En Annan Verklighet

En vän till mig går precis igenom den värsta perioden i sitt liv, det som inom esoteriskt arbete kallas “mirror“.

[…]The mirror is a group event where one person is shown himself by others. The idea is that a group which is sufficiently diverse, consisting of many different types of people, is more objective than a single person and affords a 360 degree view of a situation or person. To be free of personal likes or dislikes, a mirror should be given in the pursuit of truth and is thus limited to a Work context. Group opinion outside of the Work is notoriously undependable. A mirror generally is perceived as shocking or socially disagreeable. This comes from the fact that if If the mirror is any good, it will conflict with the subjective filters of perception most people maintain concerning themselves. In other words, people’s self image is more or less based on lies to self and in the degree the mirror reaches its intended truthfulness, it will challenge these lies. In the theoretical event of a person possessing ‘objective self-knowledge and receiving an objective mirror, there would be no shock or new information.
[…]

Som jag beskrev i föregående inlägg lever de flesta av oss i en lögn, dels vad gäller våra egna illusioner om oss själva, och dels de illusioner vi lyckats projicera in i andra personers uppfattning om oss. Men att projicera en felaktig bild utåt kan ibland vara en strategi, en värdefull taktik för att undvika de Petty Tyrants som vi ständigt utsätts för som en direkt effekt av den Allmänna Lagen. Men lögner vi inbillar oss själva, vår egen självförhärligande uppfattning om vad vi är och inte är, är för den som vill utvecklas från person till identitet TOTALT förbjudet.

Lies to self - Of all forms of lying, lies to self are esoterically the most harmful. This is the only form of lying which is never justified. One effect of lying to self is increasing the factionalization of little I’s, where one little I misleads another, thus going directly contrary to the goal of forging an internal unity. Another effect of lying to self, specially if the lie to self is believed by a large faction of little I’s, is weakening one’s faculty of discernment. Habitual lying to self promotes sleep and introduces internal noise conflicting with the signals from those parts of self which do not believe the lie to self. Deliberately lying to others is less destructive to integrity than lying to self, specially if the latter lie is believed and absorbed into the self.

När en esoterisk grupp kommer till den gränsen att en person anses ha alltför många lögner för sig själv och andra används tekniken med “mirror” som beskrivs ovan. Det handlar om att så objektivt och fullständigt som möjligt beskriva för personen i fokus hur han uppfattas av gruppen, och att förklara vilken effekt dennes lögner för sig själva och andra har. Inte sällan börjar personen med att svara med total förnekelse, och så även i det fall jag relaterar till. “Ja, men…” är något som ofta hörs. Jag vet. Jag gjorde likadant när jag gick igenom processen själv, när jag insåg hur min skeva självuppfattning påverkade hur jag betedde mig mot andra, och hur jag tillät mig själv att göra puckade saker. Till en början är man så himla mån om att behålla sin uppfattning om sig själv. Rovdjuret vill inte bli upptäckt, vill inte låta sig belysas.

Om personen i fråga klarar av att inte bara Se sig själv för första gången i sitt liv, utan även klarar av att - med hjälp - skala bort de illusioner denne har, och slutar med sitt manipulativa beteende, står denne för första gången naken, verkligt naken. Det är då du föds, på riktigt. Den biologiska födseln är något vi alla klarar av. Bara att ploppa ut och se glad ut. Vad alla - nåväl, de flesta i alla fall - därefter tar för givet är att alla är utrustade med en “själ”, något konsistent och evigt, något som definierar vem vi är och vad vi vill med våra respektive liv. Tyvärr verkar det dock snarare vara så att vi är endast från födseln begåvade med en Personlighet, och som tidigare beskrivits är detta något som “happens”, något som passivt formas av det som händer.

Det verkar dock finnas en möjlighet att kristallisera Personligheten, att smida den till en Identitet, att skära bort alla lögner och illusioner om sig själv för att skapa något som är konsistent och inte i ena stunden gillar att gräva diken och i andra stunden vill ligga på sofflocket. Detta något har möjlighet till ett högre medvetande, något vi för enkelhetens skull kan kalla “själ”. Att genomgå det alkemiska härdandet som med svavel förvandlar bly till guld. Men detta är endast en möjlighet, och är något som evolutionärt sett är helt onödigt, och motverkas därför av Moder Natur såsom tidigare beskrivits.

Den stora lögnen som många religioner och NewAgeare propagerar är dock att en “själ” är något som alla bara lixom har, typ så där utan större anledning eller ansträngning. Men är det något jag lärt mig i den hårda skola vi till vardags kallar Livet är det följande: there is no such thing as free lunch in the universe. And if you think there is, that means you’re lunch! Allt av värde måste kämpas för, och så även detta.

