En Annan Verklighet

Apropå förra inlägget hade DN en intressant artikel igår. FN har tydligen vaknat och kommit på att det är bra med en plan för att hantera “hot från rymden”, där hotet skulle bestå av meteoriter. Bra idé! Men det är lite dubbla budskap i det hela. Å ena sidan är det inte så bråttom:

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om att asteroider är på väg att korsa jordens bana. Länge ansågs den ännu avlägsna jätten Apophis, med en diameter på 320 meter, utgöra ett reellt hot mot stora delar av mänsklighetens existens då den beräknades träffa jorden i april 2036. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa har nu reviderat sina kalkyler och kommit fram till att risken för en ödesdiger krock i själva verket är försvinnande liten.

En krock med just Apophis är alltså försvinnande liten. En asteroid. Varför nämna just den, när det vimlar av stenar? Kanske för att det just är försvinnande liten risk att krocka med just den stenen, så det ger kanske en lugnande effekt att prata om något som inte är ett hot.

Hur som helst, å andra sidan så har FN bråttom med detta projekt:

Om en stor asteroid slår ned på fel ställe på jorden är katastrofen ett faktum. Rymdforskare arbetar febrilt med att hitta sätt att upptäcka — och avvärja — hotande angrepp i tid.

Det är ju rätt sällan som dessa stenar slår ner, så varför “arbeta febrilt” med det hela just nu? Några år hit eller dit lär ju inte göra så stor skillnad.

Om inte, förstås, FN har koll på att det kanske finns en del asteroider som är på kollisionskurs. Som av en ren händelse är detta ett av de ämnen som togs upp i den BBC-intervju som förra inlägget länkar till. Nu finns det en transcript från intervjun som jag rekommenderar till de som inte orkar lyssna på intervjun. Ett litet utdrag:

AW: So, why have we become ignorant to this knowledge, what has been the force behind that?

LKJ: Well, many times there have been events that happen on the Earth that, uh, wipe civilizations out. I’ve just recently finished reading an interesting book by a physicist, uh, his name is Richard Firestone. And, he talks about the most recent extreme cataclysmic event, which was about 1300, uh, 13,000 years ago, which is, which puts it right at the time of Plato’s Atlantis. And, uh, he goes through extensive, excruciating detail, and he discovered and analyzed, all of the material that shows that the entire planet was bombarded by a swarm of cometary bodies that exploded, you know, either in the air or impacted. He, he proposes that the southern end of Lake Michigan is a cometary impact crater, and that there was one in Hudson Bay, and he has found several others around the planet, and that basically, at this point in history, nearly the entire human race was wiped out as well as all of the mega-fauna of Europe and North American, and South America too.

AW: And the knowledge was lost at that point…

LKJ: Well, certainly…

AW: And other points like that in human history…

LKJ: Yeah, I mean, if, if you’re… also another thing that happened was that the sea level rose 400 feet, so the evidence, you know, most of our civilization lives on sea coasts or, you know, along sides of rivers, so your sea level has risen 400 feet since then, or at that time, uh, an awful lot would be covered up. And, of course, if you have exploding comets in the atmosphere, if you have hundreds of thousands of the Tunguska event, happening…

AW: Hmmm

LKJ: Now, imagine, because you look at the Carolina Bays in the United States, and there are hundreds of thousands of them, and, and actually, the Carolina Bays are not the only place in the United States where there are these particular features. He shows how they also exist all over the South West, that they are also in the, uh, in, in other areas of the world, that there are some of them even in Ireland, I believe. So, there, this was a massive global event 13,000 years ago that almost literally wiped out the entire human race.

AW: And, was that perpetrated by these beings, or was that…

LKJ: Oh, no, no, no, that was a natural cycle; those are natural cycles. But, you see, they know and understand the cycles, and then they do everything they can to keep us from knowing and understanding those cycles.

AW: So it wasn’t a question where we got to the point where we almost knew too much, and we were, uh, being reigned back as it were?

LKJ: Well, you could say that, because, uh, it, maybe it’s just a natural cycle that when human beings get to the point that they can destroy themselves, then that’s just the way it happens.

AW: Ok

LKJ: And that may be the point where we are now.

Jag rekommenderar en genomläsning av hela transcriptet. Mycket intressant är det.

Om Laura har rätt om de cykliska katatroferna, som skulle delvis orsakas av just asteroidnedslag, så kommer inte FN’s program att göra varken till eller från. Varför? För att även om det finns ett program för att hantera en asteroid som är på kollisionskurs så innebär ju Lauras teori att det snarare handlar om ett stort antal asteroider, och det lär vara omöjligt att kunna hantera alla dessa genom att “varsamt putta på dem”.

