En Annan Verklighet

De tre föregående inläggen har visat hur insikter kring psykopati kan appliceras inom olika områden som på olika sätt påverkar oss alla.

Klimatförändringarna, både i det stora och lilla perspektivet, är något som vi alla känner av men är samtidigt något som, i min mening, ytterst få förstår då de flesta endast diskuterar symtomen separerade från de underliggande problemen. Klarsynta nämner i sina slutsatser ofta att frågan om klimatförändring är en moralisk fråga, men klarar inte av att följa detta resonemang till sin logiska konklusion: att de som idag har sett till att läget är som det är - politiska, ideologiska, och ekonomiska ledare - är inkapabla att ta moraliska beslut.

I frågan om mobbning, som i dagarna är aktuell med tanke på den nya lag om tvångsförflyttning som diskuteras, är det likaså ofta en debatt om symtom och praktiska angelägenheter snarare än de underliggande psykologiska problemen. Även här är debattörer och s.k. insatta oförmögna att se skogen för alla träd. De som kommer emellan, som alltid, är barnen. Då dessa inte har någon politisk signifikans förrän om ungefär ett decennium kan dessa glatt ignoreras utan några som helst konsekvenser för den egna politiska karriären.

Det sista området, den politiska arenan, har på senare år och i stor utsträckning utsatts för den poneringseringsprocess som Lobaczewski iakttog under kommunismen i Polen, och vi har sett dess effekter i ett flertal politiska partier i dagens Sverige, varav jag valt att illustrera ett.

Jag hoppas att ni i och med detta har fått en inblick i de olika ansikten som psykopatin uppvisar. En del av er har säkerligen stött på dess anlete förut, en del av er ser det troligtvis dagligen, och en del av er har möjligtvis fått en bekräftelse av det ni redan visste; att det inte är ni som är galna.

Som avslutning på denna serie, och som avslutning på året, kommer jag att använda mig av Dagens Nyheters årskrönikor på nätet, som en resumé av året som gått och som en sammanfattning och förtydligande av de skeenden året givit oss i arv. Att få perspektiv på helheten hjälper en ofta att få större förståelse för delarna i mosaiken.

Årets person - Fredrik Reinfeldt
Att årets person är just Reinfeldt är ur en ponerologisk synvinkel logiskt. Han har lyckats ta en ohelig allians av giriga röstfiskare till makten, och i föregående inlägg beskrevs delvis den ideologiska karikatyr som ligger till grund för den strategi som använts. Att med alla medel framhäva den egna sidans excellens och smutskasta den andras ansatser har satts i system i en grad som, förhoppningsvis, inte kommer återupprepas. Inte för att de inte kommer att försöka, vilket vi kan utgå ifrån, utan för att allmänheten förhoppningsvis till nästa val har en sådan insikt i den psykopatiska inställningen att de inte faller i samma grop en gång till.

Det finns dessutom anledning att tro att inte bara de som står utanför den aktiva politiken kommer iaktta större vaksamhet. Individer med integritet inom de inre kretsarna kommer idogt intensifiera sina ideologiska insatser. Senast såg vi Ingegerd Troedsson uttala sig om utvecklingen inom Moderaterna:

- Jag tycker det är oerhört viktigt att ha skatt efter bärkraft och en likformighet och konsekvens i skattepolitiken. Där tycker jag att partiet inte har engagerat sig tillräckligt mycket, säger hon.

Den förra ministern anser att skatterna i Sverige är alldeles för höga.

- Framförallt för låginkomsttagare och familjer med stor försörjningsbörda. De är så höga att många blir beroende av bidrag helt i onödan, fastän de betalar skatt, säger hon.

Ur ett rent ideologiskt perspektiv kan man förespråka antingen ett fördelningsalternativ, såsom vänstern påstås göra, eller ett individualistiskt perspektiv, såsom högern påstås göra. Att som Moderaterna nu bedriver politik för att både reducera utgifter och hålla skatterna höga för alla utom höginkomsttagarna är ett tecken på det ideologiska urholkande som “Nya” Moderaterna genomfört; att som poneriserat parti fnissande genomföra de förändringar som de kan, enbart för att - just det - de kan. Om folk är så jävla dumma att de inte säger emot så får de helt enkelt skylla sig själva! Ett rationellt och synnerligen logiskt psykopatiskt tänkande. Utan empati för de som handlandet drabbar? Givetvis! Det är ju liksom meningen.

Om nu någon i och med ovanstående fått för sig att jag är “vänster” kunde inget vara mer felaktigt. Jag själv är varken “vänster” eller “höger”. Dessa begränsade alternativ utgår från samma grundläggande idé om kontroll av samhällets individer genom olika former av politiska och ekonomiska system, och följdaktligen är jag emot båda.

För att demonstrera min syn på saken kan nedanstående exempel få illustrera den poneriseringsprocess som samtidigt pågår inom Vänsterpartiet. Tasso Stafilidis hoppade av Vänsterpartiet med följande kommentarer.

Men dragkampen mellan de två falangerna, traditionalister och förnyare, är över, konstaterar han. De senare är så gott som utrotade.

Vill man vara kommunist och fortsätta att tugga de teserna, då kan man gå med i ett kommunistiskt parti. Vänsterpartiet är inte det, vilket står tydligt i stadgarna. Hur har det kommit att bli kommunisterna i vänsterpartiet som fått tolkningsföreträde hur politiken ska bedrivas?

En relevant fråga, och som kan besvaras på samma sätt som för vilken poneriserad organisation som helst: genom att dess medlemmar till alltför hög grad smittats av den psykologiska infektion som den psykopatiska ideologin innebär, oavsett terminologi som för stunden används som skrud. Ett tillfrisknande sker först då medlemmarna inser att inte alla argument är likvärdiga, att inte alla synvinklar hämtas ur ett normalt sinne, och att inte alla medel helgar målen. Då, och först då, kan en organisation som utsatts för det som åtminstone Folkpartiet, Moderaterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna fått den tvivelaktiga glädjen att ta del av, läkas.

Det är således ej heller någon slump att det är så svårt att hitta en lämplig efterträdare till Göran Persson. De som finner den poneriserade partitoppen motbjudande har tackat nej (tack Carin!) och de som inte har tillräcklig hybris för att vilja ställa sig i rampljuset och deklamera de galenskaper som en förtvinad ideologisk karikatyr innebär har tillräckligt med sinnesnärvaro att hålla sig undan. Resultat? Den som väljs kommer att vara den som är minst lämplig och mest oinsatt. Negativ selektion i sitt esse, den yttersta konsekvensen av poneriseringens slutskede.

Årets nyhetshändelse i Sverige - Klimatfrågan
Att klimatet är under stark förändring verkar äntligen ha gått in i de flesta medvetna svenskars sinnen. Inte för att de nödvändigtvis bryr sig om det som skrivs, eller ser filmer såsom “En obekväm sanning” av och med Al Gore, utan för att det nu gått så långt att det inte går att ignorera. När vägen som i Munkedal försvinner under bilen och det får ekonomiska konsekvenser för hamnen i Lysekil är det svårt att missa. Den ovitaste julen på länge gör även den att temat aktualiseras.

Orsakerna till denna förändring är naturligtvis många, och långt ifrån alla är relaterade till människans handlingar. Det är till och med möjligt att huruvida vi kan återställa den del av skadan som vi står för är i princip akademisk. Det är förmodligen redan försent att göra något åt det. Men det är definitivt inte försent att studera de faktorer som ligger bakom det mänskliga beteende som gör att förstöringen av vår gemensamma miljö fortgår i en sådan oerhörd takt. I det andra inlägget av denna serie beskrev jag en syn på världen och dess befolkning som tar sin grund i ett psykopatiskt synsätt, och som genomsyrar det sätt som flertalet politiker och ekonomer står bakom.

Så länge som vårt politiska system fungerar som det gör, där personligt ansvar är i praktiken obefintligt, och där ett etiskt beteende i praktiken inte är möjligt, kommer inget att hända. Man måste även vara medveten om den enorma lobbyverksamhet som förekommer bakom kulisserna, och som gör att politiska beslut som går emot industriella mål är detsamma som självmord, bildligt och ibland bokstavligt. Inga korrekta beslut kommer att tas kring dessa frågor så länge som detta system är kvar.

Årets nyhetshändelse i utlandet - Libanonkriget
Tidigare i år spekulerade jag en del om vad detta år skulle föra med sig vad gäller krig och liknande. Jag blev tyvärr inte särskilt förvånad när Israel attackerade Libanon, med en enorm hänsynslöshet och en mediaförvanskning som var helt makalös. Propagandamaskinen var i full gång. Det psykopatiska inslaget i ledningen bakom Israel behandlades i en serie inlägg om just Mellanösternkonfliken.

Det som hände var totalt hänsynslöst mot den civila befolkningen i Libanon, och det som i någon mening är än värre är att det förmodligen inte var Libanon självt som var huvudmålet med attacken. Nej, min gissning är att det egentliga målet, och anledningen till att Israel drog sig tillbaka efter ett tag, var att de helt enkelt främst ville testa hur omvärlden skulle reagera. När de fått svar på den frågan drog de sig således tillbaka för att i lugn och ro kunna planera nästa steg: ett krig mot antingen Syrien eller Iran. 2007 kommer inte bli roligt.

I samband med detta skulle jag vilja nämna ett faktum som sällan kommer fram, och vars motsats ofta tas upp vad gäller just Israel. En annan årskrönika från DN har följande kommentar:

Hur många timmar sände Rapport och Aktuellt från Mellanöstern? Lika många som förrförra året. Palestinafrågan är alltid dagens viktigaste nyhet, vilket år var den inte det? I stort sett allt som händer i världen har tagit sats i den konflikten, alla vet det - men hur många förstår det? Egentligen. Två folk gör anspråk på samma (heliga) mark. Varje politiskt toppmöte de senaste 50 åren har haft frågan högst på dagordningen, världsfreden är alltid hotad från det hållet.

Att det finns två folk som gör anspråk på marken är uppenbart. Men bara ett folk har en legitim anledning att göra detta, nämligen Palestinierna. De judar som påstår sig ha biblisk rätt till landet är nämligen inte semiter, d.v.s. de kommer inte ursprungligen från just det land som Israel nu omfattar. De som är judar idag är i huvudsak ättlingar till en mongolisk stam som på 600-talet konverterade till Judaism. Det i sig är inget konstigt, men att sedan hävda att dessa skulle ha något som helst att göra med de judar som omnämns i bibeln är naturligtvis helt absurdt. Reed beskriver detta på följande sätt:

However, the Judaist authorities agree about their existence and conversion, and the historical atlases show the development of the Khazar kingdom, which at its greatest extent reached from the Black Sea to the Caspian (around 600 AD). They are described as a Tartar or Turco-Mongolian people and the Jewish Encyclopaedia says that their chagan, or chieftain, “with his grandees and a large number of his heathen people embraced Judaism, probably about 679 AD”.

The fact is attested by correspondence between Hasdai ibn Shapnet, Foreign Minister to Abdel Rahman, Sultan of Cordova, and King Joseph of the Khazars, exchanged about 960 AD. The Jewish Encyclopaedia says that the Judaist scholars had no doubts as to the genuineness of this correspondence, in which the word Ashkenazi first occurs as denoting this sharply-outlined, hitherto unknown group of “Eastern Jews” and as indicating Slav associations.

This community of Turco-Mongolian Ashkenazim, then, was distinct in every element save that of the creed from the Jews previously known to the Western world, the Sephardim.

The hold of the Talmudic government, in the centuries that followed, became looser over the scattered communities of the West; but it ruled this new compact community in the East with a rod of iron.

The Jew of Semitic physiognomy became ever rarer (today the typical countenance of the Jew has Mongolian traits, as is natural).

No Gentile will ever know why this one mass-conversion of a numerous “heathen” people to Talmudic Judaism was permitted, thirteen hundred years ago. Was it chance, or were these elders able to foresee every mortal possibility? At all events, when the Sephardim were scattered and the destructive idea received, in Spain, its sharpest setback, this reserve force lay ready to hand and for the purpose of the destructive mission it was the best possible material.

Long before their conversion to Judaism the Khazars were hostile to the immigrant Russ from the north who eventually conquered them, established the Russian monarchy and accepted Christianity.

When the Khazars became converted the Talmud was complete, and after the collapse of their kingdom (in about 1000 AD) they remained the political subjects of the Talmudic government, all their resistance to Russia being governed by the Talmudic, anti-Christian Law. Thereafter they moved about in Russia, particularly to Kieff (the traditional “holy city” of Russian Christianity), elsewhere in the Ukraine, and to Poland and Lithuania.

