En Annan Verklighet

SVT visade igår dokumentärfilmen “Viljornas kamp - filmen om F!“. Liv Weisberg fick chansen att med en intimt använd kamera följa partiet från dess början, och i filmen får vi se hur idéerna sätts samman, vilket enormt slit som krävts, och hur en organisation sakta men säkert bildas för att för första gången sätta ett feministiskt orienterat parti på kartan.

Men filmen visar även ett annat ansikte, ett som de som läst min blogg tidigare är väl bekanta med.

Att arbeta med feminism, om rätten att få vara jämställd med den andra halvan av befolkningen, att jobba för att alla ska få samma villkor och samma möjligheter, är ett projekt som redan från början kräver ett ordentligt jävlaranamma, och som kräver en viss erfarenhet med aggressiva beteenden. Det är inte för inte som vårt samhälle ser ut som det gör idag, och för att kunna få till stånd en förändring krävs det en objektiv syn på vad problemen grundar sig i, och en stor del i det handlar om just den typen av manipulativa och aggressiva beteenden som jag skrivit om tidigare.

Dessa former av beteenden är i vissa fall uppenbara när det gäller vissa s.k. “kvinnofrågor” (som egentligen kanske borde vara “människofrågor”). Kvinnomisshandel, barnmisshandel, orättvis behandling på arbetet och i organisationer. I dessa fall är det underförstått och ibland accepterat att aggressiva personer är de som förstör livet för oss andra som inte väljer det sättet att förhålla oss till varandra på det sätt som dessa problem fötts ifrån. För de av er som vill jobba med dessa frågor och förstå vad det hela handlar om rekommenderar jag en genomläsning av sajten Vardagspsykopater.

Men problemet med ordet “psykopat”, med ondska i dess mest bisarra form, är att den ofta anses vara “därborta”. Via media har vi fått bilden av att “psykopater” är något märkligt hemskt, något kallt och oförståeligt, och som visserligen finns, men inte i vår egen närhet. Verkligheten är betydligt mer prosaisk. Precis som det beskrivs på sajten Vardagspsykopater är ca: 5% i en normal befolkning psykopater, det vill säga att de har en total frånvaro av empati och medkänsla för andra människor. Och det är inte bara så att det är förhållandevis vanligt med psykopati, utan problemet är idag tillräckligt väl känt för att de flesta ska kunna lära sig känna igen de beteendemönster som dessa uppvisar, och sedan agera därefter. Återigen, sajten Vardagspsykopater beskriver detta hyffsat detaljerat.

Så vad har då detta med F! att göra? Förutom att de som jobbar med feministiska frågor bör sätta sig in i vad detta innebär eftersom det är så relevant för just de frågorna, och hur man ska hantera personer som uppvisar denna form av beteende, så visade filmen i går, på samma sätt som Spionskolan gjorde med FP, rätt tydligt på hur en psykopats agerande kan få otroligt tragiska konsekvenser. Jag lider verkligen med de som i filmen utsattes för detta beteende, och hoppas att de genom att få en förståelse för vad de blivit utsatta för kan komma till insikt om en viktig poäng: psykopater är som de är för att de är som de är och det finns inget varken dem eller ni kan göra åt det. Det enda man kan göra är att lära sig känna igen mönstren i detta beteende, och lära sig hur man ska hantera det.

Eftersom detta är en relativt känslig fråga tänker jag egentligen inte säga så mycket mer, utan lämnar över ordet till George Simon som i boken “In Sheep’s Clothing” beskriver de symtom som individer med s.k. “dolt aggressiv personlighet” uppvisar. Jag har förstärkt vissa delar som jag tycker speciellt väl skildras i gårdagens dokumentär:

Lögner
Det är svårt att veta om en person ljuger precis när de gör det. Som
tur är finns det tillfällen då sanningen kommer fram eftersom
omständigheterna inte gör att en påhittad historia går ihop. Men det
finns tillfällen då du inte inser att du blivit lurad förrän det är
för sent. Ett sätt att minimera riskerna att någon kommer att lyckas
ljuga för dig är att komma ihåg att eftersom aggressiva personligheter
av alla typer generellt sett inte drar sig för någonting för att få
det de vill ha kan du förvänta dig att de kommer att fuska och ljuga
förr eller senare.

Dolda hot
Aggressiva människor hotar ofta deras offer för att få dem att bli
nervösa, osäkra, och i ett underlägre. Dolt aggressiva personligheter
hotar deras offer genom dolda (subtila, indirekta eller implicita)
hot.

Förtala offret
Denna taktik används ofta i kombination med att spela offer. Den
aggressive använder denna taktik för att spela offer, och får det
därför att verka som att denne bara svarar på (dvs försvarar sig mot)
aggression från offret. Det gör att den aggressive får offret på
defensiven.