När denna process genomgåtts kan den upprätthållas genom självobservation. För mig själv har självobservation numera blivit en vana. Vadhelst jag gör, säger, känner finns det en annan del som observerar och jämför verklighet och självuppfattning, jämför faktisk handling med tanke, jämför känslor med vad som egentligen händer ikring mig. Du skulle ju be om ursäkt för igår, skriva det där brevet, och gå till träningen, har du glömt det? Att ljuga när det ständigt sitter något på ens axel och beskriver vad som händer är inte det lättaste, vilket naturligtvis är poängen. Det hjälper mig även att inte somna om. Man kanske kan kalla det “samvete”, men det är lite simplistiskt. “Medvetande” kanske är bättre. Min egen spegel. Tänk om alla kunde ha en egen spegel, vad mycket bättre allting hade varit.

Ja, tänk om.

Detta är en vidareutveckling av de principer som antyds i följande inlägg samt kommentarer på X’s blogg.

I grunden handlar det om hur människan uppfattar och kategoriserar sig själv och sin omgivning. Vår personliga historia, som de flesta av oss sprider kring sig som vore den gödsel, är den främsta grogrunden för de identitetsfrön som så småningom växer upp till orubbliga träd som i andras ögon verkar vara oföränderliga. Vi fastnar i de perceptuella filter som andra ser oss genom. Genom att förstå detta, och undvika att skapa en personlig historia kan detta hanteras. Don Juan förklarar principen för Carlos Castaneda i boken “Resan till Ixtlan” på följande sätt.

- Jag har ingen personlig historia, sa han efter en lång paus. En dag kom jag på att personlig historia inte var nödvändig för mig mer och då avstod jag från den, precis som från drickandet. […] Jag har inte någon personlig historia längre, sa han och såg forskande på mig. Det slutade jag med en dag när jag kände att det inte längre var nödvändigt.
Jag stirrade på honom för att försöka upptäcka den dolda meningen bakom hans ord.
- Hur kan man avstå från sin personliga historia? frågade jag stridslystet.
- Först måste man hysa en önskan att avstå från den, sa han. Och sedan måste man gå måttfullt till väga och hugga av den bit för bit.
- Hur kan någon hysa en sådan önskan? utropade jag.
Jag var förfärligt starkt fäst vid min personliga historia. Min släktrötter satt djupt. Jag ansåg uppriktigt att utan dem skulle mitt liv sakna både sammanhang och syfte.
- Ni kanske skulle berätta vad ni menar med att avstå från sin personliga historia, sa jag.
- Att sluta ha någon, det är vad jag menar, sa han korthugget.
Jag envisades med att jag inte förstått hans förslag.
- Ta er själv till exempel, sa jag. Ni är yaqui. Det kan ni inte ändra på.
- Är jag, frågade han leende. Hur vet du det?
- Sant! sa jag. Jag kan inte veta med säkerhet vid det här laget, men ni vet det och det är det som räknas. Det är det som gör det till personlig historia.
Jag tyckte att jag hade slagit huvudet på spiken.
- Att jag vet om jag är yaqui eller inte, det gör det inte till min personliga historia, genmälde han. Först när någon annan vet det blir det personlig historia. Och jag kan försäkra att ingen någonsin riktigt säkert kommer att veta det.
[…]
- Du vet inte riktigt vad jag är, eller hur? sa han som om han läst mina tankar. Du kommer aldrig att få veta vem eller vad jag är, eftersom jag inte har någon personlig historia.
Han frågade mig om jag haft en far. Jag svarade att det hade jag. Han sa att min far var ett exempel på vad han hade i tankarna. Han uppmanade mig att minnas vad min far ansett om mig.
- Din far vet allt om dig, sa han. Alltså har han räknat ut allting om dig på förhand. Han vet vem du är och vad du gör och ingen makt på jorden kan få honom att ändra uppfattning om dig.
Don Juan sa att alla som kände mig hade gjort sig en föreställning om mig och den föreställningen fick ny näring av allt jag gjorde.
- Begriper du inte? frågade han dramatiskt. Du måste förnya din personliga historia genom att berätta allt du gör för dina föräldrar, dina släktingar och vänner. Om du å andra sidan inte har någon personlig historia, så behövs inga förklaringar, ingen blir arg eller förlorar sina illusioner genom dina handlingar. Och framför allt finns det ingen som kan nagla fast dig med sina tankar.
Plötsligt stod begreppet klart för mig. Jag hade nästan vetat om det själv, fast jag aldrig granskat det närmare. Att inte ha någon personlig historia var verkligen en tilltalande idé, åtminstone på det intellektuella planet, men mig ingav det en ensamhetskänsla som jag fann hotfull och motbjudande. […]
- Det är bäst att utplåna all personlig historia, sa han långsamt som för att ge mig tid att skriva ner det på mitt klumpiga vis, eftersom det befriar oss från belastningen av andra människors tankar.

