En Annan Verklighet

I denna tredje del kommer jag att applicera kunskaperna om psykopati på ett ämne som är mycket mer lokalt än den föregående beskrivningen av hur klimatförändringarna beror på psykopati. Ämnet för dagen är mobbning, och då framförallt den som förekommer i skolan.

Enligt en undersökning som Aftonbladet refererar till i sin artikelserie om mobbning för inte så länge sedan går 100.000 mobbade barn till skolan varje dag. Varje dag utsätts dessa för fysisk och psykisk terror, utan att få hjälp av vare sig lärare, föräldrar, eller andra elever. Varje dag förekommer denna tortyr, och inte helt sällan är både föräldrar och lärare medvetna om vad som pågår.

Som utgångspunkt för denna analys kommer jag att använda just de artiklar om mobbning som Aftonbladet publicerade, samt det som finns skrivet om mobbning på både BRIS och Friends hemsidor. Målet är att ge en lite bredare bild av vad som händer och varför, för att ge alla inblandade en chans att göra något åt det. För att undvika att fler ska utsättas för det som jag gick igenom, och för att ge oss alla en möjlighet att skapa en framtid där inte merparten av befolkningen har olika former av fysiska och psykiska sår. En framtid där det psykopatiska synsättet ses som en abnormalitet och inte som det normala.

Vad vet man om mobbning?
På BRIS hemsida finns det ett faktablad om mobbning, och däri går det att läsa följande om mobbning:

Mobbning döljs ofta för vuxna. De utsatta eleverna tror att de vuxna ser mobbningen men den är svår att skilja från bråk och
skoj.
Den förekommer lika mycket i stora som små skolor, på landet såväl som i stan och i alla åldrar och kön. Ofta är det en ledare
och några kompisar till denne som står för mobbingen. Övriga elever vågar inte ingripa av rädsla för att själva bli mobbade. Den
mobbade vågar inte säga ifrån av rädsla för att det ska bli värre.
Mobbning förekommer även mellan vuxna och mellan vuxna och elever. Det är viktigt att stoppa även detta.

Mobbning finns överallt, i både små och stora samhällen, i alla samhällsklasser. Varför? Därför att psykologiska problem, som är grunden till mobbning, inte gör skillnad på olika människor. De slår lika hårt, om än på olika sätt och av olika anledningar, oavsett vem som än blir utsatt.

Av relevans för denna diskussion är just påpekandet att det ofta handlar om en ledare som leder ett antal mobbare. Som tidigare nämnt är ca: 5% av befolkningen psykopater, och eftersom det är ett medfött tillstånd, eller som åtminstone yttrar sig mycket tidigt i livet oavsett familjeförhållanden, är detta viktigt att påpeka även om det är barn det handlar om. Om det är ett flertal barn i en klass som genomför mobbningen är det därför inte troligt att alla dessa är psykopater, utan att det oftast är just ledaren som står för det inslaget. Övriga mobbare har, som ofta nämns i artiklar och litteratur, förmodligen själva problem på andra sätt, vilket tar sig uttryck i mobbning av andra barn.

Varför finns mobbning?
Faktabladet från BRIS beskriver vidare:

Mobbning kan ofta förekomma när människor hamnar i en grupp de inte valt själva och som de har svårt att flytta från, exempel-
vis skola/klass, arbetsplatser och fängelser.
Det verkar som individer i grupp har ett behov av att etablera en hackordning, där man finner den starkaste och den svagaste.
Det är naturligt i barns utveckling att testa sig själv och vilka oskrivna regler som gäller i relation till andra. Hos barn som får
agera utan stöd av vuxna kan detta lätt urarta till mobbning. Därför måste alltid vuxna finnas bland barnen och observera och
ingripa vid dåligt beteende.

Problemet med ovanstående beskrivning är att den utgår ifrån att det är den mobbade som gjort något, som att flytta, och att mobbning sedan uppstår som ett resultat av en märklig naturlag, den att “barn har ett behov av att etablera en hackordning”.