Förförelse
Dolt aggressiva personligheter är duktiga på att charma, berömma,
smickra och öppet stöda andra för att på så sätt få dessa att sänka
sina försvar och få dessa lojala och troende. Dolt aggressiva är även
speciellt medvetna om att människor som är på något sätt känslomässigt
beroende (vilket innebär de flesta människor som inte är psykiskt
sjuka) behöver godkännande, uppmuntran, och en känsla av att vara
uppskattad och behövd. Att verka vara någon som uppfyller dessa behov
kan vara en manipulativ persons biljett till enorm makt över andra.

Detta var ett kort utdrag, och jag rekommenderar att ni läser igenom hela listan.

Eftersom det handlar om just ett politiskt parti finns det även anledning att låna några ord från Lobaczewski’s bok “Political Ponerology“, som behandlar hur just psykopati kan ta sönder en politisk organisation. Hans eget främsta studieobjekt var kommunismen i Polen, men hans slutsatser är lika användbara i alla organisationer som råkat ut för individer med denna störning. Det finns mycket i hans bok som är applicerbart i denna kontext, men jag tror att följande utdrag om s.k. “Spellbinders” får räcka (mina förstärkningar):

In order to comprehend ponerogenic pathways of contagion, especially those acting in a wider social context, let us observe the roles and personalities of individuals we shall call “spellbinders”, who are highly active in this [political area] in spite of their statistically negligible number.

Spellbinders are generally the carriers of various pathological factors, some characteropathies, and some inherited anomalies. Individuals with malformations of their personalities frequently play similar roles, although the social scale of influence remains small (family or neighborhood) and does not cross certain boundaries of decency.

Spellbinders are characterized by pathological egotism. Such a person is forced by some internal causes to make an early choice between two possibilities: the first is forcing other people to think and experience things in a manner similar to his own; the second is a feeling of being lonely and different, a pathological misfit in social life. Sometimes the choice is either snake-charming or suicide.

Triumphant repression of self-critical or unpleasant concepts from the field of consciousness gradually gives rise to the phenomena of conversive thinking, or paralogistics, paramoralisms, and the use of reversion blockades. They stream so profusely from the mind and mouth of the spellbinder that they flood the average person’s mind. Everything becomes subordinated to the spellbinder’s over-compensatory conviction that they are exceptional, sometimes even messianic. An ideology emerges from this conviction, true in part, whose value is supposedly superior. However, if we analyze the exact functions of such an ideology in the spellbinder’s personality, we perceive that it is nothing other than a means of self-charming, useful for repressing those tormenting self-critical associations into the subconscious. The ideology’s instrumental role in influencing other people also serves the spellbinder’s needs.

The spellbinder believes that [s]he will always find converts to his[/her] ideology, and most often, they are right. However, they feel shock (or even paramoral indignation) when it turns out that their influence extends to only a limited minority, while most people’s attitude to their activities remains critical, pained and disturbed. The spellbinder is thus confronted with a choice: either withdraw back into his[/her] void or strengthen his[/her] position by improving the effectiveness of his activities.

The spellbinder places on a high moral plane anyone who has succumbed to his[/her] influence and incorporated the experiential method [s]he imposes. [S]he showers such people with attention and property, if possible. Critics are met with “moral” outrage. It can even be proclaimed that the compliant minority is in fact the moral majority, since it professes the best ideology and honors a leader whose qualities are above average.

Such activity is always necessarily characterized by the inability to foresee its final results, something obvious from the psychological point of view because its substratum contains pathological phenomena, and both spellbinding and self-charming make it impossible to perceive reality accurately enough to foresee results logically. However, spellbinders nurture great optimism and harbor visions of future triumps similar to those they enjoyed over their own crippled souls. It is also possible for optimism to be a pathological symptom.

In a healthy society, tha activities of spellbinders meet with criticism effective enough to stifle them quickly. However, when they are preceeded by conditions operating destructively upon common sense and social order; such as social injustice, cultural backwardness, or intellectually limited rulers sometimes manifesting pathological traits, spellbinders’ activities have led entire societies into large-scale human tragedy.

Such an individual fishes en environment or society for people amenable to his[/her] influence, deepening their psychological weaknesses until they finally join together in a ponerogenic union. On the other hand, people who have maintained their healthy critical faculties intact, based upon their own common sense and moral criteria, attempt to counteract the spellbinders’ activities and their results. In the resulting polarization of social attitudes, each side justifies itself by means of moral categories. That is why such commonsense resistance is always accompanied by some feeling of helplessness and deficiency of criteria.

The awareness that a spellbinder is always a pathological individual should protect us from the known results of a moralizing interpretation of pathological phenomena, ensuring us an objective criteria for more effective action. Explaining what kind of pathological substratum is hidden behind a given instance of spellbinding activities should enable a modern solution to such situations.

It is a characteristic phenomenon that a high IQ generally helps a person to be more immune to spellbinding activities only to a moderate degree. Actual differences in the formation of human attitudes to the influence of such activities should be attributed to other properties of human nature. The most decisive factor in assuming a critical attitude is good basic intelligence, which conditions our perception of psychological reality. We can also observe how a spellbinder’s activities “husk out” amenable individuals with an astonishing regularity.

Det ska bli intressant att se om de klarar sig bättre i nästa avsnitt av dokumentären.