Ett steg på vägen mot den yttersta friheten är att utplåna de rötter som håller oss fast i diverse inbillningar vi har om oss själva och andra. Vi tror att vi är på ett visst sätt, och att vi kan göra det som en person som vi uppfattar oss som borde kunna göra. Inget kunde vara mer fel! G. beskriver för O. i boken ISOTM problemet med “att göra” överhuvudtaget:

“What to do?” asked G. as though surprised. “It is impossible to do anything. A man must first of all understand certain things. He has thousands of false ideas and false conceptions, chiefly about himself, and he must get rid of some of them before beginning to acquire anything new. Otherwise the new will be built on a wrong foundation and the result will be worse than before.”
“How can one get rid of false ideas?” I asked. “We depend on the forms of our perception. False ideas are produced by the forms of our perception.”
G. shook his head.
“Again you speak of something different,” he said. “You speak of errors arising from perceptions but I am not speaking of these. Within the limits of given perceptions man can err more or err less. As I have said before, man’ chief delusion is his conviction that he can do. All people think that they can do, all people want to do, and the first question all people ask is what they are to do. But actually nobody does anything and nobody can do anything. This is the first thing that must be understood. Everything happens. All that befalls a man, all that is done by him, all that comes from him – all this happens. And it happens exactly the same way as rain falls as a result of a change in the temperature in the higher regions of the atmosphere or the surrounding clouds, as snow melts under the rays of the sun, as dust rises with the wind.
“Man is a machine. All his deeds, actions, words, thoughts, feelings, convictions, opinions, and habits are the results of external influences, external impressions. Out of himself a man cannot produce a single thought, a single action. Everything he says, does, thinks, feels – all this happens. Man cannot discover anything, invent anything. It all happens.
“To establish this fact for oneself, to understand it, to be convinced of its truth means getting rid of a thousand illusions about man, about his being creative and consciously organizing his own life, and so on. There is nothing of this kind. Everything happens – popular movements, wars, revolutions, changes of government, all this happens. And it happens in exactly the same way as everything happens in the life of individual man. Man is born, lives, dies, builds houses, writes books, not as he wants to, but as it happens. Everything happens. Man does not love, hate, desire – all this happens.

Ett av grundproblemen med att inte kunna göra är att vi har en bild av oss själva som en person, en identitet, medan vi egentligen består av en stor mängd personligheter - olika sociala masker och roller - som i tur och ordning styr våra respektive existenser. Just nu är det ett “jag” som skriver detta. Imorgon kommer ett annat “jag” att gå till jobbet. Efter jobbet kommer ett tredje “jag” att gå och träna. Mouravieff skriver i Gnosis vol 1:

The ‘I’ of the Personality is composed of a considerable number of little ‘I’s, forming different groups which take turns at ruling our attitudes and actions. How then can we reconcile this chaotic state with the continuity it provides, even of only apparently, to our mental life? Three elements are found to form the basis of this apparent continuity:
- our name
- experience, as fixed by memory
- the faculty of lying to ourselves and to others
The name we bear corresponds to the ‘I’ of the Personality, that is to say to the ensemble of the particles of iron filings, regardless of the relative positions they occupy. After adolescence a man’s name also represents his image of himself in his waking state.
He sometimes attaches to this an ideal image of himself: an image of what he aspires to be or to become. That is why he holds on to his name as he would to a life-raft. In effect, everything that exists has a name; without a name one cannot imagine any existence, mental or physical, real or factitious.
In the case of man, his name and his Christian name cover the ensemble of what we can define as his own universe – in its material elements as well as its imaginary ones. He often considers these latter to be real.

Om “jag” nu, som har ett visst specifikt perspektiv på livet, skulle gå till jobbet imorgon och agera i enlighet med det jag skriver om nu, skulle det bli fasligt märkligt. Förvirringen skulle bli total bland mina medarbetare. På samma sätt skulle det bli katastrofalt märkligt om mitt jobb-”jag” skulle skriva den här typen av blogginlägg. Och notera att det inte är schizofreni jag beskriver, även om det säkerligen finns vissa likheter. Nej, det här är en mildare form av personlighetsklyvning, som vi alla har, och som väldigt få är medvetna om. De flesta tänker på sig själv som “Jag”, som har ett namn, som kan göra saker, som tar ansvar. Nothing could be further from the truth.