Mobbning uppstår dock alltid på mobbarens sida. Den mobbade har en passiv roll, så det korrekta är att undersöka varför den som mobbar gör så. Efter att ha läst igenom ett stort antal artiklar om ämnet, efter att ha läst en hel del om både psykopati och andra psykologiska problem (såsom narcissism i familjesituationer), och efter att själv ha gått igenom det helvete som mobbning innebär, är min slutsats att det är just kombinationen av psykopati och narcissism (och liknande psykologiska problem) som får frodas i en miljö där dessa beteenden varken ses eller stoppas, som är grundproblemet.

Under rubriken “Vem blir mobbare?” skriver BRIS som följer:

Många barn som mobbar har en positiv självbild, ett starkt behov av att dominera och en ledarroll i gruppen. De kan ha en positiv inställning till våld och ofta ett aggressivt beteende mot både barn och vuxna, men även barn som inte har dessa egenskaper kan mobba andra. Elever med egna problem kan ibland försöka bearbeta dessa genom att mobba andra. Därför är det viktigt att även se mobbarens behov och hjälpa denne såväl som offret. Ett barn som vill hålla sig väl med mobbare/ledare kan mobba för att själv inte bli utsatt. Ofta kan en stor grupp hålla på med mobbning, men det brukar räcka att tala med ledarna för att stoppa mobbningen.

Om denne ledare med sitt aggressiva beteende är en psykopat hjälper det dock inte att prata med denne. Psykopater vet exakt vad de måste säga för att komma undan, de vet exakt vilken mask de måste anta för att framstå som normala och ångerfulla, för att sedan kunna fortsätta precis som förut. I boken “In Sheep’s Clothing” skriver George Simon om detta problem med aggressiva personligheter:

Covertly aggressive people are generally so good at their craft that they don’t need our help in pulling the wool over our eyes. But many of our preconceptions about human nature set us up to be manipulated and exploited. The most significant misconception is the belief that everyone is basically the same. Aggresive personalities are very different from most of us. They don’t think like we do or share our world view. They’re also not influenced or motivated by the same things. In fact, much of what we’ve been taught about why and how most people behave doesn’t apply to aggressive personalities.

Tron att psykopater kan resoneras med, att dessa kan fås att förstå konsekvenserna av deras handlande och be om ursäkt och ändra sig, är en av de i särklass största problemen med att få bukt med mobbning. En psykopat kan inte ändras. Det finns inget dokumenterat fall där psykopater har “botats”. Det finns tvärtom tyvärr ett flertal fall där terapi för psykopater har kraftigt förvärrat deras beteende, då de fått bättre insikt i hur de ska göra för att få människor att tro att de är normala.

“Anna” skriver i artikeln “Vi såg vilka som var rädda” hur hon som föredetta mobbare nu arbetar med att lösa mobbningsproblem. Hon berättar:

På jobbet, på skolgården känner Anna igen ungarna som är som hon var.
Det är dem hon jobbar med nu. De gränslösa och arga.
– Jag är väldigt bra på det, upprepar hon.
Hon kan se rakt igenom det stenhårda skalet.
Där bakom hittar hon rädda och kränkta barn som gallskriker efter uppmärksamhet.
Hon vet vad som krävs:
Gränser. Auktoritet. Ingen diskussion.
– Ta dem direkt när det händer. Punktmarkera dem. Ta dem ur klassen och låt dem få lugn och ro någon annanstans ett tag.
Hon vet att de flesta av mobbarna har det stökigt hemma, precis som hon hade.
– Skolan måste direkt samarbeta med föräldrarna, ta dem till skolan och låta dem sitta med sina barn både när det går bra och när de är stökiga.

