Den första appliceringen av kunskapen kring psykopati kommer att handla om den globala klimatförändringen. Detta är något som alla påverkas av, vissa mer direkt än andra, men som på senare tid har aktualiserats till att bli intressant både i media och politik. Min egen uppfattning är att även vanliga människor har börjar prata mer och mer om detta, allt eftersom vädret har blivit mer extremt och diskussionerna kring vad vi ska göra, och vad som inte görs, blir allt konkretare och mer hetsiga.
De flesta forskare är överens om att det finns ett klimatproblem som måste hanteras. Många politiker och ekonomer vill dock inte kännas vid det hela, och låtsas som att det bara är ett påhitt. Vissa pratar om att det är de enskilda individerna som måste ta ansvar, och politiska program som inte genomförs diskuteras och kompromissas kring. På det stora hela är det mycket snack och lite hockey.
Hur kommer det sig? När det nu blivit allt tydligare både inom forskningen och för gemene man att klimatet är ett problem, varför ska det vara så svårt att göra något åt det? Detta är en av huvudfrågorna som sista delen i dokumentärserien Planeten på SVT behandlar. Filmen kan ses i sin helhet på SVT’s hemsida, och jag rekommenderar varmt att ni tittar igenom den.
Men inte främst för att få större förståelse för just klimatförändringar. Nej, den är framförallt intressant då det finns ett antal inslag av psykopatiskt tänkande i den. I detta inlägg kommer jag att exemplifiera och diskutera dessa inslag.
Marianne Rundström inleder dokumentären med att ställa frågan: “går det att rädda mänskligheten och planeten Jorden“? Mitt eget svar är ja, men endast om grundproblemet kan förstås och hanteras på ett korrekt sätt. Och det grundläggande problemet är inte att vi släpper ut för mycket kemikalier, hugger ner alla träd, och fiskar upp allt i havet. Nej, dessa är endast symtom på ett mycker mer allvarligt underliggande problem, nämligen hur psykopati på ett makrosocialt plan har infiltrerat vår gemensamma ekonomi, både i företag och politik, och med dess värderingar fått fram ett finansiellt ekosystem som går ut på att Jorden kan utnyttjas skoningslöst. En av anledningarna till detta är att en psykopat har dålig rums- och tidsuppfattning, vilket gör det svårt för dessa att föreställa sig framtiden, då deras beteende får ett förödande resultat. Från Cassiopedia om psykopati:
Psychopaths also have a markedly distorted sense of the potential consequences of their actions, not only for others, but also for themselves. They do not, for example, deeply recognize the risk of being caught, disbelieved or injured as a result of their behaviour.
Vad gäller just miljöförstöring får denna egenskap, naturligtvis, katastrofala konsekvenser. I filmen påpekar Norman Myers att hans barn och barnbarn kommer att ställa frågan “Varför lät du det hända? Varför övertygade du inte politikerna? Varför gjorde du inget?”. Och svaret är att vi kommer att låta det hända för att vi inte förstår problemet. Vi har stirrat oss blind på symtomen, med miljöförstöring och resursslöseri, utan att undersöka den underliggande problematiken som får detta att ske. Normala människor, med kapacitet för empati och medkänsla, är i min erfarenhet inte alls lika benägna att sätta ekonomisk vinning före bokstavligen allt annat. Det finns på något sätt en spärr för vad vi kan göra, något som hindrar oss. Denna spärr saknar psykopater.
FN’s klimatkonferens, Montreal 2005

Men låt säga att vi nu skulle försöka oss på att med politiska medel ändra situationen. En aggressiv miljöpolitik kanske kan hjälpa? I dokumentären finns ett avsnitt med från FN’s klimatkonferens förra året, och ett flertal delegater intervjuas om vad de gör. Vi får höra att det är mycket möten. Mycket viktiga människor är där: politiker, investerare, finansiella organisationer. Alla som har något att säga till om. Det låter ju bra! Om nu alla forskare är överens om att klimatet är ett problem och politikerna, åtminstone när de är tillfrågade med en kamera i ansiktet, anser att det nog kanske borde göras något åt det, så finns ju här en bra chans att göra något.
Så vad händer? Det beskrivs som en “competitive environment”, där olika grupper försöker komma på bästa lösningarna. Personligen skulle jag ha blivit mer entusiastisk om det varit en “cooperative environment”, men visst. När delegaterna har fått beskriva hur dagen varit så kan man sammanfatta det hela med: förhandlingar och kompromisser. Inga lösningar. De hade en fantastisk möjlighet, och sumpade den.

