För en vecka sedan fick jag ett mejl från Petra L. Hon skickade en länk till ett blogginlägg hon hade gjort, och som relaterade till mitt inlägg om Mellanösternkonfliktens lösning. I det inlägget beskrev jag det viktiga i att förstå att grunden till varför det ser ut som det gör idag, och varför det är så svårt att komma fram till en lösning, är oförståelsen för hur psykopati har influerat vår politiska värld på ett makrosocialt plan. När vi ser vad som händer i Mellanöstern, om barn som skjuts och kvinnor och män som torteras, får de flesta av oss en känsla av djup sorg och smärta. Vi vill att det onda ska ta slut, och att alla ska kunna leva normala liv utan att behöva oroa sig för om bomber ska komma genom taket.
De känslorna, den empati som uppstår i det hemska som vi ser, blir det bränsle som vi kan använda för att få kraft att försöka göra någonting. Antingen att få större teoretisk förståelse för det som sker, eller att på ett mer praktiskt plan försöka få till en förändring.
Men för att kunna hela en sjukdom måste man först förstå sjukdomens natur och uppkomst, vad som är symptom och vad som är kärna. Att förstå att det är psykopati och inte “Judendom” eller “Zionism” eller “Islam” som är roten. En diagnos baserad på en felaktig syn på världen leder bara till mer problem. Som Andrew Lobaczewski skriver i sin bok “Political Ponerology - studien av ondska som anpassats för politiska syften“:
Ignota nulla curatio morbid.
Do not attempt to cure what you do not understand.
Det är det motto vi måste anta för att kunna komma fram till en korrekt lösning. Det var därför, när jag läste Petras inlägg, som jag insåg att felen jag såg i hennes resonemang och den analys jag har kring detta samtidigt på sätt och vis definierade mitt eget sätt att tänka på de här problemen, och varför och hur jag kommit dit jag är idag.
Jag vill därför med detta inlägg försöka beskriva inte bara det jag ser som är fel i Petras resonemang, och vad dessa fel leder till, utan även deklarera min egen ståndpunkt, min egen utgångspunkt. Det är viktigt att man har en så pass objektiv bild som möjligt av varför man har en viss inställning, och att denna är så tydlig som möjligt. Mark Hedsel beskriver detta på följande sätt i boken Zelator:
MH: I set out to learn how to be a Fool.
OM: No, you set out the follow the Way of the Fool. There is a difference. And what is the result of such a journey? The result is a wise Fool. A fool is the one who gives up everything for an idea. The wise Fool is the one who knows that he never had anything to give up in the first place. Is that Foolish? …Now, what is the difference between an old Fool and a young Fool?
MH: Is it commitment? The old man has committed himself, while the young one has not?
OM: Yes, exactly so. The old man has committed himself. He has made a stand. Life has made him do that. He has drawn a circle around himself, and said, “This is where I stand, this is what I must do.” He has committed himself to an action.
Because he has drawn a circle around himself, others can see where he stands. He can be attacked by others. His position is weak. Those who have not committed themselves can mock, if they are so inclined.
The one who has committed himself appears to be in a weak position. Yet the Spiritual truth is quite otherwise. It is the one who accepts commitment who is strong.
Jag har med den här bloggen, och den verklighet som jag Ser, dragit min egen cirkel i sanden. Det här är det jag står för. Jag accepterar inte att världen idag, på både ett privat och globalt plan, drivs av en ondska som både är allrådande och till viss del osynlig. De flesta förstår inte ondska. De vill inte se den. De vill tro att alla människor är i grunden goda, och att om de bara får en chans kan alla se ljuset.
Men fakta, den objektiva verkligheten, empiriska data, motsäger detta. Det finns en del av mänskligheten, de som är psykopater, som inte kan bli goda, och inte vill bli goda, under några omständigheter. Deras liv består av att själviskt göra allt de kan till sin egen vinning, att manipulera andra för att uppnå sina egna mål. Detta är inte ett dömande av dessa individer som mindre värda, inte ett moraliserande skuldbeläggande, utan bara ett kallt intellektuellt konstaterande. Så är det, på samma sätt som vi i djurvärlden har växtätare och rovdjur. Att konstatera detta lägger ingen vikt vid att växtätare är bättre än rovdjur, eller tvärtom. Det är bara ett konstaterande att dessa två kategorier existerar. Och på samma sätt är det med människor. Men som normal människa, som utsätts för det som psykopater gör, och som känner medlidande med andra människor som utsätts för psykopaters framfart, väljer jag att försöka skydda mig från dessa och att försöka skydda andra från dessa. Det handlar inte om “ansvar”, utan bara om samvete och empati. Jag väljer att vara sådan och att ta konsekvenserna av denna insikt.