Jag tror att den metod hon beskriver är helt rätt. De barn som av olika anledningar är mobbare måste punktmarkeras direkt, och plockas ut till en situation där de kan få lugna ner sig. Detta gäller både de som är psykopater och de som inte är psykopater. Det knepiga är att det samtidigt är viktigt att de psykopatiska ledarbarnen separeras från de som normalt sett ingår i deras “gäng”, eller “svansen”. Om huvudet kan huggas av, så att säga, försvinner mycket av den dåliga influens de innebär, och övriga får en chans att bete sig på ett mer normalt sätt.

Felaktiga lösningar
Men att kunna göra detta kan vara svårt, speciellt i de fall där skolan som institution har tagits över av en psykopatisk ledning eller åtminstone drivs i enlighet med såna värderingar. Det gäller även att se upp med andra felaktiga lösningar på problemet. Följande är exempel på det psykopatiska synsättet, där den som dominerar anses ha företräde. Det första är, ironiskt nog, ur artikeln “Så stoppar du mobbaren”:

Doktor Emily Lovegrove vid University of the West i England har under fem års tid intervjuat mer än 1 000 mobbade ungdomar.
Till tidningen The Guardian säger hon att det finns mobbare i varje skolklass som bara letar efter offer. Hon menar att det finns förklaringar till hur offren väljs ut.
[…]
- Det handlar i allmänhet om en enkel sak: offrets utseende, kroppsspråk och kläder.
75 procent av de intervjuade ungdomarna sa att oro över utseendet dominerade deras liv.
Mer än var femte skolkade på dagar de kände att de inte såg bra ut.
[…]
Hitta något bra hos mobbaren. Vad du känner för dem syns i ditt kroppsspråk. Lovegrove ger exempel: “Säg inte: De är elaka och hemska och jag hatar dem. Bekräfta i stället att de är bra på sport”.

Lovegrove har accepterat att den som mobbar har rätt att göra det, och det är den mobbades uppgift att försöka få uppmärksamheten ifrån sig eller hitta sätt att acceptera det som händer. Att lära sig tåla manipulation och misshandel. Att lära sig bli en lydig slav som uppskattar sina övermän. Detta är naturligtvis helt absurt, men Lovegrove presenterar det som ett seriöst förslag, och Aftonbladet visar exceptionellt dåligt omdöme genom att publicera denna åsikt.

Våra politiker är inte bättre de. Moderaten Ann-Louise Trulsson i Karlskrona tycker att vi ska införa skoluniform som lösning:

Moderaten Ann-Louise Trulsson är blivande ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona. Nu gör hon en rivstart genom att öppna för uniform i gymnasieskolor.
– Om en rektor i Karlskrona vill införa uniform är jag inte emot det. Det är en stor press på ungdomar att följa med i modet för att tillhöra “innegänget”, säger hon till aftonbladet.se.

Hon ser en uppenbar nackdel med skoluniformer.
– När man går klädd som man vill så kan man ju få leva ut sin personlighet och det gör man ju inte i en uniform. Men idag går ju många redan i uniform eftersom märkeskläder är som en osynlig uniform. Den stora utmaningen skulle vara att få barn och ungdomar att våga vara sig själva och klä sig som de vill, säger hon.

Att skoluniformer inte skulle lösa någonting alls blir rätt uppenbart när man inser att något så ytligt som kläder inte är anledningen till att barn mobbas. Att få barn att bete sig konformt är dock ett praktiskt sätt att få bort oliktänkande, att se till att onödig kreativitet stävjas, och att politikerna som framför dessa idiotiska åsikter kan hävda att de bryr sig. Personligen anser jag att en värld utan till exempel Thomas DiLeva’s kreationer skulle vara en fattigare existens, så nej tack, inga skoluniformer.

Och vår nya regering kan de också. I artikeln Moderaterna vill ha polis i skolan framförs följande:

Skolan måste få rätt att akut stänga av våldsbrottslingar. Och detta även om annan undervisning inte hunnit tas fram. Särskilda skolpoliser bör införas på skolor med allvarliga problem. Sekretessreglerna för skolan måste ändras, så att polisen får rätt att informera skolan om ungdomar som begår brott utanför skolan.
Dessutom vill moderaterna att polisen ska ha rätt att hämta elever som håller sig borta från skolan.