Though they had no Judahite blood, they became under this Talmudic direction the typical nation-within-the-nation in Russia. The areas where they congregated, under Talmudic direction, became the centres of that anti-Russian revolution which was to become “the world revolution”; in these parts, and through these people, new instruments of destruction were forged, specifically for the destruction of Christianity and the West.

Att, som media ofta gör, hävda att det handlar om två folk med likvärdiga anspråk på marken är således en lögn som inte har någon historisk substans. Det enda rätta vore att kalla saker vid dess rätta namn: Khazarerna som konverterat till judendom fick landet Israel tilldelat till sig av länder som inte hade rätt att ge bort marken, och de “judar” som idag måste leva med konsekvenserna av denna lögn borde antingen lämna tillbaka landet till dess rättmätiga ägare, eller acceptera att leva sida vid sida med Palestinierna, utan att ha någon som helst rätt att med våld förtrycka dessa.

Årets trend - Miljömedvetenhet
Klimatfrågorna måste lösas på global nivå, men att som individ vara medveten om det man själv utsätter miljön för är en bra början. Att miljömedvetenhet blev vald till årets trend är därför positivt, men den krönika som skulle kommentera frågan är rätt deprimerande läsning. Krönikören uppvisar exakt den attityd som jag beskrev i inlägget om Planeten vad gäller synen på alternativet Ecotopia. Med hans egna ord:

Möjligen beror mitt svaga miljöengagemang på att domedagsprofetiorna som spritts i medierna den här hösten cirkulerade redan på åttiotalet. Då handlade de i stället om regnskogen. “Om den försvinner tar syret på jorden slut. Alla människor kommer att kvävas”, sa gästföreläsare i vår skola. De hade hästsvans, ryggsäck och tvingade oss att göra grupparbeten om att rädda “världens lungor”. Likt väckelsepredikanter blev de aldrig ifrågasatta. Miljötänkande var en religion. Det kändes logiskt att kollekten gick till Greenpeace när vi konfirmerades.
[…]
Alla som engagerar sig mot utsläpp och global uppvärmning är naturligtvis inte så naiva. Men det hysteriska tonläget i årets miljörörelse kommer att leda till en backlash. När de nykläckta aktivisterna märker att jorden inte går under inom ett halvår lär deras engagemang minska drastiskt. De kommer inte att åka kollektivt längre. De kommer inte att äta ekologiskt. De kommer inte ens att vilja ta hand om en gosesäl från Världsnaturfonden.

Dessa ord avspeglar den oförmåga till medkänsla för både sin omvärld och efterkommande som ligger till grund för det förakt som en psykopat känner inför normala människor. Ovanstående synvinkel visar även på oförmågan till tidsuppfattning, då det viktiga inte är att handlingar idag gör att jorden överlever för all framtid, utan att konsekvenserna måste vara tydliga och direkta inom det närmsta halvåret. Längre än så är omöjligt att överblicka, eftersom det då handlar om abstrakta saker som förmodligen inte kommer att hända ändå. Sånt därnt har ju hästsvanspojkar predikat om i alla tider, så varför bry sig? Varför jag, just nu?

Årets person inom kultur & nöje - Mikael Persbrandt
Att Mikael Persbrandt blev årets person inom kultur och nöje är även det högst relevant ur det perspektiv som jag här tar upp. De av oss som med glädje ser Persbrandt ikläda sig olika roller på scen och duk, och som tog del av hans suveräna sommarprat i P1, är glada åt detta. Det som inte var lika roligt var att se hur Expressen och andra tidningar av någon anledning fick för sig man kunde behandla Persbrandt hur som helst, helt utan hänsyn till varken honom eller hans familj. Att en normal människa, en duktig skådespelare och familjefar, blev utsatt för Expressens cyniska påhitt var hemskt att se. Men när man läser kommentarerna från Expressen förstår man snart varför:

Otto Sjöberg, chefredaktör på Expressen, vill inte kommentera ärendet. Han förklarar att man tagit bort artikeln från nätupplagan utifrån uppgifterna att de skulle stämma oss.

Att ta bort felaktiga uppgifter för att de är fel är inte så intressant. En stämning däremot, det är ju inte bra, så då får man agera därefter. Ottos “ursäkt” är även den tydlig:

Nej, Mikael Persbrandt var inte akut alkoholförgiftad och på behandlingshem, som vi skrev i torsdagens Expressen och på löpsedeln.
Uppgifterna vi fick var fel, vår källkontroll för dålig. Vi brast i våra publiceringsrutiner. Vi gjorde ett dåligt journalistiskt arbete.
Men någon avsikt att ljuga har vi givetvis inte. Inte heller att skada Mikael Persbrandt. Vi förstår hans ilska.
Vi har i flera dagar försökt få ett möte med Mikael Persbrandt och hans advokat för att framföra detta och för att erbjuda ett skadestånd.
Tyvärr har det inte blivit något möte.
Därför framför jag nu på detta sätt Expressens förbehållslösa ursäkt.

“Ursäkten” uppvisar ingen som helst förståelse för vad de gjort, och vad konsekvenserna har blivit. Otto tar inte på sig något eget ansvar, vilket han som ansvarig utgivare borde göra, och nämner inget om vad han ska göra för att inte samma sak ska hända igen. Han behåller även sin post inom Expressen, och styrelsen verkar fortfarande ha förtroende för honom. Allt detta säger en hel del om Otto Sjöberg, och om Expressen som tidning. Inget av detta är någon överraskning för de som läst tidningen, men det är ändå intressant att få ett så tydligt exempel på tidningens poneriseringsnivå.

Media
Och därmed har vi kommit fram till en av de viktigaste anledningarna till varför poneriseringen av Sverige är så pass långt gången. Medias roll i ett normalt samhälle är att belysa vad som händer på ett korrekt sätt, och att se till att politikers handlingar granskas. Det är en av förutsättningarna för att ett samhälle ska kunna ha en demokrati, eftersom utan detta har befolkningen ingen möjlighet att sätta sig in i de frågor som är viktiga, och de har heller ingen möjlighet att se till att politikerna lever upp till sina löften. Men i det samhälle vi nu lever i har media inte längre en normal roll. Då även de har poneriserats, genom negativ selektion och aggressiva uppköp, finns det endast kvar en karikatyr av det som borde finnas. Ett urholkat äpple, utan innehåll och substans men med en jävla massa form och yta, kärnlöst och ruttet. Media har blivit ett sjukt och genant skämt som självklart borde skämmas. Men så kommer inte att ske.

Alternativet, som alltid i situationer som denna, är att folket självt får ta tag i saken. Kunskap och kommunikation. Dessa till synes enkla medel är det som möjligtvis skulle kunna få gemene man att vakna upp och inse att vi inte längre lever i en demokrati, och att vi är ansatta av en cancer som inte bara förruttnat de celler som angripits direkt, utan att den även hotar döda kroppen som helhet. Det finns korrekt information att hämta, och jag och de som känner som mig, kommer att göra allt vi kan för att nästa år fortsätta informera om och diskutera dessa ämnen. Inte för att vi kan, utan för att vi måste.

Men detta är något som kommer att motarbetas från övriga media. DN’s krönikör skriver vidare:

Medborgarjournalisterna tog över, eller skall ta över. Allting kommer att förändras, tidningarna är borta till nästa höst, tv är finito, redan 2008 kommer alla människor att kunna se digital morgon-tv i sin klockradio. Alla svenskar skall också ha en egen blogg nästa år, det är den mest demokratiska uppfinningen sedan själva demokratin uppfanns. Den som kontrollerar bloggen kontrollerar världen. Mediekrönikörerna har nu blivit så många, 30.000 bara i Sverige, att de bildar ett eget fack.

Visst är det precis som förra gången, och förra gången före den: Det är alltid samma människor som ser ljuset, tittar rätt in i det, bländas - och ger sig i väg åt helt fel håll. Att bli frälst är en gåva, att vara nyfrälst är väl mer ett straff. Sex miljoner bloggar, 5.999.970 nya insändare, i minuten. Låter inte det som världens genom tiderna största mediekollaps?

Föraktet i ovanstående kommentar, det vansinniga i att vanliga människor skulle kunna framföra vettiga åsikter på en journalists professionella manér, är tydligt. Journalisten ovan ger uttryck för sitt missnöje med att inte längre vara satt på en piedestal, att inte längre ha ensamrätt till åhörarens sinne. När vem som helst kan få ha en åsikt, var är vi då på väg?!

Men visst, media har definitivt kollapsat, genom att grovt missköta sin uppgift, och det finns därför inget annat val än att ta till andra medel, såsom bloggar. Kommer merparten av 5.999.970 nya insändare i minuten att vara trams? Förmodligen. På samma sätt som merparten av de artiklar som produceras av DN, Expressen och Aftonbladet är trams, så för den sakens skull är det ju ingen egentlig skillnad. Ett flertal av dessa kommer säkert till och med att vara planterade av sagda media just för att kunna peka på bloggare som oseriösa och tramsiga. Skapa illusioner är de bra på, de däringa media. Det är lixom deras grej, typ.

Men den stora skillnaden är att till skillnad från journalister finns det ingen som står med yxan ovanför mitt huvud om jag skulle råka säga som det är; om jag skulle ha den dåliga smaken att påpeka att kejsaren saknar kläder. Jag kan även använda min egen person som del i det jag skriver. För de som läst alla inlägg har säkert insett att det jag skriver är i egentlig mening mindre anonymt än det som journalister kan skriva i tidningar. Jag kan i en fråga om mobbning välja att relatera till mig själv, och min egen historia. När såg du senast en journalist göra det? Jag kan beskriva mina egna känslor kring saker jag gått igenom, och hur jag använt dessa som hjälpmedel. Detta är något som journalisten från sin personlighetslösa piedestal aldrig kan göra. Sådant är systemet konstruerat, så den enskilda journalisten kan inget annat göra åt detta än att bistert muttra och sedan spela med. Krönikörerna från DN, vars ord jag använt för att illustrera detta inlägg, är därför i sig ointressanta. De är endast brickor i ett spel. Ett spel som jag vägrar spela.

Så skål för ett dystert 2006, och välkommen till ett mörkt 2007.
Må ljuset brinna länge och väl, och må orden aldrig sina.

Ibland har man tur. Jag hade planerat att använda mig av Folkpartiet som det tredje exemplet på psykopatins ansikten, eftersom jag anade att de har genomgått den poneriseringsprocess som Andrew Lobaczewski beskriver i sin bok “Political Ponerology - A science on the nature of evil adjusted for political purposes“, den process där en grupp psykopater tar över en organisation och förvrider dess ursprungliga ideologi till oigenkännlighet. Folkpartiet är långt ifrån det enda exemplet på detta bland Sveriges politiska partier, men det är ett förhållandevis aktuellt exempel med tanke på den skandal kring spioneri som avslöjades tidigare i år. Men förutom slutrapporten kring detta från Folkpartiets Etiska Kommission hade jag inte så mycket konkret att referera till, så det kändes svårt att visa det psykopatiska inslaget på ett bra sätt.

Så jag måste erkänna att jag blev smått överraskad när SVT av en ren slump visade en dokumentär tidigare ikväll där detta fenomen, poneriseringsprocessen, beskrevs i relativt tydliga ordalag, både av de som själva varit del i den och de som fallit offer för dess sjukliga attityder. I “Dokumentär inifrån: Spionskolan” får vi beskrivet för oss hur en liten grupp individer medelst negativ selektion och en “anything goes”-attityd på en relativt kort tid förvandlat ett svenskt parti till en karikatyr av dess ursprungliga form.

Lobaczewski, som studerade kommunismens framfart i Polen, beskriver denna process i boken “Political Ponerology”. Men innan vi ger oss in i detaljerna kring det han beskriver så rekommenderar jag att ni tittar igenom dokumentären. Läs dock först det inledande inlägget i denna serie samt den andra delen i min serie om Mellanösternkonflikten, där symtom på s.k. “covert aggressive personalities” beskrivs. Dessa symtom uppvisas vid ett flertal tillfällen i dokumentären, av ett flertal individer, och det är därför oerhört intressant att se dessa dokumenterade och speciellt i relation till den atmosfär som de som drabbats av poneriseringen beskriver.

Ponerisering
Vad innebär “ponerisering”? Ponerologi - studien av ondska - är den relativt nya vetenskapliga gren där ondska studeras på ett makrosocialt plan, d.v.s. det som är av intresse är inte bara hur enskilda individer beter sig, utan hur dessa som grupp kan påverka skeenden, vilket i extrema fall når den globala nivån. En poneriseringsprocess, “ponerogenesis”, är den förvandling som en grupp går igenom då den tas över av psykopatiska individer i samarbete med individer med andra patologiska störningar, såsom schizofreni. Lobaczewski förklarar principerna som följer (min förstärkning av väl valda delar):

Observation of the ponerization processes of various human
unions throughout history easily leads to the conclusion that the
initial step is a moral warping of the group’s ideational contents. In analyzing the contamination of a group’s ideology, we
note first of all an infiltration of foreign, simplistic, and doctri-
naire contents, thereby depriving it of any healthy support for,
and trust in, the necessity of understanding of human nature.
This opens the way for invasion by pathological factors and the
ponerogenic role of their carriers.