Hur kan man då skydda sig mot psykopater? På samma sätt som man kan skydda sig mot vad som helst i hela universum. Det enda som behövs är kunskap. Men att få fram data och information som sedan genom analys och utvärdering kan bli kunskap är en i grunden intellektuell företeelse. Och det är här som jag vänder mig mot det resonemang som Petra beskriver i sitt inlägg. Här är exempel på det hon skriver:
Fast det gör jag ju inte hela tiden. Life goes on… också…
Som att det handlar om mitt samvete. Mitt samvete som medmänniska.
Som att jag känner skuld i att vara priviligierad, att jag får leva ett tryggt liv.
Men hjälper det då någon enda människa att jag sitter och filosoferar?
Det hjälper kanske mej, iallafall tror jag det, som att när jag ser samband,
förstår hur galet de styrande i världen styr, så hjälper det mej i mina
vardagliga beslut. I någon liten mån. Och kanske att jag är mer ödmjuk,
men det kan jag ju inte veta säkert…
[…]
Jag kan se hämnden, skräcken, våldet som föder våld, förtrycket,
föraktet som projiceras på den andre, självföraktet som krymper
själar och förtvivlan hos dem som ser på, maktlösa, vanmäktiga.
[…]
När vi projicerar ut det onda på de andra - då blir vi själva offer
för ondskan inom oss. Projektionen är skenbar. Den förflyttar fokus
så att den egna aktiviteten går fri. Som att man vore bättre själv…
Som att skylla på den andre när man själv har slagit till.
Som att inte ta ansvar för det man gör.
[…]
Jag har ansvar för det jag gör, alltid. Och ansvaret att säga förlåt,
och att göra mitt bästa för att läka de sår som jag i mitt oförstånd
eller av olycka ställer till med. Jag har ansvaret att påpeka när
andra går över mina gränser. Det är mitt personliga ansvar.
Sen har jag ett kollektivt ansvar, som en del i en grupp eller i hela
mänskligheten. Att påpeka var jag ser att gränserna går.
Jag har INTE ansvaret att skylla på någon/något. Jag har INTE
ansvaret att hämnas. Jag har INTE ansvaret att ta på mej skuld
för något som jag inte har gjort. Sådant handlar om oansvar.
När jag skriver det här så kan jag på rak arm peka på att det är
de oansvariga handlingarna som skapar krigen. De som skyller
ifrån sej, de som hämnas och de som står där och får ta skulden.
Saddam Hussein har inte ensam skulden för det som skedde
under hans styre i Irak. Han ryggdunkades och belönades på ett
osmakligt sätt för sina tjänster i kriget emot Iran. Det daltades
med honom - han smordes - och de som gjorde detta är
tydligen icke kommunicerbara.
[…]
En humanist vet att människor kan läka och repareras även i själen.
En icke-humanist vill minimera skadorna runt de “onda”, men ju mer
han anstränger sej i detta ju mer ont blir det. För att icke-humanisten
menar att man måste försvara sej emot de “onda” - och skapar på så
sätt något som egentligen inte behövs. Det behövs inget försvar.
Det är försvaren som skapar krigen.
Vad är då felet med detta kanske ni undrar? Felet är att Petra använder i grunden emotionella resonemang, hon talar om “hämnd”, “ansvar”, “att skylla på någon”, “ryggdunkades och belönades”, och så vidare. För att kunna förstå de problem vi har, för att kunna ställa en korrekt diagnos, är det olämpligt att använda känslor som ett sätt att se verkligheten. Känslor bör användas för att få kraft att vilja göra en diagnos, men det är intellektet som måste ställa diagnosen utan inblandning från känslor.
G beskriver hur de olika psykologiska center som människan har används fel på följande sätt:
“At the same time as we watch the work of the centers we shall observe, side by side with their right working, their wrong working, that is, the working of one center for another; the attempts of the thinking center to feel or to pretend that it feels, the attempts of the emotional center to think, the attempts of the moving center to think and feel. As has been said already, one center working for another is useful in certain cases, for it preserves the continuity of mental activity. But in becoming habitual it becomes at the same time harmful, since it begins to interfere with right working by enabling each center to shirk its own direct duties and to do, not what it ought to be doing, but what it likes best at the moment. In a normal healthy man each center does its own work, that is, the work for which it was specially destined and which it can best perform. There are situations in life which the thinking center alone can deal with and can find a way out of. If at this moment the emotional center begins to work instead, it will make a muddle of everything and the result of its interference will be most unsatisfactory. In an ‘unbalanced kind of man the substitution of one center for another goes on almost continually and this is precisely what ‘being unbalanced’ or ‘neurotic’ means. Each center strives, as it were, to pass its work on to another, and, at the same time, it strives to do the work of another center for which it is not fitted. The
emotional center working for the thinking center brings unnecessary nervousness, feverishness, and hurry into situations where, on the contrary, calm judgment and deliberation are essential.