Men men, den som lever får se.

Jag har på den här bloggen skrivit en hel del om de cykliska katastroferna, om människans plats i näringskedjan, och andra relaterade ämnen. Många av dessa tas upp i Laura Knight-Jadczyk’s bok “Secret History of the World (and how to get out alive)“. Laura blev nyligen intervjuad av BBC där hon beskrev lite om bakgrunden till detta. Ni kan lyssna på denna intervju här. Länken borde fungera en vecka åtminstone.

Jag har nu sett andra delen av dokumentären Viljornas kamp, som berättar historien om hur F! skapades och tog sig fram till valet. Den första delen tyckte jag som tidigare beskrivit framförallt var intressant eftersom den visade så tydligt hur destruktivt det kan vara att få in aggressiva individer i ledningen för en sån här organisation. Den andra delen gav även den en hel del insikt i hur de som jobbar inom F! blev, och blir, utsatta för aggressiva och manipulativa individer. Även om den andra delen visade att åtminstone en av ledfigurerna har en fantastiskt självisk och egocentrerad inställning till varför hon gör det hon gör, med martyrstämpeln alltid redo som argument, så är ändå det viktigaste budskapet från den andra delen att vilja kan överkomma de flesta hinder.

Jag har tidigare inte varit särskilt insatt i vad feminism i allmänhet, och F! i synnerhet, står för, men Jane Fonda sa något bra i filmen som fastnade. Feminism verkar i grunden handla om att gå från ett patriarkatiskt synsätt till ett demokratiskt synsätt. Om att se till individen snarare än hennes attribut, att värdera människan snarare än produkten. Om jag nu förstått denna grundprincip rätt så är jag självklart feminist själv. Alla människor är individer, och det går inte att beskriva en individ enbart utifrån dennes olika attribut. Att jag är “man” säger lika mycket om mig som att jag är “svensk”, “vit”, och “heterosexuell”. Eller kanske snarare, lika lite. Ingen kan veta vem jag är, vad jag står för, vad jag kan göra, bara genom att räkna upp alla attribut jag har. Och detta gäller naturligtvis alla människor!

Detta är egentligen så uppenbart trivialt sant att det inte borde behöva sägas, men världen vi lever i är nu sådan att det inte är så. Vi tränas, eller hjärntvättas snarare, till att aldrig se andra människor som individer. Det är så mycket enklare att använda epitet såsom “lesbisk”, “muslim”, och “ensamstående mamma”. Vi har lärt oss att reflexmässigt associera dessa epitet med olika kvaliteter som gör det möjligt för oss att blixtsnabbt bedöma en annan människa. Tiina Rosenberg beskrivs ibland som “lesbisk akademiker”. Som att det på något vis direkt skulle ge någon förklaring till hur hon är, och varför hon gör som hon gör. Feminister beskrivs även ofta som “vänstervridna”, vilket är doublespeak för “någon som bryr sig”. Och det är tydligen fel.

Och det är alla dessa generaliserande attribut som F!-tjejerna hela tiden blir påkastade och påtvingade, som filmen visade med all nödvändig tydlighet. Media är bara sååå glada för att de har hittat en ny boxpåse de kan ge sig på, med enkla rubriker och fåniga påhopp. Idioti för en idiotisk läsarskara. Och problemet är samtidigt naturligtvis djupare än vad som kan ses på ytan. Jag är som sagt rätt grön på feminism, men jag tycker ändå att Fondas kommentar till reportern var rätt träffande. Den kvinnliga reportern måste ställa spydiga frågor, måste anpassa sig till den roll som media har, dels för att det är så reglerna är gjorda idag, och dels för att rättfärdiga sin egen underkastelse till dessa regler. Tänk om hon hade accepterat Fondas påstående. Tänk på vad det skulle inneburit. Reportern hade då behövt erkänna för sig själv att hon spelar med i ett system av systematisk nedvärdering av kvinnor och förlöjligande av tankar på jämlikhet. Hon skulle behöva erkänna att hon inte respekterar sig själv. I det läget är det givetvis enklare att förneka problemet, och att spela med i drevet och hitta på allsköns trams om vad feminism och F! står för, och sedan racka ner på den illusionen.