Poliser har ingenting i skolorna att göra. Det är bara ännu ett sätt att gömma de verkliga problemen under ett sken av att göra någonting. Poliser på skolorna hjälper inte mot de problem som jag har beskrivit i denna artikel. Fler lärare, mindre klasser, och utbildning om hur dessa psykologiska fenomen orsakar mobbning är ett mycket bättre sätt att spendera pengarna. Och resultatet borde då även förhoppningsvis bli att vi får ut färre elever ur skolorna som har allvarliga psykologiska problem, vilket ger mindre jobb till polisen, så alla vinner i slutändan. Utom de politiker som vill ha fler poliser, förstås.

Vad gör man åt mobbning?
Frågan som oundvikligen kommer upp är naturligtvis: vad ska vi då göra åt mobbning? Mitt grundsvar är som alltid kunskap och kommunikation. Både föräldrar och framförallt lärare måste läsa på om dessa psykologiska problem, och min gissning är att om de förstår hur Narcissism i familjer fungerar samt får en grundläggande förståelse för vad psykopati är och hur det yttrar sig har de en bra grund för att kunna ta tag i problemen. AnnCha Lagerman från BRIS beskriver i Aftonbladets artikel “De flesta barn vet att det är fel att mobba” hur just utbildning är ett problem bland lärare:

Jag tycker att man ska ha nolltoleranas, man ska aldrig låta barn reta varann ens på skoj, det är svårt som vuxen att tolka om det är på skoj eller allvar och det är svårt att veta hur den som blir retad tar det. ingen blir glad över att bli retad, det kan lätt trappas upp om man som vuxen inte markerar och säger ifrån meddetsamma.

Jag tror det beror på att många lärare inte har utbildning i hur man ska handskas med mobbning och då kan läraren känna sig osäker och hellre undvika att göra någonting, detta är ingen ursäkt utan alla skolor och lärarhögskolor måste ge skolpersonalen rätt utbildning anser jag.

Jag pratade själv med en grundskolelärare för inte så länge sedan och hon beskrev sin egen förtvivlan kring att situationen på hennes skola blivit helt katastrofal sedan ett antal gravt destruktiva barn börjat på skolan. Deras beteende var så bisarrt och manipulativt att hon trots stor erfarenhet med barn inte visste hur hon skulle göra.

Efter att jag kortfattat beskrivit vad psykopati var för något, och hur det kan yttra sig, blev hon överlycklig. Äntligen fanns det ett ord för barnens beteende, och hon hade fått en insikt i hur hon med de andra lärarnas hjälp skulle kunna tackla problemet. Kunskap och kommunikation. Så enkelt, men ändå så svårt.

Friends beskriver så här hur en som blir utsatt för mobbning ska agera:

Säg ifrån! Be de personer som mobbar att lägga av. Visa att du vägrar att bli behandlad så här. Vi vet att det kan vara svårt att säga ifrån eftersom man ofta är rädd att det bara ska bli värre. Men det är viktigt att försöka. Det är inte lika lätt att vara elak mot någon som ser en i ögonen och säger ifrån. Mobbaren är minst lika osäker som du. Dessutom är det viktigt för den egna självkänslan att inte bara stå ut med att bli illa behandlad.

Säg ifrån! Det är nästan omänskligt svårt för den som blir mobbad att göra detta. Det är ju just på grund av att den mobbade har svårt att säga ifrån som denne blir utsatt för mobbning. Därför är det viktigt att de i omgivningen som inte är mobbade - elever, föräldrar och lärare - står bakom den som blir mobbad och stöttar. Att behöva stå själv och göra detta är orimligt, och det är varje enskilds ansvar att se när andra blir mobbade, och ge stöd för att få ett slut på det.