The example of the Roman legal system vis a vis early
Christianity mentioned above, is a case in point. The Roman
imperial and legal civilization was overly attached to matter
and law, and created a legal system that was too rigid to ac-
commodate any real aspects of psychological and spiritual life.
This “earthy” foreign element infiltrated Christianity resulting
in the Catholic church adopting Imperial strategies to enforce
its system on others by violence.

This fact could justify the conviction of moralists that main-
taining a union’s ethical discipline and ideational purity is suf-
ficient protection against derailing or hurtling into an insuffi-
ciently comprehended world of error. Such a conviction strikes
a ponerologist as a unilateral oversimplification of an eternal
reality which is more complex. After all, the loosening of ethi-
cal and intellectual controls is sometimes a consequence of the
direct or indirect influence of the omnipresent factors of the
existence of deviants in any social group, along with some
other non-pathological human weaknesses.

Sometime during life, every human organism undergoes pe-
riods during which physiological and psychological resistance
declines, facilitating development of bacteriological infection
within. Similarly, a human association or social movement
undergoes periods of crisis which weaken its ideational and
moral cohesion (edit: såsom att partiet går dåligt fler val i rad!). This may be caused by pressure on the part of
other groups, a general spiritual crisis in the environment, or
intensification of its hysterical condition. Just as more stringent
sanitary measures are an obvious medical indication for a
weakened organism, the development of conscious control over
the activity of pathological factors is a ponerological indication. This is a crucial factor for prevention of tragedy during a
society’s periods of moral crisis.

For centuries, individuals exhibiting various psychological
anomalies have had the tendency to participate in the activities
of human unions. This is made possible on the one hand by
such group’s weaknesses, i.e. failure in adequate psychological
knowledge; on the other hand, it deepens the moral failings and
stifles the possibilities of utilizing healthy common sense and
understanding matters objectively. In spite of the resulting
tragedies and unhappiness, humanity has shown a certain pro-
gress, especially in the cognitive area; therefore, a ponerologist
may be cautiously optimistic. After all, by detecting and de-
scribing these aspects of the ponerization process of human
groups, which could not be understood until recently, we shall
be able to counteract such processes earlier and more effec-
tively. Again, depth and breadth of knowledge of human psy-
chological variations is crucial.

Any human group affected by the process described herein
is characterized by its increasing regression from natural com-
mon sense and the ability to perceive psychological reality.
Someone considering this in terms of traditional categories
might consider it an instance of “turning into half-wits” or the
development of intellectual deficiencies and moral failings. A
ponerological analysis of this process, however, indicates that
pressure is being applied to the more normal part of the asso-
ciation by pathological factors present in certain individuals
who have been allowed to participate in the group because the
lack of good psychological knowledge has not mandated their
exclusion.

Thus, whenever we observe some group member being
treated with no critical distance, although he betrays one of the
psychological anomalies familiar to us, and his opinions being
treated as at least equal to those of normal people, although
they are based on a characteristically different view of human
matters, we must derive the conclusion that this human group is
affected by a ponerogenic process and if measures are not
taken the process shall continue to its logical conclusion. We
shall treat this in accordance with the above described first
criterion of ponerology, which retains its validity regardless of
the qualitative and quantitative features of such a union: the
atrophy of natural critical faculties with respect to pathologi-
cal individuals becomes an opening to their activities, and, at
the same time, a criterion for recognizing the association in
concern as ponerogenic.

Detta beskriver väl vad som har hänt med Folkpartiet. Lobaczewski beskriver vidare hur denna process går till på följande sätt:

We shall give the name “ponerogenic association” to any
group of people characterized by ponerogenic processes of
above-average social intensity, wherein the carriers of various
pathological factors function as inspirers, spellbinders, and
leaders, and where a proper pathological social structure gener-
ates. Smaller, less permanent associations may be called
“groups” or “unions”.

Such an association gives birth to evil which hurts other
people as well as its own members. We could list various
names ascribed to such organizations by linguistic tradition:
gangs, criminal mobs, mafias, cliques, and coteries, which
cunningly avoid collision with the law while seeking to gain
their own advantage. Such unions frequently aspire to political
power in order to impose their expedient legislation upon so-
cieties in the name of a suitably prepared ideology, deriving
advantages in the form of disproportionate prosperity and the
satisfaction of their craving for power.

A description and classification of such associations with a
view of their numbers, goals, officially promulgated ideologies,
and internal organizations would of course be scientifically
valuable. Such a description, effected by a perceptive observer,
could help a ponerologist determine some of the properties of
such unions, which cannot be determined by means of natural
conceptual language.

A description of this kind, however, ought not to cloak the
more factual phenomena and psychological dependencies oper-
ating within these unions. Failure to heed this warning can
easily cause such a sociological description to indicate proper-
ties which are of secondary importance, or even made “for
show” to impress the uninitiated, thereby overshadowing the
actual phenomena which decide the quality, role, and fate of
the union. Particularly if such a description is colorful litera-
ture, it can furnish merely illusory or ersatz knowledge, thus
rendering a naturalistic perception and causative comprehen-
sion of phenomena more difficult.

One phenomenon all ponerogenic groups and associations
have in common is the fact that their members lose (or have
already lost) the capacity to perceive pathological individuals
as such, interpreting their behavior in a fascinated, heroic, or
melodramatic ways. The opinions, ideas, and judgments of
people carrying various psychological deficits are endowed
with an importance at least equal to that of outstanding indi-
viduals among normal people.

The atrophy of natural critical faculties with respect to
pathological individuals becomes an opening to their activities,
and, at the same time, a criterion for recognizing the associa-
tion in concern as ponerogenic. Let us call this the first crite-
rion of ponerogenesis.

Another phenomenon all ponerogenic associations have in
common is their statistically high concentration of individuals
with various psychological anomalies. Their qualitative com-
position is crucially important in the formation of the entire
union’s character, activities, development, or extinction.

Groups dominated by various kinds of characteropathic in-
dividuals will develop relatively primitive activities, proving
rather easy for a society of normal people to break. However,
things are quite different when such unions are inspired by
psychopathic individuals. Let us adduce the following example
illustrating the roles of two different anomalies, selected from
among actual events studied by the author.

In felonious youth gangs, a specific role is played by boys
(and occasionally girls) that carry a characteristic deficit that is
sometimes left behind by an inflammation of the parotid glands
(the mumps). This disease entails brain reactions in some cases,
leaving behind a discreet but permanent bleaching of feelings
and a slight decrease in general mental skills. Similar results
are sometimes left behind after diphtheria. As a result, such
people easily succumb to the suggestions and manipulations of
a more clever individuals.

When drawn into a felonious group, these constitutionally
weakened individuals become faint-critical helpers and execu-
tors of the leader’s intentions, tools in the hands of more
treacherous, usually psychopathic, leaders. Once arrested, they
submit to their leaders’ insinuated explanations that the higher
(paramoral) group ideal demands that they become scapegoats,
taking the majority of blame upon themselves. In court, the
same leaders who initiated the delinquencies mercilessly dump
all the blame onto their less crafty colleagues. Sometimes a
judge actually accepts the insinuations.

Individuals with the above-mentioned post-mumps and
post-diphtheria traits constitute less than 1.0 % of the popula-
tion as a whole, but their share reaches 1/4 of juvenile delin-
quent groups. This represents an inspissation of the order of
30-fold, requiring no further methods of statistical analysis.
When studying the contents of ponerogenic unions skillfully
enough, we often meet with an inspissation of other psycho-
logical anomalies which also speak for themselves.

Detta beskriver återigen väl hur Folkpartiet, och framförallt av vissa individer inom partiet, har förvridits så att dess ursprungliga form förvunnit.

Ideologiska karikatyrer
När det är just organisationer med en ideologisk grund som går igenom poneriseringsprocesser beskriver Lobaczewski effekterna på ett ideologiskt plan som följer:

It is a common phenomenon for a ponerogenic association
or group to contain a particular ideology which always justifies
its activities and furnishes motivational propaganda. Even a
small-time gang of hoodlums has its own melodramatic ideology and pathological romanticism. Human nature demands that
vile matters be haloed by an over-compensatory mystique in
order to silence one’s conscience and to deceive consciousness
and critical faculties, whether one’s own or those of others.

If such a ponerogenic union could be stripped of its ideology, nothing would remain except psychological and moral
pathology, naked and unattractive. Such stripping would of
course provoke “moral outrage”, and not only among the
members of the union. The fact is, even normal people, who
condemn this kind of union along with its ideologies, feel hurt
and deprived of something constituting part of their own romanticism, their way of perceiving reality when a widely idealized group is exposed as little more than a gang of criminals.
Perhaps even some of the readers of this book will resent the
author’s stripping evil so unceremoniously of all its literary
motifs. The job of effecting such a “strip-tease” may thus turn
out to be much more difficult and dangerous than expected.

A primary ponerogenic union is formed at the same time as
its ideology, perhaps even somewhat earlier. A normal person
perceives such ideology to be different from the world of human concepts, obviously suggestive, and even primitively
comical to a degree.

An ideology of a secondarily ponerogenic association is
formed by gradual adaptation of the primary ideology to functions and goals other than the original formative ones. A certain
kind of layering or schizophrenia of ideology takes place during the ponerization process. The outer layer closest to the
original content is used for the group’s propaganda purposes,
especially regarding the outside world, although it can in part
also be used inside with regard to disbelieving lower-echelon
members. The second layer presents the elite with no problems
of comprehension: it is more hermetic, generally composed by
slipping a different meaning into the same names. Since identical names signify different contents depending on the layer in
question, understanding this “doubletalk” requires simultaneous fluency in both languages.

Average people succumb to the first layer’s suggestive insinuations for a long time before they learn to understand the
second one as well. Anyone with certain psychological deviations, especially if he is wearing the mask of normality with
which we are already familiar, immediately perceives the second layer to be attractive and significant; after all, it was built
by people like him. Comprehending this doubletalk is therefore
a vexatious task, provoking quite understandable psychological
resistance; this very duality of language, however, is a pathognomonic symptom indicating that the human union in ques-
tion is touched by the ponerogenic process to an advanced degree.

The ideology of unions affected by such degeneration has
certain constant factors regardless of their quality, quantity, or
scope of action: namely, the motivations of a wronged group,
radical righting of the wrong, and the higher values of the individuals who have joined the organization. These motivations
facilitate sublimation of the feeling of being wronged and different, caused by one’s own psychological failings, and appear
to liberate the individual from the need to abide by uncomfortable moral principles.

In the world full of real injustice and human humiliation,
making it conducive to the formation of an ideology containing
the above elements, a union of its converts may easily succumb
to degradation. When this happens, those people with a tendency to accept the better version of the ideology will tend to
justify such ideological duality.

Man pratar ibland om att de svenska politiska partierna “dras mot mitten”, och att de ursprungliga ideologiska fundamenten inte längre är heliga. Det som ger röster är det som är viktigt, och allt annat har sekundär betydelse. Detta är ett av symtomen på just denna poneriseringsprocess, som innebär att organisationen behåller sin ideologi endast till namn och yttre, medan dess inre och faktiska ideologi har förvandlats till en karikatyr av det som en gång var. I dokumentären hör vi en föredetta Folkpartist kommentera kravet på språkkunskaper hos invandrare som något helt främmande för den ideologi som Folkpartiet stod för. Detta är bara ett exempel på just denna poneriseringsprocess, och den ideologiska förvanskning som hör till.

På grund av detta är det viktigt att poängtera att det som vi ser inom Folkpartiet inte har någonting som helst att göra med dess ursprungliga ideologi, liberalismen. I en organisation med sekundär ponerisering, där alltså inte organisationens ideologi redan från början har patologisk grund, är det ett grovt fel att försöka se orsakerna till problemen genom att leta på fel ställe. Att skylla på “liberalismen” i det här fallet är alltså endast till nytta för de patologiska elementen, då det på ett effektivt sätt hindrar en förståelse för de egentliga orsakerna, och även till viss del hjälper till att underbygga en “vi och dem”-mentalitet där allt starkare protester utifrån möts med en arrogant inställning från partitoppen om att den egna filosofin är överlägsen.

Spellbinders
Ett fenomen som blir extra tydligt i dokumentären är det som Lobaczewski beskriver som “Spellbinders”:

In order to comprehend ponerogenic pathways of contagion,
especially those acting in a wider social context, let us observe
the roles and personalities of individuals we shall call “spellbinders”, who are highly active in this area in spite of their
statistically negligible number.