Varför? George Monbiot kommenterar i filmen:
Det största problemet är nog att folk är ovilliga att överväga så stora förändringar som krävs. Omfattningen av det som kan hända om inget görs.
Monbiot kommenterar vidare att grundproblemet med att få politiker att göra något är att effekten av beslut kring klimatet syns långt efter det att beslutet tagits, så det finns ingen direkt pay-off. Det är enklare och mindre kostsamt att inte göra något alls, ur ett rent politiskt strategiskt perspektiv. Med tanke på den enorma lobbyverksamhet som finns för att behålla status quo är det också enklare att låtsas vilja göra något, såsom Tony Blair, men i praktiken inte göra något alls. Den enda skillnaden mellan nu och ett par år sedan är att politikerna använder starkare ord. Ord, men fortfarande ingen handling, av ovanstående anledning.
Det har sagts att frågan om klimatförändringar i grunden är en moralisk fråga. Jag håller med. Därför kan vi inte tillåta att den frågan överlåts till individer som inte är kapabla till moraliska beslut i ett system som inte förordar ett moraliskt tänkande. En politiker kan låtsas ta saken på allvar, prata sig varm om ditten och datten, och sedan slänga upp armarna i luften och säga “men jag kan ingenting göra”. Det är alltid någon annans ansvar, någon annans problem. Vi har sett detta under en längre tid på ett globalt plan, och definitivt även här i Sverige. Det är likgiltigt om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som styr. Effekten är densamma även om fokus kanske är lite olika.
Så skulle det då gå att göra något om vi ville? George Monbiot har i artikeln “Here’s the plan” dragit upp ett antal riktlinjer för vad som skulle krävas, och vad jag kan se är det relativt vettiga förslag. Han summerar som följer:
These timescales might seem extraordinarily ambitious. They are, by contrast to the current glacial pace of change. But when the US entered the second world war, it turned the economy around on a sixpence. Carmakers began producing aircraft and missiles within a year, and amphibious vehicles in 90 days, from a standing start(9). And that was 65 years ago. If we want this to happen, we can make it happen. It will require more economic intervention than we’re used to and some pretty brutal emergency planning policies (with little time or scope for objections). But if you believe these are worse than mass death, there is something wrong with your value system.
Och det är hans slutkläm som är poängen. Den tidsplan han anger är aggressiv, men planen i sig är realistisk, till skillnad från de flesta andra alternativ jag sett. Den svenska Oljekommissionen är som kontrast ett dåligt skämt, som siktar på 2020 med rätt marginella förbättringar i begränsade faktorer. Att den är just ett skämt beror troligtvis på att den är framtagen i en politisk kontext - förhandlingar och kompromisser ni vet - utan hänsyn till verkligheten. Utan hänsyn till att mänskligheten ligger riktigt risigt till om vi följer kommissionens plan, då den är allt för tam. Hänsyn för kapital och kortsiktiga vinster, men inte hänsyn till det mänskliga kapitalet och det lidande som vi kommer att utsättas för.
Många är de, psykopatins ansikten.
Visions of alternative (unpredictable) futures and their use in policy analysis.

Nästa del i dokumentären baseras på Robert Costanzas teorier om vilka möjligheter som finns för att mänskligheten ska kunna överleva. Costanza arbetar för Gund Institute for Ecological Economics och är hedersdoktor vid Stockholms universitet. Han bryter ner problemet till två faktorer som sammantaget ger upphov till fyra lösningar. Den första faktorn är huruvida man är optimistisk till teknikens möjlighet att lösa våra problem eller inte, och den andra är huruvida det faktiskt går bra eller dåligt i utvecklingen. Det hypotetiska datumet för visioner kring de olika alternativen är år 2100, och i den artikel som ligger till grund för det resonemang som dokumentären tar upp så beskriver Costanza vad som händer i de olika scenariorna från idag fram till år 2100.