Därför blev jag så imponerad av att se Gudrun, Sofia, och alla de andra. De har valt att sluta förneka verkligheten. De har kommit så djupt ner i trakasserierna som det går, de har sett helvetet i vitögat och bestämt sig för att ta sig därifrån. Gudruns oböjliga lugn även när hon trakasseras på gatan vittnar om att hon förstått vad det hela handlar om. Det finns inget annat på denna jord som stärker en människas tålamod så mycket som interaktion med omöjliga personer i maktpositioner, och hon har nog fått sin beskärda del av detta.

Filmens namn “Viljornas kamp” är därför ytterst träffande, men kanske inte som det var tänkt. Det handlar inte egentligen om en “kamp” mellan viljor inom organisationen, vilket antyds inte bara i media utan på ett antal bloggar, utan snarare om en inre kamp mot sin egen dåliga självkänsla, mot samhällets motvilja att förändras, och mot alla de krafter som vill behålla tingens ordning.

I valet röstade jag själv blankt. Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag istället röstat för F!.

I de två föregående inläggen beskrev jag hur en annan svensk bloggare, Leif Erlingsson, har attackerat och försökt manipulera mig och många av mina vänner. Det visade sig att han inte bara försökte få mig och andra att framstå som “onda”, utan har nu även skickat hotbrev till mig och ett par andra, som svar på att vi inte accepterade hans sätt att bete sig, och vår analys av det han gjort. Att han är en person med ett extremt manipulativt beteende är rätt tydligt.

Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra om det var något jag kunde gjort annorlunda för att undvika hela den här situationen. Gjorde jag något fel i min interaktion med Leif, och som jag hade kunnat hantera på ett bättre sätt? Som jag sa i mitt allra första inlägg på bloggen kommer jag att skriva om inte bara eventuella framsteg utan även bakslag, och attacken från Leif får definitivt räknas in där, speciellt eftersom han inte bara gav sig på mig utan även mina vänner och bekanta. Om ett annat handlande från mig hade kunnat undvika det hela är det ju bra att förstå det, så att jag kan göra på ett annat sätt i framtiden, om en liknande situation skulle uppstå.

Vad gjorde jag för fel?
Efter att ha funderat en hel del har jag kommit fram till att jag gjorde ett antal fel. Det första var att jag kontaktade Leif överhuvudtaget. Jag borde tidigare ha sett att hans inlägg innehöll märkliga resonemang, och att han har ett enormt behov av att framhäva sig själv. Anledningen till att jag kontaktade honom var att jag tyckte det var kul att någon annan svensk bloggar om ett par liknande ämnen som jag. Men det räcker ju inte. Jag borde ha insett att det sätt han gör det på är skilt från mitt sätt att se på saker och ting. Men det gjorde jag inte, och det var mitt första stora misstag.

Mitt andra misstag, och som är mer allvarligt, är att jag inte praktiserade “external consideration” mot Leif. Jag sa vad jag tyckte till honom utan att han frågat, och utan att ta hänsyn till att han inte var kapabel till att ta till sig det jag sa. Så här i efterhand kan jag ju tydligt se hur han reagerade på det. I sin “varning” om mig och SOTT skriver han så här:

Hans e-brev kom att projicera alltmer att jag skulle vara hans elev, att han var mästaren. Men inte bara det, utan att min försiktighet och självständighet skulle bero på mitt stora ego. Att jag behövde ödmjuka mig, så att säga. Självklart gjorde detta mig betänksam. Dock, det kunde ju vara ‘bara han’, tänkte jag.

Jag förstod först inte alls vad han syftade på. Vad hade jag skrivit som gav honom det intrycket? Så jag gick igenom alla mail jag skickat till honom, för att se om jag hade uttryckt mig på ett sätt som Leif beskriver. Här är ett exempel från förra hösten (L=Leif, R=jag):

>L: Jag har bestämt mig för att läsa Adventures With Cassiopaea och The Wave Series a.s.a.p., har redan börjat. Inga löften,
> men jag tar Laura Knight-Jadczyk på allt större allvar relativt alternativa verklighetstolkningar.
>
> Det är väl helt enkelt summan av indata som hittills talar mer för Cassiopaea än annan andlig
> mognad - iallafall om man är lika intresserad av vår framtid som de som manipulerar oss tycks
> vara…
>
> Som sagt: Inga löften. Utom ett: Jag är helt ärlig. Jag kommer att göra exakt det jag kommer
> fram till är rätt.