Spellbinders are generally the carriers of various pathological factors, some characteropathies, and some inherited anomalies. Individuals with malformations of their personalities frequently play similar roles, although the social scale of influence remains small (family or neighborhood) and does not
cross certain boundaries of decency.

Spellbinders are characterized by pathological egotism.
Such a person is forced by some internal causes to make an
early choice between two possibilities: the first is forcing other
people to think and experience things in a manner similar to his
own; the second is a feeling of being lonely and different, a
pathological misfit in social life. Sometimes the choice is either
snake-charming or suicide.

Triumphant repression of self-critical or unpleasant concepts from the field of consciousness gradually gives rise to the
phenomena of conversion thinking, or paralogistics, paramoralisms, and the use of reversion blockades. They stream so pro-
fusely from the mind and mouth of the spellbinder that they
flood the average person’s mind. Everything becomes subordinated to the spellbinder’s over-compensatory conviction that
they are exceptional, sometimes even messianic. An ideology
emerges from this conviction, true in part, whose value is supposedly superior. However, if we analyze the exact functions of
such an ideology in the spellbinder’s personality, we perceive
that it is a nothing other than a means of self-charming, useful
for repressing those tormenting self-critical associations into
the subconscious. The ideology’s instrumental role in influencing other people also serves the spellbinder’s needs.

The spellbinder believes that he will always find converts to
his ideology, and most often, they are right. However, they feel
shock (or even paramoral indignation) when it turns out that
their influence extends to only a limited minority, while most
people’s attitude to their activities remains critical, pained and
disturbed. The spellbinder is thus confronted with a choice:
either withdraw back into his void or strengthen his position by
improving the effectiveness of his activities.

The spellbinder places on a high moral plane anyone who
has succumbed to his influence and incorporated the experiential method he imposes. He showers such people with attention
and property, if possible. Critics are met with “moral” outrage.
It can even be proclaimed that the compliant minority is in fact
the moral majority, since it professes the best ideology and
honors a leader whose qualities are above average.

Such activity is always necessarily characterized by the inability to foresee its final results, something obvious from the
psychological point of view because its substratum contains
pathological phenomena, and both spellbinding and selfcharming make it impossible to perceive reality accurately
enough to foresee results logically. However, spellbinders nurture great optimism and harbor visions of future triumphs simi-
lar to those they enjoyed over their own crippled souls. It is
also possible for optimism to be a pathological symptom.

In a healthy society, the activities of spellbinders meet with
criticism effective enough to stifle them quickly. However,
when they are preceded by conditions operating destructively
upon common sense and social order; such as social injustice,
cultural backwardness, or intellectually limited rulers sometimes manifesting pathological traits, spellbinders’ activities
have led entire societies into large-scale human tragedy.

Such an individual fishes an environment or society for
people amenable to his influence, deepening their psychological weaknesses until they finally join together in a ponerogenic
union. On the other hand, people who have maintained their
healthy critical faculties intact, based upon their own common
sense and moral criteria, attempt to counteract the spellbinders’
activities and their results. In the resulting polarization of social attitudes, each side justifies itself by means of moral categories. That is why such commonsense resistance is always
accompanied by some feeling of helplessness and deficiency of
criteria.

The awareness that a spellbinder is always a pathological
individual should protect us from the known results of a moralizing interpretation of pathological phenomena, ensuring us an
objective criteria for more effective action. Explaining what
kind of pathological substratum is hidden behind a given instance of spellbinding activities should enable a modern solution to such situations.

It is a characteristic phenomenon that a high IQ generally
helps a person to be more immune to spellbinding activities
only to a moderate degree. Actual differences in the formation
of human attitudes to the influence of such activities should be
attributed to other properties of human nature. The most decisive factor in assuming a critical attitude is good basic intelligence, which conditions our perception of psychological reality. We can also observe how a spellbinder’s activities “husk
out” amenable individuals with an astonishing regularity.

En “spellbinder” är en av de främsta fästena som poneriseringsprocessen har inom ett parti, och att få bort dessa är ett första steg till att återgå till ett icke-psykopatiskt förhållningssätt. I dokumentären får vi ett tydligt exempel på just hur en “spellbinder” kan få ett järngrepp runt en organisation och ta över makten genom att sprida sitt eget sjuka synsätt neråt i hierarkin.

Många är de, psykopatins ansikten.

Negativ selektion
De som vill upp måste anpassa sig till de som står över, vilket naturligt leder till negativ selektion, att de som normalt sett skulle anses vara abnormala ges företräde till högre poster. Lobaczewski beskriver detta som följer:

An ever-strengthening network of psychopathic and related
individuals gradually starts to dominate, overshadowing the
others. Characteropathic individuals who played an essential
role in ponerizing the movement and preparing for revolution,
are also eliminated. Adherents of the revolutionary ideology
are unscrupulously “pushed into a counter-revolutionary position”. They are now condemned for “moral” reasons in the
name of new criteria whose paramoralistic essence they are not
in a position to comprehend. Violent negative selection of the
original group now ensues. The inspirational role of essential
psychopathy is now also consolidated; it remains characteristic
for the entire future of this macrosocial pathological phenomenon.

In spite of these transformations, the pathological block of
the revolutionary movement remains a minority, a fact which
cannot be changed by propaganda pronouncements about the
moral majority adhering to the new, more glorious version of
the ideology. The rejected majority and the very forces which
naively created such power to begin with, start mobilizing
against the block of psychopaths who have taken over. Ruthless confrontation with these forces is seen by the psychopathic
block as the only way to safeguard the long-term survival of
the pathological authority. We must thus consider the bloody
triumph of a pathological minority over the movement’s majority to be a transitional phase during which the new contents of
the phenomenon coagulate.

The entire life of a society thus affected then becomes subordinated to deviant thought-criteria and permeated by their
specific experiential mode, especially the one described in the
section on essential psychopathy. At this point, using the name
of the original ideology to designate this phenomenon is meaningless and becomes an error rendering its comprehension
more difficult.

På detta sätt växer den patologiska delen av partiet tills det en dag har tagits över till sådan grad att normala människor skyr verksamheten, vilket även det exemplifierades i dokumentären.

Poneriseringen är därmed komplett. Ondskan har vunnit.

Och med detta lämnar jag detta ämne. Det finns mycket mer att säga om hur politiska organisationer påverkas av denna process, och Folkpartiet är långt ifrån ensamt om att ha varit med om detta, men det första steget är alltid att diagnosticera sjukdomen. Dess möjliga tillfrisknande är en annan diskussion.

För de som vill få ytterligare förståelse för detta fenomen rekommenderar jag främst böckerna Political Ponerology av Andrew Lobaczewski samt In Sheep’s Clothing av George Simon. Den senare beskriver en form av psykopati som är förhållandevis osynlig, vilket är relevant i politiska kontexter där psykopati normalt sett har icke-våldsamma uttryck.

I över ett års tid har jag skrivit på denna blogg om esoteriska ämnen och allt möjligt annat som är relaterat till detta. Psykologi, politik, ekonomi, astronomi, parapsykologi, historia, och så vidare. Det gemensamma temat, det underliggande syftet, är att förmedla det jag har lyckats förstå kring frågan om “The Human Condition“: varför ser vår värld ut som den gör och går det att göra något åt det.

När jag började mina esoteriska studier för ett antal år sedan visste jag bara att jag ville veta mer om varför människan gör som hon gör, och vart det hela är på väg. Efter många och långa vägar har jag, tror jag, nu kommit fram till de underliggande orsakerna och vad som behöver göras för att vända på skutan. Denna blogg var och är ett sätt för mig att gå från tanke till handling, att försöka få kanske någon annan att se under ytan och få upp ögonen för att allt inte är vad det verkar vara vid första anblicken. Den som läst alla inlägg borde ha en hyffsad idé om vad jag syftar på.

Men att göra detta är samtidigt provocerande. Det är inte tillåtet att ställa frågan “Varför?” i dagens samhälle. Det är inte konformt att vara “sökare”. Det är inte “normalt”. Så därför valde jag att inte tillåta kommentarer på mina inlägg, eftersom jag redan innan anade ungefär vartåt det skulle barka. Mycket riktigt tog det bara nån vecka innan jag fick mejl om hur obloggigt det var att inte tillåta kommentarer, så att denne någon kunde uttrycka sitt missnöje med det jag skrev. Det är helt ok att inte hålla med om det jag skriver, men inte nödvändigtvis hur som helst och inte nödvändigtvis här, så jag skippade kommentarsmöjlighet även i fortsättningen.

Eftersom jag nu dock har insett att svaret på frågan om hur många av de problem vi står inför innefattar inte bara kunskap utan även kommunikation har jag bestämt mig för att försöka öppna ett diskussionsforum som komplement till bloggen. Dess arkiv kommer att vara öppet för alla att läsa, men för att delta krävs att ni skickar ett mail till mig och beskriver lite kort om vem ni är och varför ni vill vara med på forumet. Att vara anonym på forumet är sedan helt ok. Forumet är tänkt för seriösa diskussioner kring alla de ämnen som tas upp här, och så vitt jag vet finns det inget annat svenskt forum som ens är i närheten av att ha det. Om det finns nåt intresse för detta återstår att se, men de som vill är alltså härmed varmt välkomna!

I denna tredje del kommer jag att applicera kunskaperna om psykopati på ett ämne som är mycket mer lokalt än den föregående beskrivningen av hur klimatförändringarna beror på psykopati. Ämnet för dagen är mobbning, och då framförallt den som förekommer i skolan.

Enligt en undersökning som Aftonbladet refererar till i sin artikelserie om mobbning för inte så länge sedan går 100.000 mobbade barn till skolan varje dag. Varje dag utsätts dessa för fysisk och psykisk terror, utan att få hjälp av vare sig lärare, föräldrar, eller andra elever. Varje dag förekommer denna tortyr, och inte helt sällan är både föräldrar och lärare medvetna om vad som pågår.

Som utgångspunkt för denna analys kommer jag att använda just de artiklar om mobbning som Aftonbladet publicerade, samt det som finns skrivet om mobbning på både BRIS och Friends hemsidor. Målet är att ge en lite bredare bild av vad som händer och varför, för att ge alla inblandade en chans att göra något åt det. För att undvika att fler ska utsättas för det som jag gick igenom, och för att ge oss alla en möjlighet att skapa en framtid där inte merparten av befolkningen har olika former av fysiska och psykiska sår. En framtid där det psykopatiska synsättet ses som en abnormalitet och inte som det normala.

Vad vet man om mobbning?
På BRIS hemsida finns det ett faktablad om mobbning, och däri går det att läsa följande om mobbning:

Mobbning döljs ofta för vuxna. De utsatta eleverna tror att de vuxna ser mobbningen men den är svår att skilja från bråk och
skoj.
Den förekommer lika mycket i stora som små skolor, på landet såväl som i stan och i alla åldrar och kön. Ofta är det en ledare
och några kompisar till denne som står för mobbingen. Övriga elever vågar inte ingripa av rädsla för att själva bli mobbade. Den
mobbade vågar inte säga ifrån av rädsla för att det ska bli värre.
Mobbning förekommer även mellan vuxna och mellan vuxna och elever. Det är viktigt att stoppa även detta.

Mobbning finns överallt, i både små och stora samhällen, i alla samhällsklasser. Varför? Därför att psykologiska problem, som är grunden till mobbning, inte gör skillnad på olika människor. De slår lika hårt, om än på olika sätt och av olika anledningar, oavsett vem som än blir utsatt.

Av relevans för denna diskussion är just påpekandet att det ofta handlar om en ledare som leder ett antal mobbare. Som tidigare nämnt är ca: 5% av befolkningen psykopater, och eftersom det är ett medfött tillstånd, eller som åtminstone yttrar sig mycket tidigt i livet oavsett familjeförhållanden, är detta viktigt att påpeka även om det är barn det handlar om. Om det är ett flertal barn i en klass som genomför mobbningen är det därför inte troligt att alla dessa är psykopater, utan att det oftast är just ledaren som står för det inslaget. Övriga mobbare har, som ofta nämns i artiklar och litteratur, förmodligen själva problem på andra sätt, vilket tar sig uttryck i mobbning av andra barn.

Varför finns mobbning?
Faktabladet från BRIS beskriver vidare:

Mobbning kan ofta förekomma när människor hamnar i en grupp de inte valt själva och som de har svårt att flytta från, exempel-
vis skola/klass, arbetsplatser och fängelser.
Det verkar som individer i grupp har ett behov av att etablera en hackordning, där man finner den starkaste och den svagaste.
Det är naturligt i barns utveckling att testa sig själv och vilka oskrivna regler som gäller i relation till andra. Hos barn som får
agera utan stöd av vuxna kan detta lätt urarta till mobbning. Därför måste alltid vuxna finnas bland barnen och observera och
ingripa vid dåligt beteende.