1. Star Trek

Det första alternativet kallas Star Trek, och utgår från en optimistisk syn på tekniken, som i princip löst alla våra problem. I TV-seriens värld har även mänsklighetens moraliska livssyn utvecklats i takt med tekniken, och det är ett närmast utopiskt samhälle som beskrivs. I Costanzas artikel utgår han från det fiktiva förslaget att fusionskraft tas i drift, vilket löser i princip alla problem med utsläpp. I praktiken kommer det knappast att hända, eftersom ett sådant grepp skulle innebära att energibolagen skulle tappa sitt monopol och sina möjligheter att kontrollera människors ekonomi genom att ändra oljepriser. Även om tekniken skulle kunna tas fram, rent principiellt, skulle det förmodligen inte tillåtas att tas i drift av detta enkla skäl.
Men även om Costanzas artikel har en aningens naivt optimistisk syn är det intressant att se hur dokumentärfilmarna valt att illustrera detta alternativ. De intervjuar Winy Maas, en holländsk arkitekt som med fantasins hjälp skapat en vision av hur framtiden ska se ut: Pig City!
Grundidén är att skapa jättelika torn där bottenvåningarna används till svinfarmar, ett antal andra våningar används till slakteri och återanvändning av dynga och gas, och toppen av tornet används till fiskodling som mat till grisarna. Från en artikel om konceptet:
Over the past four years the Rotterdam architecture office MVRDV has studied ways to streamline production in the intensive pig farming sector. Animal welfare and efficient land use were important factors in developing the concept. The result is Pig City: tall towers in which pigs spend their entire lives. Although Pig City is a concept, MVRDV stress its feasibility. But can it, should it, must it be implemented? ArchiNed outlines the background and canvases views.
Maas förklarar i dokumentären att “det krävs fantasi för att skapa visioner”. Den ökande globaliseringen innebär ökad konkurrens och att alla måste tävla med varandra. Det enda sättet att överleva detta ur ett marknadsekonomiskt perspektiv är att specialisera sig. Varje svintorn skulle kunna ha sin egen specialisering som gör att att just de kan konkurrera med andra. Svintornet skulle vara ett effektivt sätt att skapa högteknologiska samhällen som kan tillåta att jordens befolkning växer upp till 90 miljarder. “Det är något vi kan vara stolta över”.
Låter det attraktivt? För mig låter det snarare sjukligt. Vi vet redan idag att den koncentrerade svinproduktion som idag industrialiserats och effektiviserats utan hänsyn till djurens välbefinnande är ett fullständigt vidrigt kapitel i vår historia. För den som inte sett filmen “Meet your Meat” än kan jag rekommendera att ni tittar igenom den. Varning för starka scener, men jag tror det är nödvändigt att alla får se just hur brutalt vi behandlar de djur som vi föder upp med antibiotika och tillväxthormoner och sedan proppar i oss.
Frågan man ställer sig är: kan det verkligen vara normala människor som beter sig så? Kan man ha empati och medkänsla med sina medmänniskor och sedan slå ihjäl en gris genom att slänga den i ett cementgolv så hårt som möjligt. Jag är skeptisk till det. Det tyder på en fullständig oförmåga att sätta sig in i hur djuren känner och en likgiltighet inför deras lidande.
Med denna insikt om uppfödning som bakgrund känns det inte särskilt lockande med svintorn där denna typ av hantering skulle industrialiseras i än högre grad. Konceptet beskrivs visserligen med fluffiga gröna områden och möjlighet att gå ute, men med nuvarande situation i beaktning, och med hänsyn till att Maas själv pekar på den effektivitetshöjning som måste ske till följd av behovet av specialisering, känns det mest som ett sätt att sminka ett lik. Maas avslöjar sin fullständigt orealistiska syn på verkligheten genom att säga att 90 miljarder skulle kunna bebo Jorden på detta vis.
Nej tack, det skulle vara ett rätt osunt sätt att överleva, och definitivt inte ett sätt att leva.
2. Mad Max
Det andra alternativet, Mad Max, går ut på att tekniken visserligen utvecklades till en relativt hög grad fram till år 2100, men resurserna tog slut och inga alternativa energikällor uppfanns. Det påstådda fenomenet “Peak Oil”, att oljan sinar, inträffade vilket ledde till att de olika makterna måste slåss om den lilla olja som finns kvar. Apokalyptiska resurskrig bröt ut som en konsekvens och det är döda eller dödas som gäller. En drastisk befolkningsreduktion genomförs, antingen via krig eller artificiella epidemier, för att få stopp på konsumtionen. Till slut har alla regeringar tappat sin makt och bara hänsynslösa företag har kapacitet att kontrollera resurser och människor, vilket de gör på ett synnerligen hänsynslöst sätt. Enskilda individer lever i vildmarken, men under usla förhållanden.