Petras resonemang, hennes “filosoferande” som hon själv beskriver det som, är ett exempel på det som G beskriver. Hon ser något som är fel, men istället för att gå till botten och hitta de underliggande orsakerna slår hennes emotionella center till och tar över med en moraliserande syn. Detta leder till en osammanhängande tankekedja, en diskussion om “personligt ansvar” och “kollektivt ansvar” som saknar mening utanför ett rent moraliserande perspektiv, och som till slut leder till den motsatta effekten: den som följer hennes diagnos och försöker sig på “reparativ rättvisa” genom att låta psykopater fortsätta och få en chans att utan konsekvenser “berätta sanningen” kommer enbart att utsätta sig för mer psykologisk tortyr.
Varför? För att denna diagnos inte utgår från verkligheten. För att den väljer att se alla människor som i grunden lika, vilket är ett objektivt sett felaktigt antagande. En psykopat kan inte berätta sanningen, därför att i en psykopats värld finns ingen sanning, endast olika sätt att se på saker, och den egnes synsätt är alltid rätt. Psykopatens världsbild är det ultimata exemplet på New Age konceptet “You Create Your Own Reality”, därför att det är precis vad dessa gör. De skapar en verklighet där deras egna handlingar ALLTID är korrekta. När Petra därför skriver att Rumsfeld borde ges, i princip, amnesti för att kunna berätta sanningen utgår hon från något som inte sant: att en psykopat kan beskriva sanningen. Hur skulle det gå till när denne lever i en fantasivärld som är lika dynamisk, subjektiv och formbar att vad som helst kan vara sant. Rumsfeld tror säkert med stor övertygelse att det han gör är rätt. Det finns ju, ur en psykopats perspektiv, inget annat sätt det kan vara på.
Att använda det emotionella centret för att felaktigt diagnosticera och försöka fixa de problem vi har med krig och förstörelse är naturligtvis inget nytt. Människan har i alla tider försökt sig på detta, med katastrofala följder. G beskriver just människans förhållande till krig och försöka att stoppa dessa på följande sätt:
“How to stop wars? Wars cannot be stopped. War is the result of the slavery in which men live. Strictly speaking men are not to blame for war. War is due to cosmic forces, to planetary influences. But in men there is no resistance whatever against these influences, and there cannot be any, because men are slaves. If they were men and were capable of ‘doing,’ they would be able to resist these influences and refrain from killing one another.”
“But surely those who realize this can do something?” said the man who had asked the question about war. “If a sufficient number of men came to a definite conclusion that there should be no war, could they not influence others?”
“Those who dislike war have been trying to do so almost since the creation of the world,” said G. “And yet there has never been such a war as the present. Wars are not decreasing, they are increasing and war cannot be stopped by ordinary means. All these theories about universal peace, about peace conferences, and so on, are again simply laziness and hypocrisy. Men do not want to think about themselves, do not want to work on themselves, but think of how to make other people do what they want. If a sufficient number of people who wanted to stop war really did gather together they would first of all begin by making war upon those who disagreed with them. And it is still more certain that they would make war on people who also want to stop wars but in another way. And so they would fight. Men are what they are and they cannot be different. War has many causes that are unknown to us. Some causes are in men themselves, others are outside them. One
must begin with the causes that are in man himself. How can he be independent of the external influences of great cosmic forces when he is the slave of everything that surrounds him? He is controlled by everything around him. If he becomes free from things, he may then become free from planetary influences.
Krig är en följd av det slaveri som människan lever i. Vi är idag slavar, till stor del på grund av att vi har en felaktig uppfattning om oss själva. Vi tror att vi har koll på läget. Att vi kan styra våra tankar. Att Jag finns. Vi tror inte att vi är slavar. Som G påpekar är detta fullständigt nonsens, och det kommer så vara under överskådlig framtid. Vi kommer att fortsätta, såsom Petra gör, att använda känslor till att tänka, att använda intellektet till att känna med, och att på andra sätt felaktigt nyttja de resurser vi är begåvade med.