Men allt ovanstående gäller mekaniska människor, omedvetna människor, sovande människor. Vilket är i princip alla, med några få undantag. Det går naturligtvis att vakna från det tillståndet, men det går inte av sig själv, och det är en rätt omständig process. Men mer om det, som det heter i sagorna, får vänta till en annan gång. Nu är det sovdags…

Igår tänkte jag verkligen genomlida hela festivalen, som ett sätt att testa min vilja. Sätt upp ett mål. Genomför det. Men det var heeeelt omöjligt. Efter att ha nickat till ett par gånger under själva brölandet så somnade jag till slut helt när omröstningen började, och vaknade sedan inte förrän vid tretiden. Oh well.

Så imorse gick jag in på DN’s hemsida för att kolla hur det gick. Tydligen hade hela festivalen idiotförklarats genom att rösta på något så oschlager som det bara går. Nu kanske äntligen arrangörerna kan fatta piken (YEAH RIGHT!). Men så såg jag någonting bra mycket roligare: Jamie Oliver, allas vår nakne kock, har äntligen fått igenom att skräpmaten ska bort från Englands skolor! Som han slitit! Efter att ha slagits mot kökstanter och hela etablissemanget i denna fråga under en längre tid är det kul att se att det gått vägen. Eller ja, man kanske inte ska ropa Hej! för tidigt. Men det ser ju lovande ut.

Att skräpmat och godis är en stor anledning till att vi blivit förslöade soffpotatisar är ju rätt känt. Men de flesta av oss kan ju ändå välja vad vi ska äta. Att våra barn ska behöva utsättas för skiten och inte ha ett val, och i en situation där de verkligen behöver energin för att kunna tänka klart överhuvudtaget, är rent ut sagt för jävligt. Men det kanske är det som är poängen. De ska inte egentligen lära sig något, utan bara överleva skoltiden för att sedan skeppas ut och bli lydiga medborgare som inte orkar säga emot eller tänka själv. Tänk, hur skulle det se ut.

Ja tänk, hur skulle det se ut…

Om du undrar varför jag använder Google AdSense här till vänster på bloggen kan jag meddela att det handlar enbart om hur fantastiskt lustigt det är att observera hur Google försöker matcha de keywords jag använder i bloggen till diverse saker som kan krängas. Allt som oftast är de som länkas in i princip i total motsättning till det jag skriver, vilket illustrerar hur fel det kan bli med automatiska tekniker som utgår från syntax och inte semantik.

Exempel på annonser som med största sannolikhet inte hade tänkt sig att jag skulle ge annonstid till dem är World-Check och Livets Ord. Hysteriskt lustigt :-)

Jag var på banken nyligen och skulle diskutera fonder. Med tanke på senaste veckans ras på börsen var man väl kanske inte helt intresserad av att slänga ut pengar på sånt, men jag tänkte ge det en chans. Allt eftersom vi diskuterade olika varianter kom jag på följande briljanta idé!

Jag: Jag kom på en sak! Det verkar som att i dessa dagar är det främst vapenindustri och olja som går riktigt bra. Man kanske skulle investera där. Finns det någon riktigt oetisk fond som bara pysslar med sånt?
Banken: Njae, något sånt har vi inte. Vi har bara etiska fonder.
Jag: Vad synd, för det verkar ju finnas en massa pengar att tjäna där. Nu när börsen rasar och dollarn tappar i värde, och det verkar som att alla placerar om sina investeringar i guld. Men vapen och olja är ju sånt som alltid säljer bra, ju.
Banken: Tyvärr kan vi inte hjälpa till, men du kanske vill titta på den här blandfonden… blah blah blah…

Suck! Här har man kommit på ett riktigt bra sätt att tjäna sköna slantar på, och så har banken den dåliga affärsmässigheten att inte kunna tillhandahålla den varan. Jag menar, när Lee Raymond lämnade ExxonMobil för ett litet tag avgick sedan fick han $400 miljoner i avgångsvederlag, och Halliburton verkar ju ha tjänat en rätt bra hacka på krigandet i Irak. De har ju fattat hur man ska tjäna stålars, det är ju helt klart! Så det vore väl vettigt om vi småsparare kan få ta del av dessa miljoner genom att investera i dessa företag, men icke, nej nu är det bara etiska fonder som gäller, tralla-lalla-la. (he said with a feeling of indifference, tongue firmly placed in cheek)

Den elfte september 2001 flög någonting in i Pentagon. Vissa hävdar att det var ett flygplan, andra (inklusive jag) att det var en missil (eller liknande). Nu finns det två nya videos från händelsen som påstås ge klarhet i vad som hände. Men här är the catch: den ena är fejkad! Frågan är bara: vilken?