Ett av grundantagandena i detta scenario är just “Peak Oil”, vilket är ett intressant fenomen som ibland figurerar till och med i dagspressen. Jag kan glatt meddela att det är en bluff. Resonemanget går ungefär så här: “nu hittar vi mindre olja än vi konsumerar så snart tar den slut”. Den dag som vi slutar hitta mer olja än vi gör av med räknas som “peak”, och efter det får man räkna med ständigt stigande oljepriser på grund av brist på tillgång till varan som eftersöks. Låter väl logiskt, eller hur?
Tankegången är dock bara till hälften rätt, vilket är en poäng som sällan nämns. Att vi hittar mindre olja än vi konsumerar beror på att det finns så pass enorma kända oljereserver att vi inte behöver leta efter mer på ett bra tag. Efter lite grävande lyckades jag hitta en presentation från SPI (Svenska Petroleum Institutet) till Oljekommissionen som beskriver detta som följer:
Beroende på den teknik som finns till hands vid produktionstillfället är bedömningen idag att den utvinningsbara mängden konventionell olja kommer att bli ca 50 % av de totala reservoarerna eller 3-4 tusen miljarder fat varav ca tusen miljarder fat är producerad fram till idag. Enligt samma bedömningssätt kommer det att bli möjligt att utvinna 20-25 % av de icke konventionella oljefyndigheterna eller ca 1 tusen miljarder fat olja. Sammantaget ger detta en totalt utvinningsbar volym på 4-5 tusen miljarder fat vilket, med avdrag för det som redan är producerat, skulle ge en livslängd på 100 år eller mer med dagens konsumtionsnivå.

Så den hysteri som råder kring “Peak Oil” är därför en bluff. Den har ingen substans. Men varför, kan man då undra, finns det de som vill få folk att tro på den? Här kommer, inte helt förvånande, psykopatin in igen. Om man läser konsekvensanalyser från de som förespråkar “Peak Oil”, såsom Michael Ruppert, hittar man snart att den lösning de ser på problemet är just “drastisk populationsreduktion”. Eller med ett annat ord: massmord. Ruppert skriver själv på följande sätt om detta:
I advocate an immediate convening of political, economic, spiritual and scientific leaders from all nations to address the issue of Peak Oil (and Gas) and its immediate implications for economic collapse, massive famine and climate destruction (partially as a result of reversion to coal plants which accelerate global warming). This would, scientifically speaking, include immediate steps to arrive at a crash program – agreed to by all nations and in accordance with the highest spiritual and ethical principles – to stop global population growth and to arrive at the best possible and most ethical program of population reduction as a painful choice made by all of humanity.
Lösningen på detta fiktiva problem är alltså att på ett “etiskt” sätt genomföra en drastisk populationsreduktion. Jag kan för min egen del inte ens i mina vildaste fantasier komma på hur man på ett “etiskt” sätt kan döda en majoritet av jordens befolkning. Ruppert ser det dock som en logisk konsekvens av den “Peak Oil”-bluff som han och hans gelikar hittat på, och vi övriga har de senaste åren sett konsekvenserna av denna mission i form av krig i mellanöstern.
Ett av de mest drastiska förslagen kring dessa tankar kommer från Joseph George Caldwell, som tidigare jobbat på Lambda Corporation, en “think tank” i USA som forskar kring vapenutveckling, och som kommit fram till följande modell:
A population consisting of a single nation high-technology (high-energy-use) population of five million and a globally distributed primitive (low-energy-use) population of five million hunter-gatherers is a “minimal-regret” population. This population is a “feasible” long-term-sustainable population, in the sense that the planet was able to support a human population of this size for a very long time. Because it is very small, it imposes a minimal impact on the biosphere. Based on human history, it is sufficiently numerous – if widely geographically dispersed – that it has a low likelihood of extinction from local catastrophes or natural climate change. The purpose of the high-tech population is planetary management – to ensure that the global population never exceeds ten million total. This is done by forbidding industrial activity anywhere on the planet except in the single-nation of five million. The purpose of the hunter-gather population is to reduce the likelihood of human extinction from a single localized catastrophe.
