Viljornas kamp - filmen om F!: del två
Jag har nu sett andra delen av dokumentären Viljornas kamp, som berättar historien om hur F! skapades och tog sig fram till valet. Den första delen tyckte jag som tidigare beskrivit framförallt var intressant eftersom den visade så tydligt hur destruktivt det kan vara att få in aggressiva individer i ledningen för en sån här organisation. Den andra delen gav även den en hel del insikt i hur de som jobbar inom F! blev, och blir, utsatta för aggressiva och manipulativa individer. Även om den andra delen visade att åtminstone en av ledfigurerna har en fantastiskt självisk och egocentrerad inställning till varför hon gör det hon gör, med martyrstämpeln alltid redo som argument, så är ändå det viktigaste budskapet från den andra delen att vilja kan överkomma de flesta hinder.
Jag har tidigare inte varit särskilt insatt i vad feminism i allmänhet, och F! i synnerhet, står för, men Jane Fonda sa något bra i filmen som fastnade. Feminism verkar i grunden handla om att gå från ett patriarkatiskt synsätt till ett demokratiskt synsätt. Om att se till individen snarare än hennes attribut, att värdera människan snarare än produkten. Om jag nu förstått denna grundprincip rätt så är jag självklart feminist själv. Alla människor är individer, och det går inte att beskriva en individ enbart utifrån dennes olika attribut. Att jag är “man” säger lika mycket om mig som att jag är “svensk”, “vit”, och “heterosexuell”. Eller kanske snarare, lika lite. Ingen kan veta vem jag är, vad jag står för, vad jag kan göra, bara genom att räkna upp alla attribut jag har. Och detta gäller naturligtvis alla människor!
Detta är egentligen så uppenbart trivialt sant att det inte borde behöva sägas, men världen vi lever i är nu sådan att det inte är så. Vi tränas, eller hjärntvättas snarare, till att aldrig se andra människor som individer. Det är så mycket enklare att använda epitet såsom “lesbisk”, “muslim”, och “ensamstående mamma”. Vi har lärt oss att reflexmässigt associera dessa epitet med olika kvaliteter som gör det möjligt för oss att blixtsnabbt bedöma en annan människa. Tiina Rosenberg beskrivs ibland som “lesbisk akademiker”. Som att det på något vis direkt skulle ge någon förklaring till hur hon är, och varför hon gör som hon gör. Feminister beskrivs även ofta som “vänstervridna”, vilket är doublespeak för “någon som bryr sig”. Och det är tydligen fel.
Och det är alla dessa generaliserande attribut som F!-tjejerna hela tiden blir påkastade och påtvingade, som filmen visade med all nödvändig tydlighet. Media är bara sååå glada för att de har hittat en ny boxpåse de kan ge sig på, med enkla rubriker och fåniga påhopp. Idioti för en idiotisk läsarskara. Och problemet är samtidigt naturligtvis djupare än vad som kan ses på ytan. Jag är som sagt rätt grön på feminism, men jag tycker ändå att Fondas kommentar till reportern var rätt träffande. Den kvinnliga reportern måste ställa spydiga frågor, måste anpassa sig till den roll som media har, dels för att det är så reglerna är gjorda idag, och dels för att rättfärdiga sin egen underkastelse till dessa regler. Tänk om hon hade accepterat Fondas påstående. Tänk på vad det skulle inneburit. Reportern hade då behövt erkänna för sig själv att hon spelar med i ett system av systematisk nedvärdering av kvinnor och förlöjligande av tankar på jämlikhet. Hon skulle behöva erkänna att hon inte respekterar sig själv. I det läget är det givetvis enklare att förneka problemet, och att spela med i drevet och hitta på allsköns trams om vad feminism och F! står för, och sedan racka ner på den illusionen.
Därför blev jag så imponerad av att se Gudrun, Sofia, och alla de andra. De har valt att sluta förneka verkligheten. De har kommit så djupt ner i trakasserierna som det går, de har sett helvetet i vitögat och bestämt sig för att ta sig därifrån. Gudruns oböjliga lugn även när hon trakasseras på gatan vittnar om att hon förstått vad det hela handlar om. Det finns inget annat på denna jord som stärker en människas tålamod så mycket som interaktion med omöjliga personer i maktpositioner, och hon har nog fått sin beskärda del av detta.
Filmens namn “Viljornas kamp” är därför ytterst träffande, men kanske inte som det var tänkt. Det handlar inte egentligen om en “kamp” mellan viljor inom organisationen, vilket antyds inte bara i media utan på ett antal bloggar, utan snarare om en inre kamp mot sin egen dåliga självkänsla, mot samhällets motvilja att förändras, och mot alla de krafter som vill behålla tingens ordning.
I valet röstade jag själv blankt. Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag istället röstat för F!.