Petra skriver vidare:
I alla andra sammanhang så gör man en felsökning och så vill man
reparera skadorna. Men det är få som vet att det går även mellan
människor. Vi talar om att “den är sån”, som om det alltid kommer
att vara så, som att ingen kan reparera det onda i själen och
utvecklas till en ansvarsfull och medkännande människa.
Det är populärt att tala om “psykopater” som att de vore obotliga.
Som att inga mediciner eller operationer hjälper människans psyke.
Visst, DET ÄR SANT! Det hjälper inte med mediciner eller operationer!
Men kunskapen om människans psyke har kommit längre än så.
Vi är inte enbart kemiska och fysiska - vi är själsliga också.
Och trasiga själar kan läka - jag har sett det.
Nej, det var inte ett UFO…. ;-)
I mina ögon så är det här skillnaden mellan
humanism och icke-humanism.
En humanist vet att människor kan läka och repareras även i själen.
En icke-humanist vill minimera skadorna runt de “onda”, men ju mer
han anstränger sej i detta ju mer ont blir det. För att icke-humanisten
menar att man måste försvara sej emot de “onda” - och skapar på så
sätt något som egentligen inte behövs. Det behövs inget försvar.
Det är försvaren som skapar krigen.
Det finns onekligen mängder med trasiga själar idag, som är i behov av att räddas och läkas. Jag var själv en av dessa. Jag har hittils på denna blogg valt att fokusera på psykopati som en orsak till de problem vi idag kämpar med, men det finns ett antal andra psykologiska problem som är minst lika relevanta, och som till skillnad från psykopati faktiskt kan helas. Narcissism och DID (Dissociative Identity Disorder) är två exempel som jag kan se är otroligt vanliga idag, åtminstone i västvärlden. Läs gärna “Trapped in the Mirror” och “Myth of Sanity” för bra beskrivningar av dessa sjukdomar. Vi lider alla av dessa till mer eller mindre grad, och det blir idag allt vanligare med allvarligare fall av dessa, i synnerhet på grund av att just de trauman som orsakar DID uppstår som effekt av psykopaters manipulationer. Så var det i mitt eget fall. Ju mer vi kan förstå om hur psykopati fungerar, och hur dessa agerar, desto bättre chans har vi att undvika att människor utsätts för de trauman som leder till DID och Narcissism. Om dessa problem kan helas tror jag att det blir mycket enklare att hantera det kaos som psykopater orsakar, och på ett sätt som är objektivt och positivt.
Petras beskrivning ovan av humanism och icke-humanism är intressant. Jag vet också att människor kan läka och repareras i själen. Men jag vet också att inte alla människor är lika, och att det är detaljerna som avgör. Själar kan läkas under förutsättning att det finns en själ som kan läkas! Jag menar även att normala människor definitivt måste skydda sig mot “onda”, på samma sätt som växtätare försöker skydda sig mot rovdjur. Detta är ingen moraliserande inställning utan är grundad i empati: jag vill inte att de jag bryr mig om ska utsättas för mer smärta. Om jag kan ställer jag mig hellre i vägen för denna ondska och säger “THOU SHALL NOT PASS“. Detta försvar “skapar” endast krig ur den attackerandes synvinkel, som möter motstånd från sitt byte. Den attityd Petra beskriver är alltså den som gjort oss till slavar i all oändlighet: “resistance is futile”. Gör inte motstånd. Men detta är att sätta sig på Guds piedestal och deklarera att allt är av värde, och att ingenting är fel.
Det finns en bra anekdot om detta i “Darkness over Tibet“, som illustrerar problemet på följande sätt:
The play glorified renunciation and nonresistance to evil. Again and again it stressed the prospect of getting happiness as a reward for renunciation.
The hero of the play (I use the word in a technical sense, for a pitiful hero he was for that matter) was out to discard his personality in order to get happiness.
Why do people seek an unselfish conception of life?
Is it because we have so much love and sympathy with the troubles of others that we begin to be ashamed of our selfishness which causes so much suffering?
Or is it because we want happiness in exchange for a non-egocentrical conception of life?
In the play performed in the monastery the motive of the hero was the latter and not the former. He wanted bliss as a reward for discarding his personality.
The play started with an exceedingly long monologue on the evils of existence. […] “Everything is unreal. Annihilation is the goal.”