Låter det attraktivt? För mig låter det snarare sjukligt. För att nå till detta mål, med endast 10 miljoner på hela Jorden, ska olika former av krig och epidemier skapas på artificiell väg. Att få folk att frivilligt ställa upp på sin egen dödsdom går inte, så det får bli via omvägar. “Peak Oil”, med all dess bakomliggande filosofi, är ännu ett sätt att nå dit.
Många är de, psykopatins ansikten.
Jag är positiv att byta till alternativa bränslen men inte på grund av “Peak Oil”-teorin, utan på grund av att olja idag används som centraliserat maktmedel över befolkningen av patokratiskt styrda företag och statsmakter, samt på grund av de skadliga effekter som avgaserna har på vårt klimat.
3. Ecotopia
Det tredje alternativet i Costanzas modell utgår ifrån att mänskligheten väljer att avstå från vissa bekvämligheter och antar en mer minimalistisk attityd till sitt leverne. Livskvalitet likställs inte med konsumtion, vilket gör att behovet av produktion minskar, vilket i sin tur leder till en modell där mänskligheten kan överleva.

Detta alternativ är något som inte attraherar psykopatiska individer överhuvudtaget, och inslaget som illustrerar detta är konstruerat för att få de som kan tänka sig detta att framstå som altruistiska hycklande idioter. Inslaget börjar med en propagandafilm från 50-talet där en talarröst beskriver ett initialt sett attraktivt scenario där fabriker försvunnit, men som sedan urartar genom att dra det till sin spets och med en sarkastisk ton påpeka det absurda med att sedan även städer och hus försvinner. Sedan intervjuas en auktionär från Sothebys som jobbar i London på dagarna och sedan bor i skogen på kvällen. Han hävdar att han genom detta minskat sin personliga inverkan, eller åverkan, på naturen till nästan noll och det känns bra. Det var svårt att få tjejer att bli intresserade dock, för så himla romantiskt var det ju inte att leva ute i skogen i en sovsäck.
Hela detta inslag är en karikatyr av hur en psykopat uppfattar normala människor: självupptagna, naiva, lallande fånar vars försök till att göra det rätta endast är tramsigt och fåfängt. Psykopater ser det därför närmast som en hjälp till världen att genom sina manipulationer och svek befria den mänskliga rasen från såna svaga element. Om alla skulle ha sån där medkänsla och ansvarstagande skulle annars all deras komfort och lyx försvinna, helt utan anledning. Fullständigt oacceptabelt, från ett psykopatiskt perspektiv.
Det ska även sägas att Costanzas beskrivning i sin artikel av hur detta alternativ skulle kunna se ut inte stämmer överens med den bild som dokumentären ger. Den bild som dokumentären ger är snarare hur en psykopat skulle uppfatta ett samhälle som fokuserar mer på livskvalitet än konsumtion. Den säger därför mer om de som gjort dokumentären än den modell som Costanza tagit fram, vilket är ett genomgående tema för hela filmen. Det är en viss vinkling på det hela, om man säger som så.
4. Big Government
Denna modell är baserad på idén att folket, via politiker, har tagit kontroll över företagens produktion genom stark lagstiftning. På detta sätt har de lyckats skapa ett globalt styre som fått bort onödig miljöpåverkan och samtidigt jämna ut de kapital- och kunskapsproblem som finns. Costanza skriver i sin artikel:
Government population policies that emphasized female education, universal access to contraception, and family planning managed to stabilize the global human population at around 8 billion, where it remained (give or take a few hundred million) for almost the entire 21st century. A stable population finally allowed many recalcitrant distributional issues to be resolved, and income distribution has become much more equitable worldwide. In 1992 (UNDP 1992), the richest one-fifth of the world’s population received 82.7% of the world’s income, while the poorest one-fifth received only 1.4%. By 2092, in contrast, the richest one-fifth received 30%, while the poorest one-fifth received 10% of the world’s income. The income distribution “champagne glass” had become a much more stable and equitable “tumbler.” Some libertarians decried this situation, arguing that it did not provide enough incentive for risk-taking entrepenures to stimulate growth. However, governments explicitly advocated slow or no-growth policies, preferring to concentrate instead on assuring ecological sustainability and more equitable distribution of wealth.
Detta är ett orealistiskt scenario med tanke på hur lobbyverksamheten från företag ser ut och med tanke på hur mer centraliserad makt tendererar att öka andelen psykopater i ledningen. Power corrupts - absolute power corrupts absolutely. Men ok, som tankeexperiment är det intressant, och det som framförallt är av intresse är dokumentärens sätt att spegla denna vision.