Att säga ifrån kan antingen göras verbalt eller genom fysiskt våld. Att ge en mobbare en rejäl smäll på käften, eller åtminstone försöka, kan faktiskt vara ett bra alternativ. Jag vet ett flertal, inklusive mig själv, som genom att stå emot en mobbares fysiska våld ett par gånger sedan lämnas ifred. Mobbning sker ofta mot försvarslösa, och de som ger igen är helt enkelt för mycket jobb. Att säga att “våld löser inga problem” är en fin devis som tyvärr inte stämmer för den som blir utsatt för det. Det är helt ok att i självförsvar stå upp och visa att man inte accepterar att bli mobbad.

Det finns ett bibliskt ordstäv som säger “vänd andra kinden till”, och jag tänkte härmed ta tillfället i akt att berätta att det har missförståtts rätt radikalt. Den vanliga tolkningen är att om man blir attackerad ska man “vända andra kinden till” och “älska sin fiende” och förlåta denne för attacken. Detta är en korrupt tolkning. Den korrekta innebörden är istället att om du blir attackerad så “vänder du andra kinden till” för att visa att du inte viker dig, att du inte ger dig för manipulation och aggression, det vill säga det motsatta mot den vanliga tolkningen.

På Aftonbladets forum om mobbning hittade jag följande underbara beskrivning från en räddare i nöden:

Jag var mer Klassens Klovn, Men när jag kom til en ny skole eller klass. och såg någon som mobbade en annan och dom var 2-3 eller fler och stod och gav sig på en ensam mindre kille eller en som var tjock ja då vet jag inte varför, men då gick jag fram och sa til, och slutade dom inte med en gång, då small det och det var altid den som var störst i käften som fick stryg först, då ville dom andra aldrig forsätta, sän var det över och den person blev inte mobbad mer och man kunne bli kompisa och den som tyckte han var en ledare fick forsätta tro det ochjag forsatte vara Klovn, men mobningen i min klass var över, så mitt råd, våga lägga er i, och gör något,
det är altid en som forsöka få andra med sig, får han inte det ja då är han inget endå, veklinga är dom när dom är ensamma, FY fan för mobbare,

Klassens Klovn, och alla som honom, är hjältar när det gäller mobbning. Om fler kunde ha modet att göra så, ställa sig ivägen och säga “Hit men inte längre“, så skulle problemen med mobbning minska radikalt. Det är inte ok att de som inte blir mobbade bara vänder ryggen till och inte gör nåt.

Det är även viktigt att förutsättningarna i skolan kraftigt förändras så att denna typ av beteende inte får en chans att slå rot. Ingela Thalén och Eva-Lis Preisz skriver på Aftonbladet debatt om detta:

Samtidigt beskriver många lärare frustrationen över att inte räcka till. Att inte ha tid att få varje elev att känna sig sedd. Att ständigt känna att man vill göra så mycket mer. Att elevhälsovården inte på långa vägar har resurser för att möta behoven. Därför krävs det fler lärare och kraftigt ökade satsningar på kuratorer, skolpsykologer och skolsköterskor.

Det finns i dag lagar som tydligt beskriver de rättigheter och skyldigheter som finns i skolan. Men kunskapen och forskning om de metoder eller angreppssätt som ger resultat saknas och trots handlingsplaner och direktiv kvarstår problemen.
I dag har vi för lite kunskap om vilka åtgärder som är effektiva. För att åstadkomma förbättringar krävs ett långsiktigt arbete grundat på forskning och beprövad erfarenhet. En viktig åtgärd är att de antimobbningsprogram som finns utvärderas.

Detta är helt i linje med mina egna åsikter. Vi ska ha mer vuxna i skolan som kan ta hand om detta problem på ett korrekt sätt, med en korrekt psykologisk förståelse för problemet, snarare än poliser som inte har någon som helst insikt i vad det handlar om.