Problemet med ovanstående beskrivning är att den utgår ifrån att det är den mobbade som gjort något, som att flytta, och att mobbning sedan uppstår som ett resultat av en märklig naturlag, den att “barn har ett behov av att etablera en hackordning”.

Mobbning uppstår dock alltid på mobbarens sida. Den mobbade har en passiv roll, så det korrekta är att undersöka varför den som mobbar gör så. Efter att ha läst igenom ett stort antal artiklar om ämnet, efter att ha läst en hel del om både psykopati och andra psykologiska problem (såsom narcissism i familjesituationer), och efter att själv ha gått igenom det helvete som mobbning innebär, är min slutsats att det är just kombinationen av psykopati och narcissism (och liknande psykologiska problem) som får frodas i en miljö där dessa beteenden varken ses eller stoppas, som är grundproblemet.

Under rubriken “Vem blir mobbare?” skriver BRIS som följer:

Många barn som mobbar har en positiv självbild, ett starkt behov av att dominera och en ledarroll i gruppen. De kan ha en positiv inställning till våld och ofta ett aggressivt beteende mot både barn och vuxna, men även barn som inte har dessa egenskaper kan mobba andra. Elever med egna problem kan ibland försöka bearbeta dessa genom att mobba andra. Därför är det viktigt att även se mobbarens behov och hjälpa denne såväl som offret. Ett barn som vill hålla sig väl med mobbare/ledare kan mobba för att själv inte bli utsatt. Ofta kan en stor grupp hålla på med mobbning, men det brukar räcka att tala med ledarna för att stoppa mobbningen.

Om denne ledare med sitt aggressiva beteende är en psykopat hjälper det dock inte att prata med denne. Psykopater vet exakt vad de måste säga för att komma undan, de vet exakt vilken mask de måste anta för att framstå som normala och ångerfulla, för att sedan kunna fortsätta precis som förut. I boken “In Sheep’s Clothing” skriver George Simon om detta problem med aggressiva personligheter:

Covertly aggressive people are generally so good at their craft that they don’t need our help in pulling the wool over our eyes. But many of our preconceptions about human nature set us up to be manipulated and exploited. The most significant misconception is the belief that everyone is basically the same. Aggresive personalities are very different from most of us. They don’t think like we do or share our world view. They’re also not influenced or motivated by the same things. In fact, much of what we’ve been taught about why and how most people behave doesn’t apply to aggressive personalities.

Tron att psykopater kan resoneras med, att dessa kan fås att förstå konsekvenserna av deras handlande och be om ursäkt och ändra sig, är en av de i särklass största problemen med att få bukt med mobbning. En psykopat kan inte ändras. Det finns inget dokumenterat fall där psykopater har “botats”. Det finns tvärtom tyvärr ett flertal fall där terapi för psykopater har kraftigt förvärrat deras beteende, då de fått bättre insikt i hur de ska göra för att få människor att tro att de är normala.

“Anna” skriver i artikeln “Vi såg vilka som var rädda” hur hon som föredetta mobbare nu arbetar med att lösa mobbningsproblem. Hon berättar:

På jobbet, på skolgården känner Anna igen ungarna som är som hon var.
Det är dem hon jobbar med nu. De gränslösa och arga.
– Jag är väldigt bra på det, upprepar hon.
Hon kan se rakt igenom det stenhårda skalet.
Där bakom hittar hon rädda och kränkta barn som gallskriker efter uppmärksamhet.
Hon vet vad som krävs:
Gränser. Auktoritet. Ingen diskussion.
– Ta dem direkt när det händer. Punktmarkera dem. Ta dem ur klassen och låt dem få lugn och ro någon annanstans ett tag.
Hon vet att de flesta av mobbarna har det stökigt hemma, precis som hon hade.
– Skolan måste direkt samarbeta med föräldrarna, ta dem till skolan och låta dem sitta med sina barn både när det går bra och när de är stökiga.

Jag tror att den metod hon beskriver är helt rätt. De barn som av olika anledningar är mobbare måste punktmarkeras direkt, och plockas ut till en situation där de kan få lugna ner sig. Detta gäller både de som är psykopater och de som inte är psykopater. Det knepiga är att det samtidigt är viktigt att de psykopatiska ledarbarnen separeras från de som normalt sett ingår i deras “gäng”, eller “svansen”. Om huvudet kan huggas av, så att säga, försvinner mycket av den dåliga influens de innebär, och övriga får en chans att bete sig på ett mer normalt sätt.

Felaktiga lösningar
Men att kunna göra detta kan vara svårt, speciellt i de fall där skolan som institution har tagits över av en psykopatisk ledning eller åtminstone drivs i enlighet med såna värderingar. Det gäller även att se upp med andra felaktiga lösningar på problemet. Följande är exempel på det psykopatiska synsättet, där den som dominerar anses ha företräde. Det första är, ironiskt nog, ur artikeln “Så stoppar du mobbaren”:

Doktor Emily Lovegrove vid University of the West i England har under fem års tid intervjuat mer än 1 000 mobbade ungdomar.
Till tidningen The Guardian säger hon att det finns mobbare i varje skolklass som bara letar efter offer. Hon menar att det finns förklaringar till hur offren väljs ut.
[…]
- Det handlar i allmänhet om en enkel sak: offrets utseende, kroppsspråk och kläder.
75 procent av de intervjuade ungdomarna sa att oro över utseendet dominerade deras liv.
Mer än var femte skolkade på dagar de kände att de inte såg bra ut.
[…]
Hitta något bra hos mobbaren. Vad du känner för dem syns i ditt kroppsspråk. Lovegrove ger exempel: “Säg inte: De är elaka och hemska och jag hatar dem. Bekräfta i stället att de är bra på sport”.

Lovegrove har accepterat att den som mobbar har rätt att göra det, och det är den mobbades uppgift att försöka få uppmärksamheten ifrån sig eller hitta sätt att acceptera det som händer. Att lära sig tåla manipulation och misshandel. Att lära sig bli en lydig slav som uppskattar sina övermän. Detta är naturligtvis helt absurt, men Lovegrove presenterar det som ett seriöst förslag, och Aftonbladet visar exceptionellt dåligt omdöme genom att publicera denna åsikt.

Våra politiker är inte bättre de. Moderaten Ann-Louise Trulsson i Karlskrona tycker att vi ska införa skoluniform som lösning:

Moderaten Ann-Louise Trulsson är blivande ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona. Nu gör hon en rivstart genom att öppna för uniform i gymnasieskolor.
– Om en rektor i Karlskrona vill införa uniform är jag inte emot det. Det är en stor press på ungdomar att följa med i modet för att tillhöra “innegänget”, säger hon till aftonbladet.se.

Hon ser en uppenbar nackdel med skoluniformer.
– När man går klädd som man vill så kan man ju få leva ut sin personlighet och det gör man ju inte i en uniform. Men idag går ju många redan i uniform eftersom märkeskläder är som en osynlig uniform. Den stora utmaningen skulle vara att få barn och ungdomar att våga vara sig själva och klä sig som de vill, säger hon.

Att skoluniformer inte skulle lösa någonting alls blir rätt uppenbart när man inser att något så ytligt som kläder inte är anledningen till att barn mobbas. Att få barn att bete sig konformt är dock ett praktiskt sätt att få bort oliktänkande, att se till att onödig kreativitet stävjas, och att politikerna som framför dessa idiotiska åsikter kan hävda att de bryr sig. Personligen anser jag att en värld utan till exempel Thomas DiLeva’s kreationer skulle vara en fattigare existens, så nej tack, inga skoluniformer.

Och vår nya regering kan de också. I artikeln Moderaterna vill ha polis i skolan framförs följande:

Skolan måste få rätt att akut stänga av våldsbrottslingar. Och detta även om annan undervisning inte hunnit tas fram. Särskilda skolpoliser bör införas på skolor med allvarliga problem. Sekretessreglerna för skolan måste ändras, så att polisen får rätt att informera skolan om ungdomar som begår brott utanför skolan.
Dessutom vill moderaterna att polisen ska ha rätt att hämta elever som håller sig borta från skolan.

Poliser har ingenting i skolorna att göra. Det är bara ännu ett sätt att gömma de verkliga problemen under ett sken av att göra någonting. Poliser på skolorna hjälper inte mot de problem som jag har beskrivit i denna artikel. Fler lärare, mindre klasser, och utbildning om hur dessa psykologiska fenomen orsakar mobbning är ett mycket bättre sätt att spendera pengarna. Och resultatet borde då även förhoppningsvis bli att vi får ut färre elever ur skolorna som har allvarliga psykologiska problem, vilket ger mindre jobb till polisen, så alla vinner i slutändan. Utom de politiker som vill ha fler poliser, förstås.

Vad gör man åt mobbning?
Frågan som oundvikligen kommer upp är naturligtvis: vad ska vi då göra åt mobbning? Mitt grundsvar är som alltid kunskap och kommunikation. Både föräldrar och framförallt lärare måste läsa på om dessa psykologiska problem, och min gissning är att om de förstår hur Narcissism i familjer fungerar samt får en grundläggande förståelse för vad psykopati är och hur det yttrar sig har de en bra grund för att kunna ta tag i problemen. AnnCha Lagerman från BRIS beskriver i Aftonbladets artikel “De flesta barn vet att det är fel att mobba” hur just utbildning är ett problem bland lärare:

Jag tycker att man ska ha nolltoleranas, man ska aldrig låta barn reta varann ens på skoj, det är svårt som vuxen att tolka om det är på skoj eller allvar och det är svårt att veta hur den som blir retad tar det. ingen blir glad över att bli retad, det kan lätt trappas upp om man som vuxen inte markerar och säger ifrån meddetsamma.

Jag tror det beror på att många lärare inte har utbildning i hur man ska handskas med mobbning och då kan läraren känna sig osäker och hellre undvika att göra någonting, detta är ingen ursäkt utan alla skolor och lärarhögskolor måste ge skolpersonalen rätt utbildning anser jag.

Jag pratade själv med en grundskolelärare för inte så länge sedan och hon beskrev sin egen förtvivlan kring att situationen på hennes skola blivit helt katastrofal sedan ett antal gravt destruktiva barn börjat på skolan. Deras beteende var så bisarrt och manipulativt att hon trots stor erfarenhet med barn inte visste hur hon skulle göra.

Efter att jag kortfattat beskrivit vad psykopati var för något, och hur det kan yttra sig, blev hon överlycklig. Äntligen fanns det ett ord för barnens beteende, och hon hade fått en insikt i hur hon med de andra lärarnas hjälp skulle kunna tackla problemet. Kunskap och kommunikation. Så enkelt, men ändå så svårt.

Friends beskriver så här hur en som blir utsatt för mobbning ska agera:

Säg ifrån! Be de personer som mobbar att lägga av. Visa att du vägrar att bli behandlad så här. Vi vet att det kan vara svårt att säga ifrån eftersom man ofta är rädd att det bara ska bli värre. Men det är viktigt att försöka. Det är inte lika lätt att vara elak mot någon som ser en i ögonen och säger ifrån. Mobbaren är minst lika osäker som du. Dessutom är det viktigt för den egna självkänslan att inte bara stå ut med att bli illa behandlad.

Säg ifrån! Det är nästan omänskligt svårt för den som blir mobbad att göra detta. Det är ju just på grund av att den mobbade har svårt att säga ifrån som denne blir utsatt för mobbning. Därför är det viktigt att de i omgivningen som inte är mobbade - elever, föräldrar och lärare - står bakom den som blir mobbad och stöttar. Att behöva stå själv och göra detta är orimligt, och det är varje enskilds ansvar att se när andra blir mobbade, och ge stöd för att få ett slut på det.

Att säga ifrån kan antingen göras verbalt eller genom fysiskt våld. Att ge en mobbare en rejäl smäll på käften, eller åtminstone försöka, kan faktiskt vara ett bra alternativ. Jag vet ett flertal, inklusive mig själv, som genom att stå emot en mobbares fysiska våld ett par gånger sedan lämnas ifred. Mobbning sker ofta mot försvarslösa, och de som ger igen är helt enkelt för mycket jobb. Att säga att “våld löser inga problem” är en fin devis som tyvärr inte stämmer för den som blir utsatt för det. Det är helt ok att i självförsvar stå upp och visa att man inte accepterar att bli mobbad.