I compared the poor hero in the Tibetan play with the glorious figure of Hamlet, who intensely feels the dreadful tragedy of being only a small man and nothing but man. Being a genius and capable of the most intense feelings, Hamlet suffers infinitely more than the Tibetan hero, but nevertheless he has the courage and nobility of character to face his troubles as a creature without any thought of escape or salvation.
The hero was married and had children. He worked to feed his family.
He was attacked by a swarm of mosquitoes. […] The hero gave his lifeblood to the mosquitoes! “The dear little ones,” he said, “let them have a good meal. I have to feed my family, but the family and the mosquitoes are the same thing!”
Having fed so many mosquitoes, the hero was taken ill and the play went on describing his sufferings and the sufferings of his family brought about by his inability to work.
Just when their food supply was running out, rats put in an appearance in their house. The hero said:
“Eat, little rats, eat, eat, eat. Feed your little bodies, grey brothers. Eat, grey brothers, eat, eat, eat. Our food is yours, grey brothers. Eat, little rats, eat, eat, eat.”
The rats ate the food of the semi-starved family and became more and more numerous.
A scene came in now in which the hero exalted the happiness of giving away everything. “If the rats eat the first half of my meal, I give them the second half,” he exclaimed, in what a heretical spectator might have called a fit of religious hysteria.
He did not seem to consider what his own children thought of it, but this seemed to be of less importance to him than the well-being of the rats.
All the above had lasted more than two hours, but the play went on uninterruptedly - the Tibetan crowd following it with breathless suspense. Some people had their mouths wide open, while others shed tears, and not a whisper could be heard.
In the next scene, all the rats had become fourfold in number. All the food was eaten. The hero and his children were seated in the centre and a few dozen rats walked round them in circles which were becoming smaller and smaller.
“Round, round. We are hungry. round, round, round. There is nothing to eat, round, round, round,” came the chorus of the rats.
The hero started a long monologue full of pity for the rats. The religious gentleman seemed to have forgotten all about the hunger of his own children.
Suddenly the rats seized one of the children and carried the little one outside in order to devour it. The hero was unperturbed. He started a lofty monologue about the joy of sacrificing one’s own children and the glory of union of all creatures. […] He envied his child, he declared, because it had for a short while at least made its escape from this world of suffering.
Finally a lama appeared in the show. […] Everything the lama said in the play seemed to be intended to strengthen the authority of the priests. The lama did not give many explanations to the devout and respectful hero, but insisted on blind belief.
The hero explained to the lama that he had sacrificed everything in order to attain the joys of Nirvana. He enumerated his merits in a fashion none too modest. He had even given his own children to feed those poor darling rats.
[…]
There is no country in the world where people are more interested in religious matters than they are in Tibet. Religion plays a very important part in everyday conversation, although few people are interested in really deep religious problems, talks of sorcery, divination, and alleged miracles being much more frequent than theological discussions. […] Dolma asked me whether I considered the attitude of the hero in the play a proper one for a really religious person.
“No,” I answered.
“Shall man be selfish, then? Is it wrong to try to be good?”
“No, but it is wrong to try to be like God.”
“But God is good. Trying to be like God leads to goodness.”
“The creature must not overstep its limits by trying to be like God. If he does so, he acts like the angels who revolted against the Creator. There are two different types of impersonality - name, Be-ing and Be- ness. The former is an attribute of the Creature, the latter an attribute of the Creator.
“Be-ness is absolute impersonality where all division between the “I” and the “non-I” ceases. It is beyond the reach of the creature.
“What happens to a man who wants to attain this state?” asked Dolma.
“He commits the greatest and most deadly sin against the Creator.”
Att likställa sig med Gud, att inte se ondska för vad den är för att skydda sig själv och de man bryr sig om, är alltså inget annat än ren hybris. Den största dödssynden vi kan begå.
Petra skriver:
En tillitsfull värld skapar tillitsfulla människor -
det är den väg jag kan se.
Och för att nå dit behöver vi instrumenten eget ansvar
OCH kollektivt ansvar.
Med detta inlägg, med denna blogg, drar jag alltså min cirkel i sanden och säger att den inställning som Petra beskriver är emot allt jag står för. En “tillitsfull värld”, såsom Petra beskriver den, är en förutsättning för det smörgåsbord som ondskan idag har i vår gemensamma verklighet.
Den väg fram, som jag kan se, är istället att genom empati och samvete få kraft och styrka att på ett objektivt och gemensamt sätt skaffa sig själv och andra den kunskap vi behöver för att förstå vår värld, oss själva, och förhållandet dem emellan. Endast så kan vi läka, endast så kan vi bli det vi var menade att bli. Människor och inte slavar.
