Om “Tusen år hos Gud”
Ibland tvingas man göra ett val. Först kanske man inte vet att man gör ett val. Sedan kanske man inte förstår valet i sig, och dess konsekvenser. Därefter tvingas man att återupprepa valet gång på gång, för att bekräfta att man gjort ett val överhuvudtaget.
Igår ställdes jag inför en sådan situation. Jag var i den stora huvudstaden, och skulle gå på Dramaten och se föreställningen “Tusen år hos Gud - en sekund på jorden“. Från deras hemsida får vi följande beskrivning:
En rymd-dans-musik-film-teaterföreställning. Eller kort sagt; en upplevelse utöver det vanliga.
Improviserande vetenskapsmän på scen? Rymden mitt i rummet? Kör och film? Tusen år hos Gud – en sekund på jorden blir en resa i den inre och yttre rymden, driven av starka sinnesupplevelser.
Tusen år hos Gud bygger på Stig Dagermans oavslutade romanprolog med samma namn. Där Isaac Newton får besök av Gud. En historia som här genom skådespelare, vetenskapsmän, dansare och sångare speglar våra grundläggande frågor om universum och människans ursprung och tankevärld.
Som publik blir du direkt en del av det surrealistiska och svindlande, i ett rum som utformats för att föra publiken in i sin egen rymd, och ut i den eviga.
Välkommen på en resa utan garantier för att världen är sig lik när du återvänder.
Föreställningen har fyra inslag: körsång, dans, teater, och dialog. Körsången och dansen är smått obegriplig, men ändå på något vis estetisk och vacker. Inte mycket att säga om. Teaterinslaget beskriver Newtons möte med Gud (en gammal man med vitt hår), och behandlar Newtons frustration med att naturlagarna temporärt satts ur spel i hans hus, åtminstone de naturlagar som han beskrivit. Newton utsätter sedan Gud för upplevelsen att vara människa, att födas och dö, att uppleva den omöjliga kärleken - ty den är aldrig för evigt och byggd på önsketänkande. Teatern tar ibland paus och ersätts av en dialog mellan en fysiker och en filosof. Dialogen behandlar de bakomliggande fysikaliska och filosofiska teorier och principer som teatern gestaltar. Om Big Bang, materia, fri vilja, och hur vi förhåller oss till livet.
Och det är här valet uppstår. Redan efter en kvart kände jag mig obekväm; någonting var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det. Texterna var obskyra, och författade så att endast ett fåtal kunde förstå dess underliggande sammanhang. Så kom den första ledtråden till min känsla. Newton sades sätta sig i en droska, utan hästar och utan kusk, och åkte iväg utan styrsel i natten. “Haha, this one I know”, tänkte jag. Liknelsen med en droska är en grundläggande modell för den mänskliga naturen och används flitigt i den esoteriska Traditionen. Droskan representerar kroppen, hästarna representerar känslorna, kusken är vårt intellekt, och herren i droskan är vårt riktiga jag, eller vår själ. I en integrerad person som har balans kan herren ge order till kusken som styr hästarnas dragkraft så att droskan åker till önskad destination. Det är ett samspel som är svårt att uppnå. I föreställningen är alltså både känslor och intellekt borta, och kroppen driver utan styrning. Hm, det luktar materialism härinne. Genom att ta bort ett par essentiella ingredienser reduceras människan således till en maskin, en nickedocka som sprattlar om man rycker i snörena. Då Newtons betjänt ges en vådlig luftfärd med hjälp av teaterlinor från taket i bästa Matrix-stil befästs tanken på att vi flyter runt i evigheten styrd av linor, utan kontroll.
Dialogen mellan fysikern Bengt och filosofen Peter ger sig snart in på vetenskapens kapacitet att beskriva verkligheten, och Bengt - som den fysiker han är - skräder inte orden vad det gäller människans excellens vad gäller att ta fram matematiska formler som beskriver vår verklighet. Vi är så himla duktiga! Naturlagar som formuleras kan användas för att förutsäga fenomen, och titta, det funkar! Vi ser det vi vill se. Att han sedan emotsäger sig själv i diskussionen om mörk materia, men som universum inte verkar bry sig om då det expanderar och inte kollapsar som det borde under den gravitation som den påstådda mörka materian ger upphov till, verkar undgå honom totalt. Att Bengt vidare verkar se alla de teorier han presenterar som fakta är att, liksom jag beskrivit i tidigare inlägg, inget mindre än hybris och oinsikt om det egna perspektivitets begränsningar. Som av en ren händelse publicerade New Scientist för ett par dagar sedan en artikel om just mörk materia och svarta hål:
“Dark energy stars and black holes would have identical external geometries, so it will be very difficult to tell them apart,” Lobo says. “All observations used as evidence for black holes - their gravitational pull on objects and the formation of accretion discs of matter around them - could also work as evidence for dark energy stars.”