Det finns ett bibliskt ordstäv som säger “vänd andra kinden till”, och jag tänkte härmed ta tillfället i akt att berätta att det har missförståtts rätt radikalt. Den vanliga tolkningen är att om man blir attackerad ska man “vända andra kinden till” och “älska sin fiende” och förlåta denne för attacken. Detta är en korrupt tolkning. Den korrekta innebörden är istället att om du blir attackerad så “vänder du andra kinden till” för att visa att du inte viker dig, att du inte ger dig för manipulation och aggression, det vill säga det motsatta mot den vanliga tolkningen.

På Aftonbladets forum om mobbning hittade jag följande underbara beskrivning från en räddare i nöden:

Jag var mer Klassens Klovn, Men när jag kom til en ny skole eller klass. och såg någon som mobbade en annan och dom var 2-3 eller fler och stod och gav sig på en ensam mindre kille eller en som var tjock ja då vet jag inte varför, men då gick jag fram och sa til, och slutade dom inte med en gång, då small det och det var altid den som var störst i käften som fick stryg först, då ville dom andra aldrig forsätta, sän var det över och den person blev inte mobbad mer och man kunne bli kompisa och den som tyckte han var en ledare fick forsätta tro det ochjag forsatte vara Klovn, men mobningen i min klass var över, så mitt råd, våga lägga er i, och gör något,
det är altid en som forsöka få andra med sig, får han inte det ja då är han inget endå, veklinga är dom när dom är ensamma, FY fan för mobbare,

Klassens Klovn, och alla som honom, är hjältar när det gäller mobbning. Om fler kunde ha modet att göra så, ställa sig ivägen och säga “Hit men inte längre“, så skulle problemen med mobbning minska radikalt. Det är inte ok att de som inte blir mobbade bara vänder ryggen till och inte gör nåt.

Det är även viktigt att förutsättningarna i skolan kraftigt förändras så att denna typ av beteende inte får en chans att slå rot. Ingela Thalén och Eva-Lis Preisz skriver på Aftonbladet debatt om detta:

Samtidigt beskriver många lärare frustrationen över att inte räcka till. Att inte ha tid att få varje elev att känna sig sedd. Att ständigt känna att man vill göra så mycket mer. Att elevhälsovården inte på långa vägar har resurser för att möta behoven. Därför krävs det fler lärare och kraftigt ökade satsningar på kuratorer, skolpsykologer och skolsköterskor.

Det finns i dag lagar som tydligt beskriver de rättigheter och skyldigheter som finns i skolan. Men kunskapen och forskning om de metoder eller angreppssätt som ger resultat saknas och trots handlingsplaner och direktiv kvarstår problemen.
I dag har vi för lite kunskap om vilka åtgärder som är effektiva. För att åstadkomma förbättringar krävs ett långsiktigt arbete grundat på forskning och beprövad erfarenhet. En viktig åtgärd är att de antimobbningsprogram som finns utvärderas.

Detta är helt i linje med mina egna åsikter. Vi ska ha mer vuxna i skolan som kan ta hand om detta problem på ett korrekt sätt, med en korrekt psykologisk förståelse för problemet, snarare än poliser som inte har någon som helst insikt i vad det handlar om.

Det behövs även en upprensning bland de vuxna som ser till att mobbning förekommer. De skolor som har lärare och rektorer som stöder och underlättar eller ignorerar mobbning måste bort. Nu på direkten. Att psykopatiska barn är som de är kan vi inte göra något åt, men att det finns liknande element i skolledningen är inte under några som helst omständigheter acceptabelt. Detta gäller naturligtvis fler områden än just skolan, men eftersom deras beteende i denna miljö påverkar hur våra ungar växer upp är det desto viktigare.

Slutligen vill jag referera till en artikel från SvD där Birgitta Rudenius beskriver om sin undersökning om mobbning:

55 procent av de mobbade som deltog i hennes studie har uppgett att mobbningen började redan under dagis, förskola eller lågstadiet och att den pågick större delen av grundskolan.
- Det var en förvånande upptäckt. Jag hade trott att större delen av mobbningen uppstod de första åren i mellanstadiet.
Av de intervjuer hon gjort med offren framgår att de haft återkommande depressioner, självmordstankar och ätstörningar som konsekvens av mobbarnas aktiviteter. 69 personer i åldern 18 till 35 har ingått i djupstudien.
- Många berättar att grundskolan handlat om nio års hjärntvätt. Ingen av dem har blivit av med problemen som mobbningen gett. En del av dem har fått det mycket bättre men alla lider på något sätt.
Nästan hälften av mobbningsoffren lider av depression eller sömnproblem. En tredjedel av kvinnorna av ätstörningar.
- Mer än hälften av kvinnorna och en fjärdedel av männen utövar självstympning. De har försökt skära sig med kniv eller andra vara föremål. De lever med en sådan ångest att de anser att de ska bestraffas.
Birgitta Rudenius berättar att 70 procent av de intervjuade uppger att de ännu inte mår bra. Ingen uppger att de inte bär med några negativa erfarenheter alls.
- Främst handlar det om mardrömmar, ångestattacker och att de sociala kontakterna är dåliga, speciellt när det gäller kontakter med jämnåriga.

Som föredetta mobbad kan jag bara instämma. Jag kommer aldrig bli helt normal i vissa avseenden. Min hjärna har lärt sig stänga av ibland, utan att jag kan påverka det, vilket leder till minnesförluster. Mycket irriterande för både mig och min omgivning. Jag har inte kunna gråta på 20 år, då varje känslomässig situation gjort att jag “stängt av”, eftersom det var så jag gjorde för att överleva. Att inte visa känslor är ett sätt att komma undan mobbning. Effektivt sätt, men det får konsekvenser senare i livet, om man säger som så. Nu har jag äntligen kommit över det värsta, och det är fantastiskt skönt att kunna storlipa åt en gripande film på TV. Helt obeskrivligt, och till för inte så länge sedan helt omöjligt.

Ignota nulla curatio morbid.
Do not attempt to cure what you do not understand.
- Andrew Lobaczewski, Political Ponerology

Detta är några av de konsekvenser som mobbning får, och det måste få ett slut. Men för att kunna stoppa mobbning, precis som med klimatförändringarna jag beskrev i föregående inlägg, måste man förstå vad som är symtom och vad som är problem, och vad den grundläggande orsaken är. I detta fall, precis som med klimatförändringarna, anser jag att det är psykopati som är till stor del roten till det onda. Att förstå detta, och hur psykopatiska barn påverkar andra barn med negativa psykiska problem, och hur detta yttrar sig i en skolmiljö, hoppas jag ger inspiration till lösningar för de som lever med detta dagligen.

Vad gäller litteratur på området har jag en kort lista men som är “must reads”. Om psykopati rekommenderar jag “Sociopath next door” av Martha Stout. Om narcissism rekommenderar jag “Trapped in the Mirror” av Elan Golomb. Dessa två ger en bra grund att stå på. För de som utsatts för mobbning och har problem liknande de jag beskrivit ovan rekommenderar jag “Myth of Sanity” av (återigen) Martha Stout. Dessa tre böcker har hjälpt mig enormt, och jag tror och hoppas att fler kommer att läsa dessa och ta till sig det som står däri.

Den första appliceringen av kunskapen kring psykopati kommer att handla om den globala klimatförändringen. Detta är något som alla påverkas av, vissa mer direkt än andra, men som på senare tid har aktualiserats till att bli intressant både i media och politik. Min egen uppfattning är att även vanliga människor har börjar prata mer och mer om detta, allt eftersom vädret har blivit mer extremt och diskussionerna kring vad vi ska göra, och vad som inte görs, blir allt konkretare och mer hetsiga.

De flesta forskare är överens om att det finns ett klimatproblem som måste hanteras. Många politiker och ekonomer vill dock inte kännas vid det hela, och låtsas som att det bara är ett påhitt. Vissa pratar om att det är de enskilda individerna som måste ta ansvar, och politiska program som inte genomförs diskuteras och kompromissas kring. På det stora hela är det mycket snack och lite hockey.

Hur kommer det sig? När det nu blivit allt tydligare både inom forskningen och för gemene man att klimatet är ett problem, varför ska det vara så svårt att göra något åt det? Detta är en av huvudfrågorna som sista delen i dokumentärserien Planeten på SVT behandlar. Filmen kan ses i sin helhet på SVT’s hemsida, och jag rekommenderar varmt att ni tittar igenom den.

Men inte främst för att få större förståelse för just klimatförändringar. Nej, den är framförallt intressant då det finns ett antal inslag av psykopatiskt tänkande i den. I detta inlägg kommer jag att exemplifiera och diskutera dessa inslag.

Marianne Rundström inleder dokumentären med att ställa frågan: “går det att rädda mänskligheten och planeten Jorden“? Mitt eget svar är ja, men endast om grundproblemet kan förstås och hanteras på ett korrekt sätt. Och det grundläggande problemet är inte att vi släpper ut för mycket kemikalier, hugger ner alla träd, och fiskar upp allt i havet. Nej, dessa är endast symtom på ett mycker mer allvarligt underliggande problem, nämligen hur psykopati på ett makrosocialt plan har infiltrerat vår gemensamma ekonomi, både i företag och politik, och med dess värderingar fått fram ett finansiellt ekosystem som går ut på att Jorden kan utnyttjas skoningslöst. En av anledningarna till detta är att en psykopat har dålig rums- och tidsuppfattning, vilket gör det svårt för dessa att föreställa sig framtiden, då deras beteende får ett förödande resultat. Från Cassiopedia om psykopati:

Psychopaths also have a markedly distorted sense of the potential consequences of their actions, not only for others, but also for themselves. They do not, for example, deeply recognize the risk of being caught, disbelieved or injured as a result of their behaviour.

Vad gäller just miljöförstöring får denna egenskap, naturligtvis, katastrofala konsekvenser. I filmen påpekar Norman Myers att hans barn och barnbarn kommer att ställa frågan “Varför lät du det hända? Varför övertygade du inte politikerna? Varför gjorde du inget?”. Och svaret är att vi kommer att låta det hända för att vi inte förstår problemet. Vi har stirrat oss blind på symtomen, med miljöförstöring och resursslöseri, utan att undersöka den underliggande problematiken som får detta att ske. Normala människor, med kapacitet för empati och medkänsla, är i min erfarenhet inte alls lika benägna att sätta ekonomisk vinning före bokstavligen allt annat. Det finns på något sätt en spärr för vad vi kan göra, något som hindrar oss. Denna spärr saknar psykopater.

FN’s klimatkonferens, Montreal 2005

Men låt säga att vi nu skulle försöka oss på att med politiska medel ändra situationen. En aggressiv miljöpolitik kanske kan hjälpa? I dokumentären finns ett avsnitt med från FN’s klimatkonferens förra året, och ett flertal delegater intervjuas om vad de gör. Vi får höra att det är mycket möten. Mycket viktiga människor är där: politiker, investerare, finansiella organisationer. Alla som har något att säga till om. Det låter ju bra! Om nu alla forskare är överens om att klimatet är ett problem och politikerna, åtminstone när de är tillfrågade med en kamera i ansiktet, anser att det nog kanske borde göras något åt det, så finns ju här en bra chans att göra något.

Så vad händer? Det beskrivs som en “competitive environment”, där olika grupper försöker komma på bästa lösningarna. Personligen skulle jag ha blivit mer entusiastisk om det varit en “cooperative environment”, men visst. När delegaterna har fått beskriva hur dagen varit så kan man sammanfatta det hela med: förhandlingar och kompromisser. Inga lösningar. De hade en fantastisk möjlighet, och sumpade den.

Varför? George Monbiot kommenterar i filmen:

Det största problemet är nog att folk är ovilliga att överväga så stora förändringar som krävs. Omfattningen av det som kan hända om inget görs.

Monbiot kommenterar vidare att grundproblemet med att få politiker att göra något är att effekten av beslut kring klimatet syns långt efter det att beslutet tagits, så det finns ingen direkt pay-off. Det är enklare och mindre kostsamt att inte göra något alls, ur ett rent politiskt strategiskt perspektiv. Med tanke på den enorma lobbyverksamhet som finns för att behålla status quo är det också enklare att låtsas vilja göra något, såsom Tony Blair, men i praktiken inte göra något alls. Den enda skillnaden mellan nu och ett par år sedan är att politikerna använder starkare ord. Ord, men fortfarande ingen handling, av ovanstående anledning.

Det har sagts att frågan om klimatförändringar i grunden är en moralisk fråga. Jag håller med. Därför kan vi inte tillåta att den frågan överlåts till individer som inte är kapabla till moraliska beslut i ett system som inte förordar ett moraliskt tänkande. En politiker kan låtsas ta saken på allvar, prata sig varm om ditten och datten, och sedan slänga upp armarna i luften och säga “men jag kan ingenting göra”. Det är alltid någon annans ansvar, någon annans problem. Vi har sett detta under en längre tid på ett globalt plan, och definitivt även här i Sverige. Det är likgiltigt om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som styr. Effekten är densamma även om fokus kanske är lite olika.