Idéerna som förs fram i filmen är att individer inte kan göra rätt, så vi behöver andra som gör rätt val åt oss. “Det går inte att ha demokrati när det gäller miljön”. Om individer bryter mot de regler som det globala styret sätter upp hamnar denne i fängelse eller får böter. Som Monbiot noterar går det dock inte att skapa ett sådant system styre baserat på vårt nuvarande demokratiska system, då politiker endast funderar på hur de ska klara sig i nästa val.

Detta är i princip samma grundfilosofi som illustreras i boken 1984, och bygger på ett totalitärt synsätt där en maktelit alltid är bättre lämpad att bestämma vad som är rätt för världen och dess folk. Det är återigen en psykopats våta dröm som förs fram, ett verktyg för att kunna kontrollera hela världens befolkning, i kontrast med den vision som Costanza beskrivit som är betydligt mer human fast aningens naiv då den inte tar hänsyn till hur psykopati influerar centraliserade maktorgan.
Detta är de fyra alternativ som Costanza har med i sin modell, och som dokumentären beskriver ur ett psykopatiskt perspektiv: tre scenarior där det psykopatiska synsättet frodas, och ett som i praktiken hånas för sin orealistiska och naiva attityd. Att de alternativ som finns är begränsade till fyra är även det indikativt på ett slutet och egocentriskt tänkande, då det inte är öppet för exempelvis icke-linjär dynamik där små förändringar kan helt förändra förutsättningarna för vad som kan åstadkommas.
Jag vet inte själv hur vi ska kunna komma igenom den kris vi befinner oss i, men genom att ta tag i de problem som vi ser framför oss idag och vara öppna för olika möjligheter har vi en bättre chans att skapa en gemensam framtid som inte är, som idag, dominerad av ett psykopatiskt tänkande där normala människor endast agerar slavar.
Filmen avslutas med en diskussion kring hur svårt det är att ta upp denna typ av frågor då människor har en tendens till att sluta lyssna om ett budskap är för jobbigt att ta till sig, eller om det framförs på ett alltför omilt sätt. Marta Cullberg-Weston, psykolog, noterar i filmen:
Vi förnekar skrämmande information. Vi slår den ifrån oss.
Eftersom det finns så mycket motsägelsefull information är det även arbetsamt att komma fram till vad som egentligen är sanning. Effekten blir att de flesta ger upp och överlåter till andra att fundera. Det är lättare att låtsas som att “forskare” kommer att lösa problemet än att göra något själv. Titta på “Idol 2006″ är så mycket roligare ju!
Detta är ett problem som jag själv funderar en hel del på. De som läst fler av mina inlägg har säkert noterat att det är en hel del skrämmande information som jag skriver om. Det är inte roligt. Men världen, som den ser ut idag, ÄR inte rolig! Och för att kunna göra något åt det krävs det att man ser på världen som den är, och inte som man vill att den ska vara. Besk medicin? Kanske det, men om alternativet är att stoppa huvudet i sanden och ignorera vad som händer, vilket i slutänden leder till mer lidande, så föredrar jag min medicin. Kunskap och kommunikation. Och kärlek. Det är lätt att glömma denna sistnämnda del, speciellt när det handlar mycket om psykopati, men det är viktigt att komma ihåg att det är en mycket liten del av befolkningen som är just psykopater, och att de allra flesta av oss har behov av och är berättigade till ett kärleksfullt bemötande. Glöm inte det.

Efter dokumentären visades en intervju med Andreas Carlgren, miljöminister i vår nya regering. Han hade en del mycket intressanta kommentarer ur det perspektiv som detta inlägg tar upp. Framförallt reagerade jag på att han under sin pilgrimsresa till Jerusalem i somras fick en upplevelse av “frihet”. Han refererade även till Tony Blair som ett bra exempel på politiker som värnar om miljön. Andreas sa även mer intressanta saker, men dessa två uttalanden vittnar om att han lever i en annan verklighet än vi andra. Doublespeak-plus-plus.
I detta inlägg har jag diskuterat den sista delen i dokumentärserien Planeten, och försökt belysa hur den illustrerar psykopatiskt tänkande på olika sätt. Detta representerar hur insikt om psykopati kan appliceras på ett globalt plan, och i nästa del kommer jag att gå ner på ett mycket mer lokalt plan, om ett område som de flesta nog kan relatera till.