Det behövs även en upprensning bland de vuxna som ser till att mobbning förekommer. De skolor som har lärare och rektorer som stöder och underlättar eller ignorerar mobbning måste bort. Nu på direkten. Att psykopatiska barn är som de är kan vi inte göra något åt, men att det finns liknande element i skolledningen är inte under några som helst omständigheter acceptabelt. Detta gäller naturligtvis fler områden än just skolan, men eftersom deras beteende i denna miljö påverkar hur våra ungar växer upp är det desto viktigare.

Slutligen vill jag referera till en artikel från SvD där Birgitta Rudenius beskriver om sin undersökning om mobbning:

55 procent av de mobbade som deltog i hennes studie har uppgett att mobbningen började redan under dagis, förskola eller lågstadiet och att den pågick större delen av grundskolan.
- Det var en förvånande upptäckt. Jag hade trott att större delen av mobbningen uppstod de första åren i mellanstadiet.
Av de intervjuer hon gjort med offren framgår att de haft återkommande depressioner, självmordstankar och ätstörningar som konsekvens av mobbarnas aktiviteter. 69 personer i åldern 18 till 35 har ingått i djupstudien.
- Många berättar att grundskolan handlat om nio års hjärntvätt. Ingen av dem har blivit av med problemen som mobbningen gett. En del av dem har fått det mycket bättre men alla lider på något sätt.
Nästan hälften av mobbningsoffren lider av depression eller sömnproblem. En tredjedel av kvinnorna av ätstörningar.
- Mer än hälften av kvinnorna och en fjärdedel av männen utövar självstympning. De har försökt skära sig med kniv eller andra vara föremål. De lever med en sådan ångest att de anser att de ska bestraffas.
Birgitta Rudenius berättar att 70 procent av de intervjuade uppger att de ännu inte mår bra. Ingen uppger att de inte bär med några negativa erfarenheter alls.
- Främst handlar det om mardrömmar, ångestattacker och att de sociala kontakterna är dåliga, speciellt när det gäller kontakter med jämnåriga.

Som föredetta mobbad kan jag bara instämma. Jag kommer aldrig bli helt normal i vissa avseenden. Min hjärna har lärt sig stänga av ibland, utan att jag kan påverka det, vilket leder till minnesförluster. Mycket irriterande för både mig och min omgivning. Jag har inte kunna gråta på 20 år, då varje känslomässig situation gjort att jag “stängt av”, eftersom det var så jag gjorde för att överleva. Att inte visa känslor är ett sätt att komma undan mobbning. Effektivt sätt, men det får konsekvenser senare i livet, om man säger som så. Nu har jag äntligen kommit över det värsta, och det är fantastiskt skönt att kunna storlipa åt en gripande film på TV. Helt obeskrivligt, och till för inte så länge sedan helt omöjligt.

Ignota nulla curatio morbid.
Do not attempt to cure what you do not understand.
- Andrew Lobaczewski, Political Ponerology

Detta är några av de konsekvenser som mobbning får, och det måste få ett slut. Men för att kunna stoppa mobbning, precis som med klimatförändringarna jag beskrev i föregående inlägg, måste man förstå vad som är symtom och vad som är problem, och vad den grundläggande orsaken är. I detta fall, precis som med klimatförändringarna, anser jag att det är psykopati som är till stor del roten till det onda. Att förstå detta, och hur psykopatiska barn påverkar andra barn med negativa psykiska problem, och hur detta yttrar sig i en skolmiljö, hoppas jag ger inspiration till lösningar för de som lever med detta dagligen.

Vad gäller litteratur på området har jag en kort lista men som är “must reads”. Om psykopati rekommenderar jag “Sociopath next door” av Martha Stout. Om narcissism rekommenderar jag “Trapped in the Mirror” av Elan Golomb. Dessa två ger en bra grund att stå på. För de som utsatts för mobbning och har problem liknande de jag beskrivit ovan rekommenderar jag “Myth of Sanity” av (återigen) Martha Stout. Dessa tre böcker har hjälpt mig enormt, och jag tror och hoppas att fler kommer att läsa dessa och ta till sig det som står däri.