Så skulle det då gå att göra något om vi ville? George Monbiot har i artikeln “Here’s the plan” dragit upp ett antal riktlinjer för vad som skulle krävas, och vad jag kan se är det relativt vettiga förslag. Han summerar som följer:

These timescales might seem extraordinarily ambitious. They are, by contrast to the current glacial pace of change. But when the US entered the second world war, it turned the economy around on a sixpence. Carmakers began producing aircraft and missiles within a year, and amphibious vehicles in 90 days, from a standing start(9). And that was 65 years ago. If we want this to happen, we can make it happen. It will require more economic intervention than we’re used to and some pretty brutal emergency planning policies (with little time or scope for objections). But if you believe these are worse than mass death, there is something wrong with your value system.

Och det är hans slutkläm som är poängen. Den tidsplan han anger är aggressiv, men planen i sig är realistisk, till skillnad från de flesta andra alternativ jag sett. Den svenska Oljekommissionen är som kontrast ett dåligt skämt, som siktar på 2020 med rätt marginella förbättringar i begränsade faktorer. Att den är just ett skämt beror troligtvis på att den är framtagen i en politisk kontext - förhandlingar och kompromisser ni vet - utan hänsyn till verkligheten. Utan hänsyn till att mänskligheten ligger riktigt risigt till om vi följer kommissionens plan, då den är allt för tam. Hänsyn för kapital och kortsiktiga vinster, men inte hänsyn till det mänskliga kapitalet och det lidande som vi kommer att utsättas för.

Många är de, psykopatins ansikten.

Visions of alternative (unpredictable) futures and their use in policy analysis.

Nästa del i dokumentären baseras på Robert Costanzas teorier om vilka möjligheter som finns för att mänskligheten ska kunna överleva. Costanza arbetar för Gund Institute for Ecological Economics och är hedersdoktor vid Stockholms universitet. Han bryter ner problemet till två faktorer som sammantaget ger upphov till fyra lösningar. Den första faktorn är huruvida man är optimistisk till teknikens möjlighet att lösa våra problem eller inte, och den andra är huruvida det faktiskt går bra eller dåligt i utvecklingen. Det hypotetiska datumet för visioner kring de olika alternativen är år 2100, och i den artikel som ligger till grund för det resonemang som dokumentären tar upp så beskriver Costanza vad som händer i de olika scenariorna från idag fram till år 2100.

1. Star Trek

Det första alternativet kallas Star Trek, och utgår från en optimistisk syn på tekniken, som i princip löst alla våra problem. I TV-seriens värld har även mänsklighetens moraliska livssyn utvecklats i takt med tekniken, och det är ett närmast utopiskt samhälle som beskrivs. I Costanzas artikel utgår han från det fiktiva förslaget att fusionskraft tas i drift, vilket löser i princip alla problem med utsläpp. I praktiken kommer det knappast att hända, eftersom ett sådant grepp skulle innebära att energibolagen skulle tappa sitt monopol och sina möjligheter att kontrollera människors ekonomi genom att ändra oljepriser. Även om tekniken skulle kunna tas fram, rent principiellt, skulle det förmodligen inte tillåtas att tas i drift av detta enkla skäl.

Men även om Costanzas artikel har en aningens naivt optimistisk syn är det intressant att se hur dokumentärfilmarna valt att illustrera detta alternativ. De intervjuar Winy Maas, en holländsk arkitekt som med fantasins hjälp skapat en vision av hur framtiden ska se ut: Pig City!

Grundidén är att skapa jättelika torn där bottenvåningarna används till svinfarmar, ett antal andra våningar används till slakteri och återanvändning av dynga och gas, och toppen av tornet används till fiskodling som mat till grisarna. Från en artikel om konceptet:

Over the past four years the Rotterdam architecture office MVRDV has studied ways to streamline production in the intensive pig farming sector. Animal welfare and efficient land use were important factors in developing the concept. The result is Pig City: tall towers in which pigs spend their entire lives. Although Pig City is a concept, MVRDV stress its feasibility. But can it, should it, must it be implemented? ArchiNed outlines the background and canvases views.

Maas förklarar i dokumentären att “det krävs fantasi för att skapa visioner”. Den ökande globaliseringen innebär ökad konkurrens och att alla måste tävla med varandra. Det enda sättet att överleva detta ur ett marknadsekonomiskt perspektiv är att specialisera sig. Varje svintorn skulle kunna ha sin egen specialisering som gör att att just de kan konkurrera med andra. Svintornet skulle vara ett effektivt sätt att skapa högteknologiska samhällen som kan tillåta att jordens befolkning växer upp till 90 miljarder. “Det är något vi kan vara stolta över”.

Låter det attraktivt? För mig låter det snarare sjukligt. Vi vet redan idag att den koncentrerade svinproduktion som idag industrialiserats och effektiviserats utan hänsyn till djurens välbefinnande är ett fullständigt vidrigt kapitel i vår historia. För den som inte sett filmen “Meet your Meat” än kan jag rekommendera att ni tittar igenom den. Varning för starka scener, men jag tror det är nödvändigt att alla får se just hur brutalt vi behandlar de djur som vi föder upp med antibiotika och tillväxthormoner och sedan proppar i oss.

Frågan man ställer sig är: kan det verkligen vara normala människor som beter sig så? Kan man ha empati och medkänsla med sina medmänniskor och sedan slå ihjäl en gris genom att slänga den i ett cementgolv så hårt som möjligt. Jag är skeptisk till det. Det tyder på en fullständig oförmåga att sätta sig in i hur djuren känner och en likgiltighet inför deras lidande.

Med denna insikt om uppfödning som bakgrund känns det inte särskilt lockande med svintorn där denna typ av hantering skulle industrialiseras i än högre grad. Konceptet beskrivs visserligen med fluffiga gröna områden och möjlighet att gå ute, men med nuvarande situation i beaktning, och med hänsyn till att Maas själv pekar på den effektivitetshöjning som måste ske till följd av behovet av specialisering, känns det mest som ett sätt att sminka ett lik. Maas avslöjar sin fullständigt orealistiska syn på verkligheten genom att säga att 90 miljarder skulle kunna bebo Jorden på detta vis.

Nej tack, det skulle vara ett rätt osunt sätt att överleva, och definitivt inte ett sätt att leva.

2. Mad Max
Det andra alternativet, Mad Max, går ut på att tekniken visserligen utvecklades till en relativt hög grad fram till år 2100, men resurserna tog slut och inga alternativa energikällor uppfanns. Det påstådda fenomenet “Peak Oil”, att oljan sinar, inträffade vilket ledde till att de olika makterna måste slåss om den lilla olja som finns kvar. Apokalyptiska resurskrig bröt ut som en konsekvens och det är döda eller dödas som gäller. En drastisk befolkningsreduktion genomförs, antingen via krig eller artificiella epidemier, för att få stopp på konsumtionen. Till slut har alla regeringar tappat sin makt och bara hänsynslösa företag har kapacitet att kontrollera resurser och människor, vilket de gör på ett synnerligen hänsynslöst sätt. Enskilda individer lever i vildmarken, men under usla förhållanden.

Ett av grundantagandena i detta scenario är just “Peak Oil”, vilket är ett intressant fenomen som ibland figurerar till och med i dagspressen. Jag kan glatt meddela att det är en bluff. Resonemanget går ungefär så här: “nu hittar vi mindre olja än vi konsumerar så snart tar den slut”. Den dag som vi slutar hitta mer olja än vi gör av med räknas som “peak”, och efter det får man räkna med ständigt stigande oljepriser på grund av brist på tillgång till varan som eftersöks. Låter väl logiskt, eller hur?

Tankegången är dock bara till hälften rätt, vilket är en poäng som sällan nämns. Att vi hittar mindre olja än vi konsumerar beror på att det finns så pass enorma kända oljereserver att vi inte behöver leta efter mer på ett bra tag. Efter lite grävande lyckades jag hitta en presentation från SPI (Svenska Petroleum Institutet) till Oljekommissionen som beskriver detta som följer:

Beroende på den teknik som finns till hands vid produktionstillfället är bedömningen idag att den utvinningsbara mängden konventionell olja kommer att bli ca 50 % av de totala reservoarerna eller 3-4 tusen miljarder fat varav ca tusen miljarder fat är producerad fram till idag. Enligt samma bedömningssätt kommer det att bli möjligt att utvinna 20-25 % av de icke konventionella oljefyndigheterna eller ca 1 tusen miljarder fat olja. Sammantaget ger detta en totalt utvinningsbar volym på 4-5 tusen miljarder fat vilket, med avdrag för det som redan är producerat, skulle ge en livslängd på 100 år eller mer med dagens konsumtionsnivå.

Så den hysteri som råder kring “Peak Oil” är därför en bluff. Den har ingen substans. Men varför, kan man då undra, finns det de som vill få folk att tro på den? Här kommer, inte helt förvånande, psykopatin in igen. Om man läser konsekvensanalyser från de som förespråkar “Peak Oil”, såsom Michael Ruppert, hittar man snart att den lösning de ser på problemet är just “drastisk populationsreduktion”. Eller med ett annat ord: massmord. Ruppert skriver själv på följande sätt om detta:

I advocate an immediate convening of political, economic, spiritual and scientific leaders from all nations to address the issue of Peak Oil (and Gas) and its immediate implications for economic collapse, massive famine and climate destruction (partially as a result of reversion to coal plants which accelerate global warming). This would, scientifically speaking, include immediate steps to arrive at a crash program – agreed to by all nations and in accordance with the highest spiritual and ethical principles – to stop global population growth and to arrive at the best possible and most ethical program of population reduction as a painful choice made by all of humanity.

Lösningen på detta fiktiva problem är alltså att på ett “etiskt” sätt genomföra en drastisk populationsreduktion. Jag kan för min egen del inte ens i mina vildaste fantasier komma på hur man på ett “etiskt” sätt kan döda en majoritet av jordens befolkning. Ruppert ser det dock som en logisk konsekvens av den “Peak Oil”-bluff som han och hans gelikar hittat på, och vi övriga har de senaste åren sett konsekvenserna av denna mission i form av krig i mellanöstern.

Ett av de mest drastiska förslagen kring dessa tankar kommer från Joseph George Caldwell, som tidigare jobbat på Lambda Corporation, en “think tank” i USA som forskar kring vapenutveckling, och som kommit fram till följande modell:

A population consisting of a single nation high-technology (high-energy-use) population of five million and a globally distributed primitive (low-energy-use) population of five million hunter-gatherers is a “minimal-regret” population. This population is a “feasible” long-term-sustainable population, in the sense that the planet was able to support a human population of this size for a very long time. Because it is very small, it imposes a minimal impact on the biosphere. Based on human history, it is sufficiently numerous – if widely geographically dispersed – that it has a low likelihood of extinction from local catastrophes or natural climate change. The purpose of the high-tech population is planetary management – to ensure that the global population never exceeds ten million total. This is done by forbidding industrial activity anywhere on the planet except in the single-nation of five million. The purpose of the hunter-gather population is to reduce the likelihood of human extinction from a single localized catastrophe.

Låter det attraktivt? För mig låter det snarare sjukligt. För att nå till detta mål, med endast 10 miljoner på hela Jorden, ska olika former av krig och epidemier skapas på artificiell väg. Att få folk att frivilligt ställa upp på sin egen dödsdom går inte, så det får bli via omvägar. “Peak Oil”, med all dess bakomliggande filosofi, är ännu ett sätt att nå dit.

Många är de, psykopatins ansikten.

Jag är positiv att byta till alternativa bränslen men inte på grund av “Peak Oil”-teorin, utan på grund av att olja idag används som centraliserat maktmedel över befolkningen av patokratiskt styrda företag och statsmakter, samt på grund av de skadliga effekter som avgaserna har på vårt klimat.

3. Ecotopia
Det tredje alternativet i Costanzas modell utgår ifrån att mänskligheten väljer att avstå från vissa bekvämligheter och antar en mer minimalistisk attityd till sitt leverne. Livskvalitet likställs inte med konsumtion, vilket gör att behovet av produktion minskar, vilket i sin tur leder till en modell där mänskligheten kan överleva.

Detta alternativ är något som inte attraherar psykopatiska individer överhuvudtaget, och inslaget som illustrerar detta är konstruerat för att få de som kan tänka sig detta att framstå som altruistiska hycklande idioter. Inslaget börjar med en propagandafilm från 50-talet där en talarröst beskriver ett initialt sett attraktivt scenario där fabriker försvunnit, men som sedan urartar genom att dra det till sin spets och med en sarkastisk ton påpeka det absurda med att sedan även städer och hus försvinner. Sedan intervjuas en auktionär från Sothebys som jobbar i London på dagarna och sedan bor i skogen på kvällen. Han hävdar att han genom detta minskat sin personliga inverkan, eller åverkan, på naturen till nästan noll och det känns bra. Det var svårt att få tjejer att bli intresserade dock, för så himla romantiskt var det ju inte att leva ute i skogen i en sovsäck.