Här är kandidat nr 1. Och här är kandidat nr 2.

Den ena är videon som släpptes från Pentagon, och den andra är modifierad för att påvisa hur det BORDE sett ut om nu verkligen ett flygplan störtade in i Pentagon. Hm…. vilken kan det vara…

Update: SOTT släppte precis en podcast om dessa videos (”From the Pentagon Strike to the Da Vinci Code - Part 1″). Mycket intressant. De tar även upp filmen om Da Vinci koden, myterna kring Holy Grail, och Cannes-festivalen. Rekommenderas.

Som jag beskrivit tidigare i denna blogg finns det anledning att tro att vårt solsystem inte bara har en utan två solar. Det kanske låter himla korkat, eftersom vi ju vanligtvis bara ser en sol när vi tittar upp mot himlen. Man kan ju tycka att en andra sol borde, typ, synas. Men så är inte nödvändigtvis fallet. Det finns flera sorters stjärnor, och mer specifikt i detta fall är det inte omöjligt att vi har en “brun dvärg” som andra sol. En sådan avger inget ljus och är därför mycket svår att se, och om den dessutom har en kraftigt elliptisk bana så märks den endast när den kommer “nära” övriga delen av solsystemet. Resten av tiden spenderas i ensamhet.

Existensen av en andra sol i vårt solsystem är en viktig ingrediens för att förstå varför vår verklighet ser ut som den gör. P.g.a. dess elliptiska bana hämtar den nämligen upp asteroider ute i rymden som fastnar i dess gravitationsfält, och speciellt då den passerar Oorts moln som är som ett hölje runt vårt solsystem. Detta förklarar flertalet kometer och liknande fenomen som ständigt föds av detta skeende.

Så även om vi inte kan se vår andra sol finns det indirekta faktorer som kan påvisa att den närmar sig. En ökad asteroid- och kometaktivitet är en sådan faktor. Eftersom de båda solarna fungerar som två gigantiska batterier uppstår även andra fenomen då de närmar sig, på samma sätt som två magneter som placeras nära varandra.

Eftersom detta är ett, per definition, återkommande problem så borde det egentligen inte komma som en överraskning, under förutsättning att kunskap om detta fenomen kan överleva mellan gångerna, så att säga. Det finns ett otal myter som behandlar de katastrofala följder som sker som en konsekvens av denna andra sol, och den om Noaks ark är väl kanske en av de mest kända.

Men även om man bestämmer sig för att ignorera alla sådana historier och myter börjar det nu komma rapporter som stöder en sådan teori. Den senaste rapporterades i Red Orbit på följande sätt:

Walter Cruttenden at BRI, Professor Richard Muller at UC Berkeley, Dr. Daniel Whitmire of the University of Louisiana, amongst several others, have long speculated on the possibility that our sun might have an as yet undiscovered companion.

Most of the evidence has been statistical rather than physical. The recent discovery of Sedna, a small planet like object first detected by Cal Tech astronomer Dr. Michael Brown, provides what could be indirect physical evidence of a solar companion.

Matching the recent findings by Dr. Brown, showing that Sedna moves in a highly unusual elliptical orbit, Cruttenden has determined that Sedna moves in resonance with previously published orbital data for a hypothetical companion star.

In the May 2006 issue of Discover, Dr. Brown stated: “Sedna shouldn’t be there. There’s no way to put Sedna where it is. It never comes close enough to be affected by the sun, but it never goes far enough away from the sun to be affected by other stars… Sedna is stuck, frozen in place; there’s no way to move it, basically there’s no way to put it there – unless it formed there. But it’s in a very elliptical orbit like that. It simply can’t be there. There’s no possible way - except it is. So how, then?”

Mycket intressant, eller vad säger ni? Så vem vet, vi kanske kan se fram emot en riktigt praktfull ljusshow i en inte alltför avlägsen framtid!

Uppdatering:
LKJ skrev precis ett inlägg på samma tema, men med bra mycket mer bakgrundsinformation. Från inlägget:

Over the past few years, we have been saying repeatedly that there is something up in the Cosmos, and it isn’t going to be just business as usual for the next few years. We have even speculated that whatever it is, the Powers That Be are somewhat more aware of it than the general public, and that, in fact, they are hiding a lot of things from the masses of humanity.

Läs hela inlägget här.