R: Dude, du behöver varken lova eller säga att du ska göra dittan eller
dattan. Dels så gör det ingen större skillnad för mig (”you will do
what you will do” som C’s säger) och dels så är vi människor helt
hopplösa vad gäller att “lova” saker i vilket fall som helst. Om du
läst Gurdjieff vet du vad jag menar…

Men om du stöter på några konstigheter eller nåt du undrar över så får
du gärna skicka frågor. Kan inte garantera några intelligenta svar,
men försöka kan man ju alltid :-)

Om jag hade velat försöka “mästra” Leif hade jag nog kanske valt att formulera mig på ett annat sätt. Jag skrev många liknande kommentarer till Leif, och försökte verkligen att undvika en “mästrande” ton så mycket som möjligt. En besserwisser är ju aldrig rolig att ha att göra med. Och även om jag förhoppningsvis har lyckats förstå en del om hur vår värld fungerar finns det ju så otroligt mycket som jag inte vet, så en ödmjuk attityd är alltid att föredra. Annars missar man lätt att det finns andra som man kan lära sig av. Jag kan inte ärligt påstå att jag alltid lyckas med detta, men jag försöker anta den attityden så gott jag kan.

I ett mail till Leif föreslog jag ett par böcker som jag tyckte var bra exempel som gav insikt om psykologi och andra ämnen som vi diskuterade. Leif hade dock svårt att förstå varför man skulle läsa på om sånt. Han svarade:

> L: Jag har INTE beställt “Myth of Sanity”, “Mask of Sanity” eller “Sociopath next door”, och jag
> skulle VÄLDIGT GÄRNA vilja höra en MOTIVERING varför man i hela fridens namn behöver läsa dessa
> när man i sin upplevda verklighet inser att detta beskriver verkligheten?! Jag sa redan för
> ganska många år sedan till min syster att det är som att man är omgiven av “pod-people”, de ser ut
> som människor men eg. är de inte det. De är inte mänskliga, har inte normala känslor, etc.
> Varför ska man behöva läsa en massa böcker för att läsa det man redan förstår?! Förklara! Är det
> tidseffektivt?!

R: “Myth of Sanity” är rekommenderad läsning för att i första hand förstå
sig själv, inte andra (även om den även ger det). Men om du tror att
du vet det som står där redan (om DID alltså), så behöver du
naturligtvis inte läsa den. “Myth of Sanity” handlar INTE om
psykopati, btw…

Vad gäller psykopati-litteraturen i allmänhet är det en sak att “veta”
att det finns “podpeople”, och en HELT annan sak att förstå bakgrunden
till VARFÖR det finns dylika, hur de fungerar i detalj, och hur man
bäst förhåller sig till dessa.

Och här borde jag ha reagerat tidigare, och förstått en viktig poäng med Leif: han verkar främst vara intresserad av att raljera om andra, om “onda människor” och korrupta system. Att läsa något som ger förståelse för ens egna problem, såsom boken “Myth of Sanity”, för att kunna jobba med dessa, är inte något han är intresserad av. I efterhand kan jag även förstå varför han inte ville läsa böckerna om psykopati, eftersom hans egen inställning är att de “delar upp människor”, vilket han inte tycker om. Jag själv tycker det är viktigt att förstå att inte alla människor är lika, och att de problem som vi ser i politik, industri och andra system har sin grund i psykologiska och patologiska orsaker. Men Leif vill inte fundera på sånt, och det missade jag.

Men framförallt, och det är här mitt stora misstag låg, jag borde ha respekterat Leif’s ovilja att förstå detta. Bara för att jag tycker det är viktigt innebär ju inte det att alla andra tycker det. Jag har ingen rätt att säga åt Leif att det är viktigt att förstå denna typer av problem, om han nu uppenbarligen inte själv tycker det. Jag bröt därigenom mot hans fria vilja, vilket är helt fel. Jag har skrivit om denna princip tidigare, men lyckades alltså inte följa mitt eget råd i det här fallet.

Och det här misstaget gjorde jag ett antal gånger, och när jag läste igenom mailen till Leif hittade jag ett ställe där det blev väldigt tydligt:

> 2. L: När jag ändå har uttryckt försiktig tveksamhet kring något, som jag i och för sig ej har
> hunnit studera färdigt ännu och därför ej har någon färdig åsikt om, har du faktiskt projicerat
> tillbaka på mig att det är jag det är fel på, snarare än att möta mig i min oro.