Hela detta inslag är en karikatyr av hur en psykopat uppfattar normala människor: självupptagna, naiva, lallande fånar vars försök till att göra det rätta endast är tramsigt och fåfängt. Psykopater ser det därför närmast som en hjälp till världen att genom sina manipulationer och svek befria den mänskliga rasen från såna svaga element. Om alla skulle ha sån där medkänsla och ansvarstagande skulle annars all deras komfort och lyx försvinna, helt utan anledning. Fullständigt oacceptabelt, från ett psykopatiskt perspektiv.

Det ska även sägas att Costanzas beskrivning i sin artikel av hur detta alternativ skulle kunna se ut inte stämmer överens med den bild som dokumentären ger. Den bild som dokumentären ger är snarare hur en psykopat skulle uppfatta ett samhälle som fokuserar mer på livskvalitet än konsumtion. Den säger därför mer om de som gjort dokumentären än den modell som Costanza tagit fram, vilket är ett genomgående tema för hela filmen. Det är en viss vinkling på det hela, om man säger som så.

4. Big Government
Denna modell är baserad på idén att folket, via politiker, har tagit kontroll över företagens produktion genom stark lagstiftning. På detta sätt har de lyckats skapa ett globalt styre som fått bort onödig miljöpåverkan och samtidigt jämna ut de kapital- och kunskapsproblem som finns. Costanza skriver i sin artikel:

Government population policies that emphasized female education, universal access to contraception, and family planning managed to stabilize the global human population at around 8 billion, where it remained (give or take a few hundred million) for almost the entire 21st century. A stable population finally allowed many recalcitrant distributional issues to be resolved, and income distribution has become much more equitable worldwide. In 1992 (UNDP 1992), the richest one-fifth of the world’s population received 82.7% of the world’s income, while the poorest one-fifth received only 1.4%. By 2092, in contrast, the richest one-fifth received 30%, while the poorest one-fifth received 10% of the world’s income. The income distribution “champagne glass” had become a much more stable and equitable “tumbler.” Some libertarians decried this situation, arguing that it did not provide enough incentive for risk-taking entrepenures to stimulate growth. However, governments explicitly advocated slow or no-growth policies, preferring to concentrate instead on assuring ecological sustainability and more equitable distribution of wealth.

Detta är ett orealistiskt scenario med tanke på hur lobbyverksamheten från företag ser ut och med tanke på hur mer centraliserad makt tendererar att öka andelen psykopater i ledningen. Power corrupts - absolute power corrupts absolutely. Men ok, som tankeexperiment är det intressant, och det som framförallt är av intresse är dokumentärens sätt att spegla denna vision.

Idéerna som förs fram i filmen är att individer inte kan göra rätt, så vi behöver andra som gör rätt val åt oss. “Det går inte att ha demokrati när det gäller miljön”. Om individer bryter mot de regler som det globala styret sätter upp hamnar denne i fängelse eller får böter. Som Monbiot noterar går det dock inte att skapa ett sådant system styre baserat på vårt nuvarande demokratiska system, då politiker endast funderar på hur de ska klara sig i nästa val.

Detta är i princip samma grundfilosofi som illustreras i boken 1984, och bygger på ett totalitärt synsätt där en maktelit alltid är bättre lämpad att bestämma vad som är rätt för världen och dess folk. Det är återigen en psykopats våta dröm som förs fram, ett verktyg för att kunna kontrollera hela världens befolkning, i kontrast med den vision som Costanza beskrivit som är betydligt mer human fast aningens naiv då den inte tar hänsyn till hur psykopati influerar centraliserade maktorgan.

Detta är de fyra alternativ som Costanza har med i sin modell, och som dokumentären beskriver ur ett psykopatiskt perspektiv: tre scenarior där det psykopatiska synsättet frodas, och ett som i praktiken hånas för sin orealistiska och naiva attityd. Att de alternativ som finns är begränsade till fyra är även det indikativt på ett slutet och egocentriskt tänkande, då det inte är öppet för exempelvis icke-linjär dynamik där små förändringar kan helt förändra förutsättningarna för vad som kan åstadkommas.

Jag vet inte själv hur vi ska kunna komma igenom den kris vi befinner oss i, men genom att ta tag i de problem som vi ser framför oss idag och vara öppna för olika möjligheter har vi en bättre chans att skapa en gemensam framtid som inte är, som idag, dominerad av ett psykopatiskt tänkande där normala människor endast agerar slavar.

Filmen avslutas med en diskussion kring hur svårt det är att ta upp denna typ av frågor då människor har en tendens till att sluta lyssna om ett budskap är för jobbigt att ta till sig, eller om det framförs på ett alltför omilt sätt. Marta Cullberg-Weston, psykolog, noterar i filmen:

Vi förnekar skrämmande information. Vi slår den ifrån oss.

Eftersom det finns så mycket motsägelsefull information är det även arbetsamt att komma fram till vad som egentligen är sanning. Effekten blir att de flesta ger upp och överlåter till andra att fundera. Det är lättare att låtsas som att “forskare” kommer att lösa problemet än att göra något själv. Titta på “Idol 2006″ är så mycket roligare ju!

Detta är ett problem som jag själv funderar en hel del på. De som läst fler av mina inlägg har säkert noterat att det är en hel del skrämmande information som jag skriver om. Det är inte roligt. Men världen, som den ser ut idag, ÄR inte rolig! Och för att kunna göra något åt det krävs det att man ser på världen som den är, och inte som man vill att den ska vara. Besk medicin? Kanske det, men om alternativet är att stoppa huvudet i sanden och ignorera vad som händer, vilket i slutänden leder till mer lidande, så föredrar jag min medicin. Kunskap och kommunikation. Och kärlek. Det är lätt att glömma denna sistnämnda del, speciellt när det handlar mycket om psykopati, men det är viktigt att komma ihåg att det är en mycket liten del av befolkningen som är just psykopater, och att de allra flesta av oss har behov av och är berättigade till ett kärleksfullt bemötande. Glöm inte det.

Efter dokumentären visades en intervju med Andreas Carlgren, miljöminister i vår nya regering. Han hade en del mycket intressanta kommentarer ur det perspektiv som detta inlägg tar upp. Framförallt reagerade jag på att han under sin pilgrimsresa till Jerusalem i somras fick en upplevelse av “frihet”. Han refererade även till Tony Blair som ett bra exempel på politiker som värnar om miljön. Andreas sa även mer intressanta saker, men dessa två uttalanden vittnar om att han lever i en annan verklighet än vi andra. Doublespeak-plus-plus.

I detta inlägg har jag diskuterat den sista delen i dokumentärserien Planeten, och försökt belysa hur den illustrerar psykopatiskt tänkande på olika sätt. Detta representerar hur insikt om psykopati kan appliceras på ett globalt plan, och i nästa del kommer jag att gå ner på ett mycket mer lokalt plan, om ett område som de flesta nog kan relatera till.

När man läser nyheterna idag får man intrycket av att alla blivit galna. Krig, terroristattacker, mobbning, politiker som myglar, företag som utnyttjar sina anställda. Exemplen på hur de mörkaste sidorna i människan kommer till ytan blir fler och fler och alltmer sadistiska och drastiska. Via media får vi även intrycket att det gäller att hänga med i svängarna, för det är den starkaste som överlever. Dokusåpornas filosofi, där den som ljuger och manipulerar mest vinner, blir alltmer populär och tidningar som Cosmo och Slitz skriver om hur du ska använda sex som maktmedel för att få det du vill ha. Ljug. Bedra. Straffa den som inte ger dig det du vill ha. Det senaste regeringsskiftet sätter även den tonen för den nya tidens religion: sköt dig själv och skit i andra.

Många är de, psykopatins ansikten.

Men är det då verkligen så illa? Har verkligen alla blivit galna, och måste man anpassa sig till denna absurda idioti för att kunna passa in? Efter att ha följt och studerat utvecklingen under en längre tid, som jag till viss del beskrivit i tidigare inlägg, har jag kommit till insikt om att det finns ett par delproblem att tackla. Den första insikten är att grunden till de flesta ovanstående problemen är psykopati: en obotlig frånvaro av empati och medkänsla. Men endast det problemet i sig räcker inte för att vi ska ha kommit till den situation vi är i nu. Endast ca: 5% av befolkningen är psykopater, vilket i och för sig motsvarar hela 500.000 bara i Sverige, och ca: 15 miljoner i USA, lågt räknat. Nej, det som gör problemet så allvarligt är att de flesta normala människor inte känner till problemet, och därför inte har något sätt att skydda sig mot det hot som psykopater utgör. Det i sin tur leder till psykologiska trauman som skapar en uppsjö andra problem, och som ytterligare handikappar våra möjligheter att se och skydda oss från dessa individer. Genom att hela tiden även anta att ondska är något “långt borta”, helst i ett annat land, snarare än något som finns i ens egen närhet, kanske till och med i den egna familjen eller vänskapskretsen, är det svårt för normala att värja sig. Speciellt då dessa manipulationskonstnärer ofta har lyckats charma och lura alla omkring sig, så att som enda person peka ut konstigheter i en psykopats beteende möts ofta med oförstående från övriga omgivningen.

Så hur löser man detta? Det första någon måste göra som vill få förståelse för vad som händer är att skaffa sig kunskap. Läs. Diskutera. Det finns ett antal bra böcker om ämnet, och en hel del information finns tillgänglig via internet. Men endast teoretisk kunskap räcker inte. Sedan gäller det att kunna applicera den teoretiska förståelsen på dels sin egen situation och dels de större globala skeenden som vi kan se idag i nyheterna. Detta är dock ingen lätt uppgift.

Denne serie inlägg ägnas därför åt att applicera kunskap om vad psykopati är på ett par områden, som ett sätt att demonstrera hur teorin kan bli praktiskt applicerbar. Genom att lära sig Se en gång kan man sedan lättare Se en till gång, och en till, och till slut blir förhoppningsvis förståelsen så total att varje enskild individ kan skydda sig själv på ett konstruktivt sätt.

Vad är psykopati?
Så vad är då psykopater, eller sociopater som de även ibland kallas. Från boken The Sociopath av Rebecca Horton:

Sociopaths have always existed in varying form and to various degrees. They have been known by various titles. They have been studied using various techniques, and through the years their ailment has been blamed on various causes. But one thing never varies: all sociopaths share three common characteristics. They are all very egocentric individuals with no empathy for others, and they are incapable of feeling remorse or guilt.

Frånvaron av empati, något som de flesta ser som en grundläggande mänsklig egenskap, är den mest signifikanta roten till psykopati. Ur detta föds ett antal andra symtom, såsom oförmågan att känna skuld eller ansvar för sina handlingar. En psykopats värld är subjektivt formbar, ständigt föränderlig och anpassningsbar, vilket gör att en psykopat egentligen aldrig ljuger, ur sitt eget perspektiv: denne har bara helt enkelt anpassat världen, eller sin syn på världen, så att lögnen blivit sanning. Denna egenskap är det som gör psykopaten till en så otroligt bra manipulatör. Om jag skulle ljuga skulle jag vara medveten om att det, att det egentligen förhåller sig på ett annat sätt. Jag skulle förmodligen blir röd i ansiktet och himla med ögonen. En psykopat skulle inte uppvisa några som helst fysiologiska tecken på lögnen, eftersom den inte motsäger den uppfattning om verkligheten som psykopaten har. Den perfekta lögnaren vet inte om att denne är en lögnare, och bryr sig heller inte om detta faktum.

Olika varianter
Det finns ett antal olika klassifikationer av psykopater, och det är viktigt att påpeka att psykopater kommer i många former. Vissa är uppenbart våldsamma, som Genghis Khan eller Jackie Arklöv, medan andra har en mer återhållsam och icke-våldsam attityd såsom Rasputin och Lars Danielsson. Många är de, psykopatins ansikten. Nedan följer ett antal olika exempel på klassindelningar från The Sociopath:

PRIMARY PSYCHOPATHS do not respond to punishment, apprehension, stress, or disapproval. They seem to be able to inhibit their antisocial impulses most of the time, not because of conscience, but because it suits their purpose at the time. Words do not seem to have the same meaning for them as they do for us. In fact, it’s unclear if they even grasp the meaning of their own words, a condition that Cleckley called “semantic aphasia.” They don’t follow any life plan, and it seems as if they are incapable of experiencing any genuine emotion.

SECONDARY PSYCHOPATHS are risk-takers, but are also more lik