En Annan Verklighet

Detta är en vidareutveckling av de principer som antyds i följande inlägg samt kommentarer på X’s blogg.

I grunden handlar det om hur människan uppfattar och kategoriserar sig själv och sin omgivning. Vår personliga historia, som de flesta av oss sprider kring sig som vore den gödsel, är den främsta grogrunden för de identitetsfrön som så småningom växer upp till orubbliga träd som i andras ögon verkar vara oföränderliga. Vi fastnar i de perceptuella filter som andra ser oss genom. Genom att förstå detta, och undvika att skapa en personlig historia kan detta hanteras. Don Juan förklarar principen för Carlos Castaneda i boken “Resan till Ixtlan” på följande sätt.

- Jag har ingen personlig historia, sa han efter en lång paus. En dag kom jag på att personlig historia inte var nödvändig för mig mer och då avstod jag från den, precis som från drickandet. […] Jag har inte någon personlig historia längre, sa han och såg forskande på mig. Det slutade jag med en dag när jag kände att det inte längre var nödvändigt.
Jag stirrade på honom för att försöka upptäcka den dolda meningen bakom hans ord.
- Hur kan man avstå från sin personliga historia? frågade jag stridslystet.
- Först måste man hysa en önskan att avstå från den, sa han. Och sedan måste man gå måttfullt till väga och hugga av den bit för bit.
- Hur kan någon hysa en sådan önskan? utropade jag.
Jag var förfärligt starkt fäst vid min personliga historia. Min släktrötter satt djupt. Jag ansåg uppriktigt att utan dem skulle mitt liv sakna både sammanhang och syfte.
- Ni kanske skulle berätta vad ni menar med att avstå från sin personliga historia, sa jag.
- Att sluta ha någon, det är vad jag menar, sa han korthugget.
Jag envisades med att jag inte förstått hans förslag.
- Ta er själv till exempel, sa jag. Ni är yaqui. Det kan ni inte ändra på.
- Är jag, frågade han leende. Hur vet du det?
- Sant! sa jag. Jag kan inte veta med säkerhet vid det här laget, men ni vet det och det är det som räknas. Det är det som gör det till personlig historia.
Jag tyckte att jag hade slagit huvudet på spiken.
- Att jag vet om jag är yaqui eller inte, det gör det inte till min personliga historia, genmälde han. Först när någon annan vet det blir det personlig historia. Och jag kan försäkra att ingen någonsin riktigt säkert kommer att veta det.
[…]
- Du vet inte riktigt vad jag är, eller hur? sa han som om han läst mina tankar. Du kommer aldrig att få veta vem eller vad jag är, eftersom jag inte har någon personlig historia.
Han frågade mig om jag haft en far. Jag svarade att det hade jag. Han sa att min far var ett exempel på vad han hade i tankarna. Han uppmanade mig att minnas vad min far ansett om mig.
- Din far vet allt om dig, sa han. Alltså har han räknat ut allting om dig på förhand. Han vet vem du är och vad du gör och ingen makt på jorden kan få honom att ändra uppfattning om dig.
Don Juan sa att alla som kände mig hade gjort sig en föreställning om mig och den föreställningen fick ny näring av allt jag gjorde.
- Begriper du inte? frågade han dramatiskt. Du måste förnya din personliga historia genom att berätta allt du gör för dina föräldrar, dina släktingar och vänner. Om du å andra sidan inte har någon personlig historia, så behövs inga förklaringar, ingen blir arg eller förlorar sina illusioner genom dina handlingar. Och framför allt finns det ingen som kan nagla fast dig med sina tankar.
Plötsligt stod begreppet klart för mig. Jag hade nästan vetat om det själv, fast jag aldrig granskat det närmare. Att inte ha någon personlig historia var verkligen en tilltalande idé, åtminstone på det intellektuella planet, men mig ingav det en ensamhetskänsla som jag fann hotfull och motbjudande. […]
- Det är bäst att utplåna all personlig historia, sa han långsamt som för att ge mig tid att skriva ner det på mitt klumpiga vis, eftersom det befriar oss från belastningen av andra människors tankar.

