Da Vincis kod
Jag läste “Da Vinci-koden” av Dan Brown på samma sätt som i princip alla mina kompisar: sträckläsning i två dagar. Jag hade tidigare läst “Holy Blood, Holy Grail” som Brown lånat vilt ifrån, och hade därför hyffsat bra koll på bakgrundsteorierna. Boken var spännande, och symbolism och alkemi är två av mina favoritämnen så det var ju lätt inspirerande läsning. Och baserat på verkligheten skulle det vara också, joråsåattvettu…
När jag sedan började kolla upp mer om de “fakta” som Brown baserat sin story på så visade det sig rätt snart att hela Priory of Sion grejen var en hoax. En rätt rolig sådan, får man säga, men ändock ett påhitt. Och jag som till och med hade åkt till Roslyn chapel för att kolla på de symboler som beskrivs i boken. Och som jag letade. Hittade massor med annat roligt, så Roslyn chapel rekommenderas varmt för den esoteriska turisten, men just det som beskrivs i boken lyste med sin frånvaro.
Till en början vart man väl lite sur på honom för att han lurats - den skulle ju vara “based on reality” - men sedan insåg jag att det var nog mest mig själv jag var sur på som hade gått på det hela utan kritiskt tänkande. Nyttig lärdom, på det hela taget.
För ett par veckor sedan tittade jag så på filmen om Da Vinci-koden, och bävade väl lite lätt för att den skulle få ännu mer folk att tro på det han säger. Men som tur var så floppade den ju rätt rejält. Den var ju bara sååååå dålig, som film betraktat. Långsam, torr, pretentiös. Diskussionerna dog ut rätt snabbt och på Cannes-festivalen blev den mest utfnissad.
Nåväl. Men även om boken i sig inte har så mycket med verkligheten att göra så visar den på ett intressant fenomen, nämligen den att fler och fler har fått upp ögonen för att det är något fundamentalt galet i den kristna tron, eller åtminstone de skrifter och myter som den baseras på. Att bibeln är en historieberättelse, att Jesus var “övernaturlig”, och att han blev uppspikad på ett kors och dog och uppstod igen, ni vet, alla de där sagorna som i vilken annan kontext som helst skulle anses vara skäl för intag på mentalsjukhus. Men om de sägs i en kyrka, läst från rätt bok, av en präst, då jävlar är det minsann inga konstigheter. Nej då är det Guds ord, och Gud har koll på läget, eftersom Gud är Gud. Annars så skulle ju Gud inte vara Gud. Säger sig självt.
De som har insett det absurdt självrefererande i hela den retoriken börjar således titta bakom kulisserna, och det är där som det blir riktigt skojigt, tycker jag själv. Jag har ju beskrivit en hel del om s.k. “esoterisk kristendom” på den här bloggen, så att förkasta hela alltet som trams är inte rätt approach heller. Det gäller mest att läsa mellan raderna.
Och om det är någon som är överjävlig på att läsa mellan raderna så är det Laura Knight-Jadczyk, och hon har skrivit en rätt intressant artikel om just Da Vinci-koden, alkemi, esotericism och kristendom. Det verkar finnas ett meddelande i målningen “Den sista nattvarden”, men inte riktigt som det beskrivs av Dan Brown. Efter att du läst artikeln kan jag även rekommendera de två podcasts från Laura där detta ämne diskuteras (”From the Pentagon Strike to the Da Vinci Code”).