R: Det jag kan se är att du ofta, och även i ovanstående, har ett stort
ego som du vill skydda och samtidigt verkar vara rädd för att någon
ska attackera. Det kallas “selfimportance”, och Castaneda pratar om
det en hel del. Om du la ifrån dig egot för ett tag och bara satte som
mål att försöka lära dig så mycket som möjligt, som ett nyfiket barn
som är öppet för världen, tror jag du skulle må mycket bättre och ha
lättare för att kommunicera med andra på ett bra sätt.

Helt oavsett om min analys ovan är korrekt eller inte borde jag inte ha delgett den till Leif. Han har inte frågat mig om vad jag tycker om hans beteende, och det är därför egoistiskt gjort av mig att säga det i alla fall. Jag tog enbart hänsyn till mig själv, och vad jag tyckte, utan att inse att Leif inte vill få feedback på hur han beter sig. Och det var fel.

Jag borde istället ha tyst accepterat hans inställning till livet och sedan slutat kommunicera med honom. Då hade han förhoppningsvis fortsatt med sitt, och jag med mitt, och så var det inte mer med det. Nu kände han sig istället tvingad att hitta på varför jag var ond, eftersom jag påpekat saker om honom som han inte tyckte om, för att på det sättet kunna rationalisera att han inte behöver lyssna på mig. Det enklaste sättet han kunde komma på var tydligen att fabricera fram att jag tillhör en “kult”, och kalla mig för “mästrande”, “manipulativ” och “hjärntvättande”. Han har ju stor erfarenhet av sånt från sin tid som mormon, så det låg väl nära tillhands att ta till.

Är Leif en psykopat?
Det finns en till viktig slutsats som jag kom fram till när jag funderade på hela den här historien. I förra inlägget kallade jag Leif för en “paranoid psykopat”. Var det rätt? Att säga så är ett absolut uttalande, på samma sätt som “idag är det lördag”. Det är svart eller vitt, utan nyanser.

Att Leif är paranoid är tydligt. Att Leif uppvisar psykopatiskt beteende är även det tydligt. Det är bara att jämföra det han skriver med de olika symtom som karakteriserar psykopati för att inse det. Men innebär det att han med hundra procents säkerhet är psykopat? Nej, det kan jag ju egentligen inte påstå. Det finns en liten möjlighet att hans beteende beror på något helt annat. Det finns fler typer av personlighetsstörningar, och en del av dem har ju överlappande symtom, så helt säkert är det ju inte. Det enda som jag med relativt stor säkerhet kan påstå är alltså att Leif uppvisar psykopatiskt beteende.

Detta är ju även fullt tillräckligt för att jag ska kunna bedöma hur jag ska agera gentemot Leif. Om han är psykopat eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Eftersom han uppvisar ett så fantastiskt aggressivt och manipulativt beteende är det fullt tillräckligt för att jag ska agera därefter. Som jag själv skrev på sajten Vardagspsykopater: “Bedöm handlingar, inte avsikter”. I praktiken spelar det ingen roll varför Leif gör som han gör, vad det finns för anledningar till detta, utan det viktiga är att han just uppvisar ett manipulativt beteende.

Vad vet jag egentligen?
Och det här sista misstaget, att se saker i absoluta termer, har jag gjort flera gånger på min blogg inser jag nu. Ju mer jag lär mig, ju mer inser jag att det finns så otroligt mycket som jag inte vet något om. Så att hela tiden vara öppen för att det kan komma ny information som ändrar bilden är viktigt att inse.

Ta till exempel ett av de andra problemen som jag skriver om ofta på den här bloggen, de cykliska katastroferna. Efter allt jag läst och hört verkar det som att jorden med jämna mellanrum utsätts för asteroidsvärmar som en effekt av att det finns en andra sol i vårt solsystem. Varje 3600 år kommer denna sol, som enligt det jag läst är en död dvärg med kraftigt elliptisk bana och därför är i stort sett osynlig innan den kommit tillräckligt nära, och sköljer dessa problem över oss. Av allt att döma är detta fenomen på väg att hända igen inom det närmaste decenniet, och rapporter om ökande antal meteoritnedslag är en indikation på just detta. För något år sedan rapporterades det om rymdsonder som efter att de lämnat solsystemet ändå fick sin bana ändrad, vilket skulle kunna förklaras av att det finns en större himlakropp utanför solsystemet som har denna inverkan.