Ett steg på vägen mot den yttersta friheten är att utplåna de rötter som håller oss fast i diverse inbillningar vi har om oss själva och andra. Vi tror att vi är på ett visst sätt, och att vi kan göra det som en person som vi uppfattar oss som borde kunna göra. Inget kunde vara mer fel! G. beskriver för O. i boken ISOTM problemet med “att göra” överhuvudtaget:

“What to do?” asked G. as though surprised. “It is impossible to do anything. A man must first of all understand certain things. He has thousands of false ideas and false conceptions, chiefly about himself, and he must get rid of some of them before beginning to acquire anything new. Otherwise the new will be built on a wrong foundation and the result will be worse than before.”
“How can one get rid of false ideas?” I asked. “We depend on the forms of our perception. False ideas are produced by the forms of our perception.”
G. shook his head.
“Again you speak of something different,” he said. “You speak of errors arising from perceptions but I am not speaking of these. Within the limits of given perceptions man can err more or err less. As I have said before, man’ chief delusion is his conviction that he can do. All people think that they can do, all people want to do, and the first question all people ask is what they are to do. But actually nobody does anything and nobody can do anything. This is the first thing that must be understood. Everything happens. All that befalls a man, all that is done by him, all that comes from him – all this happens. And it happens exactly the same way as rain falls as a result of a change in the temperature in the higher regions of the atmosphere or the surrounding clouds, as snow melts under the rays of the sun, as dust rises with the wind.
“Man is a machine. All his deeds, actions, words, thoughts, feelings, convictions, opinions, and habits are the results of external influences, external impressions. Out of himself a man cannot produce a single thought, a single action. Everything he says, does, thinks, feels – all this happens. Man cannot discover anything, invent anything. It all happens.
“To establish this fact for oneself, to understand it, to be convinced of its truth means getting rid of a thousand illusions about man, about his being creative and consciously organizing his own life, and so on. There is nothing of this kind. Everything happens – popular movements, wars, revolutions, changes of government, all this happens. And it happens in exactly the same way as everything happens in the life of individual man. Man is born, lives, dies, builds houses, writes books, not as he wants to, but as it happens. Everything happens. Man does not love, hate, desire – all this happens.

Ett av grundproblemen med att inte kunna göra är att vi har en bild av oss själva som en person, en identitet, medan vi egentligen består av en stor mängd personligheter - olika sociala masker och roller - som i tur och ordning styr våra respektive existenser. Just nu är det ett “jag” som skriver detta. Imorgon kommer ett annat “jag” att gå till jobbet. Efter jobbet kommer ett tredje “jag” att gå och träna. Mouravieff skriver i Gnosis vol 1:

The ‘I’ of the Personality is composed of a considerable number of little ‘I’s, forming different groups which take turns at ruling our attitudes and actions. How then can we reconcile this chaotic state with the continuity it provides, even of only apparently, to our mental life? Three elements are found to form the basis of this apparent continuity:
- our name
- experience, as fixed by memory
- the faculty of lying to ourselves and to others
The name we bear corresponds to the ‘I’ of the Personality, that is to say to the ensemble of the particles of iron filings, regardless of the relative positions they occupy. After adolescence a man’s name also represents his image of himself in his waking state.
He sometimes attaches to this an ideal image of himself: an image of what he aspires to be or to become. That is why he holds on to his name as he would to a life-raft. In effect, everything that exists has a name; without a name one cannot imagine any existence, mental or physical, real or factitious.
In the case of man, his name and his Christian name cover the ensemble of what we can define as his own universe – in its material elements as well as its imaginary ones. He often considers these latter to be real.

Om “jag” nu, som har ett visst specifikt perspektiv på livet, skulle gå till jobbet imorgon och agera i enlighet med det jag skriver om nu, skulle det bli fasligt märkligt. Förvirringen skulle bli total bland mina medarbetare. På samma sätt skulle det bli katastrofalt märkligt om mitt jobb-”jag” skulle skriva den här typen av blogginlägg. Och notera att det inte är schizofreni jag beskriver, även om det säkerligen finns vissa likheter. Nej, det här är en mildare form av personlighetsklyvning, som vi alla har, och som väldigt få är medvetna om. De flesta tänker på sig själv som “Jag”, som har ett namn, som kan göra saker, som tar ansvar. Nothing could be further from the truth.

Men allt ovanstående gäller mekaniska människor, omedvetna människor, sovande människor. Vilket är i princip alla, med några få undantag. Det går naturligtvis att vakna från det tillståndet, men det går inte av sig själv, och det är en rätt omständig process. Men mer om det, som det heter i sagorna, får vänta till en annan gång. Nu är det sovdags…