Men kan man utifrån detta helt säkert veta att det kommer att bli så? Jag har hela tiden skrivit som att det är så, men det är egentligen fel. Jag vet ju samtidigt att cykler existerar i större cykler. Denna princip ser vi ju omkring oss hela tiden. Dagar finns i veckor finns i månader finns i år finns i decennier, och så vidare. Bara för att det väldigt sällan är decennieskifte innebär ju inte det att de inte finns. På samma sätt är det ju med dessa cykliska katastrofer. Även om dessa cykler har lett till flera civilisationers undergång, såsom myten om Atlantis beskriver, så finns det ju en chans att den cykeln ingår i en större cykel som, så att säga, ändrar förutsättningarna. C’s, som jag ofta hämtar inspiration från, har ju faktiskt kommenterat detta i relativ detalj när jag tänker efter. Här är ett kort utdrag från en diskussion om dessa cykler:

08-03-96
A: What would happen if the brown star that is the sun’s twin were to get close enough to be illuminated by the sun?
Q: (T) Well, if it were close enough to be illuminated, the obvious result is that it would be SEEN. People would panic…
A: Yes.
Q: (T) Governments would fall…
A: And terror and chaos. And when it departs again?
Q: (L) Everything will seem to be fine! But, they won’t realize that the Oort cloud has been hit! Oh, sugar!
A: And then what?
Q: (L) It is not the Oort cloud or the comets that is going to cause all this terror and carrying on, it is going to be the seeing of the illuminated brown star, which will go away, and then no one will see what is coming! And this IS talked about in both the Bible and Nostradamus - but it was incomprehensible before! Okay, how long will it take the comets to get from the Oort cloud to here?
A: Let us just say that the cluster travels much faster than the usual cometary itinerary.
Q: (T) And this is because they are traveling in the wake of a large sun sized gravity well…
A: And we have spoken of the comet cluster before, and we have told you that this time, it rides the Wave.
Q: (L) The Wave is the Wave. (T) So, the dark star is going to come through the Oort cloud, and it doesn’t have to get too close. Any star that gets that close is TOO close. Its gravity will propel these comets in our direction. (L) Are they being “kicked” and then they get on the wave that is already on the move?
A: Yes. This time. You have had the comet cluster before in antiquity, but the wave was last here aeons ago.

Och det är ju viktigt att komma ihåg. Så när jag beskrivit hur hopplöst det känns att veta att vår planet inom kort kommer genomgå ett stenregn tog jag inte hänsyn till just denna möjlighet, att den nuvarande cykeln möjligtvis ingår i en större cykel som kanske minimerar, eller kanske till och med eliminerar, dessa effekter.

Men kan jag påstå att jag “vet” något om detta? “Vet” jag att det finns “en andra sol”? Eller att cykeln med asteroidsvärmar verkligen finns? Att “veta” är ett absolut påstående. “Idag är det lördag” är något jag vet. Men jag kan ju ärligt inte påstå att jag “vet” något av det ovanstående. “Utifrån den information jag har idag, och den erfarenhet jag har, verkar det troligt att ovanstående scenario är korrekt, och att jorden inom kort förmodligen kommer att utsättas för antingen massiva meteoritnedslag eller ett hypotetiskt fenomen kallat ‘realm border crossing’ som ska flytta jorden in i en annan densitet, ett koncept som även det för mig är rätt hypotetiskt just nu”. Phew. Det är mer krävande att uttrycka sig i dessa osäkra termer, men det är samtidigt bra mycket närmare sanningen än att säga “jorden kommer snart gå under på grund av ett meteoritregn”. Vilket är en möjlighet, absolut, men bara en av flera. Vad som faktiskt kommer att hända är bara att vänta och se. Om något av ovanstående stämmer så lär vi ju inte behöva vänta så där fasligt länge för att få se facit.

Slutsatser
Så vad kan jag dra för slutsatser utifrån detta? Det har varit mycket lärorikt att göra dessa misstag, och jag hoppas att inte behöva göra om dem igen. Förhoppningsvis kanske någon annan av er som läser detta får tips om hur ni kan göra för att undvika att bli attackerad av manipulativa personer. Jag ska även i fortsättningen försöka vara mer försiktig med hur jag formulerar mig, så att det blir tydligt att jag ofta egentligen inte vet om det jag skriver är sant, utan att det främst handlar om vad som verkar rimligast just nu, med den information jag har, och att det naturligtvis kan ändras senare om ny data tillkommer. Som sagt, det kräver mer av mig för att hålla mig öppen för alla möjligheter, men det är samtidigt egentligen ett bättre förhållningssätt. Och det är ju roligare att vara mer öppen och nyfiken, som ett barn som jag sa till Leif. Kanske borde följa mitt eget råd helt enkelt.