Så om det visar sig att svarta hål inte finns, Bengt, skriver du då om föreställningen och ber om ursäkt till de som du till dags dato förvillat? Den som lever får se…
I en annan dialog beskriver Bengt hur dåtiden, nutiden och framtiden befinner sig som på en linje, där nuet är en punkt. Återigen kände jag en rysning längs ryggraden. Att beskriva tiden som en linje är ännu en idé som vittnar om en strikt materialistiskt perspektiv där allt är förutbestämt och vi endast upplever det skeende som har bestämts i tidernas begynnelse. Min egen uppfattning är istället att tiden är ett plan, där både dåtiden och framtiden ej är bestämda. Vår egen uppfattning av detta plan är visserligen en linje, men det innebär inte att den underliggande strukturen är en linje, bara att vår kapacitet att uppfatta denna struktur är begränsad. En jävla skillnad.
Dialogen beskriver vidare att vi människor är unika i vår kapacitet att tänka, känna känslor och ha moral, något som andra djur inte har. I detta antagande har de i mitt tycke glömt bort två extremer som motsäger detta. Dels finns psykopater som ej har kapacitet att känna känslor och moral i den mening som Bengt och Peter beskriver den. Det saknas helt enkelt en del i maskineriet. Dessutom finns det omvända, som t.ex. dvärgchimpanserna Panbanisha och Kanzi som lärt sig att kommunicera med människor och uttrycker känslor, abstrakt tänkande, och rumslig och temporal uppfattning. Men detta innebär ju inte att alla dvärgchimpanser kan göra detta, på samma sätt som att en människa som har stark empati för sina medmänniskor inte innebär att alla människor kan känna empati. Variationen inom en population - och i detta fall även mellan olika raser - är därför en viktig faktor att ta hänsyn till. Men det är ju enklare att som Bengt och Peter utgå från en enklare världsbild där människor är människor och djur är djur, och aldrig mötas de två. Vi ser det vi vill se.
Det finns i föreställningen ett antal fler exempel på denna självförhärligande, ignoranta, och egocentriska hybris. Efter föreställningen satt jag och skakade på huvudet. Är det en parodi eller på allvar? Efter att ha överhört ryggdunkningarna i foajén insåg jag att de menade allvar.
Och jag insåg då även att detta var ett test. Jag hade gått dit utan förutfattade meningar om vad det hela skulle handla om, och helt plötsligt hade jag blivit utsatt för en beskrivning av verkligheten som var diametralt motsatt min egen. Det var dags att befästa linjen i sanden. Den filosofi som beskrevs var ett exempel på den deterministiska materialism och mekaniska hopplöshet som genomsyrar många så-kallade vetenskapliga fakulteter av idag. Men den är inte jag. Jag tror på ett öppet universum, där den kvantmekaniska observatören och det observerade universat påverkar varandra och skapar ett icke-linjärt skeende som i praktiken inte är förutsägbart. Jag tror därför även på sann fri vilja, på möjligheten till egen kreativitet och livsglädje.
Men sann fri vilja implicerar även möjligheten att förneka den, såsom denna föreställning gör. Och det finns inom den esoteriska Traditionen en beskrivning av varför så är fallet, att denna materialistiska syn inte är en slump. Den grundar sig i att människan inte är en ras utan TVÅ raser som blandats ihop, och att dessa två har helt olika förutsättningar vad gäller just spirituell utveckling och möjlighet till andlig medvetenhet. Detta beskrivs av Mouravieff i Gnosis Vol 3 på följande sätt:
In the first volume of ‘Gnosis’, we already referred several times to the coexistence of two essentially different races: one of Men, and another of Anthropoids. We must emphasize the fact that from the esoteric point of view the latter term has no derogatory meaning.
…The Scriptures contain more than one reference to the coexistence on our planet of these two humanities – which are now alike in form but unlike in essence. We can even say that the whole dramatic history of humanity, from the fall of Adam until today, not excluding the prospect of the new era, is overshadowed by the coexistence of these two human races whose separation will occur only at the Last Judgement. (p. 107)
…The human tares, the anthropoid race, are the descendants of pre-adamic humanity. The principal difference between contemporary pre-adamic man and adamic man – a difference which is not perceived by the senses – is that the former does not possess the developed higher centres that exist in the latter which, although they have been cut off from his waking consciousness since the Fall, offer him a real possibility of esoteric evolution. Apart from this, the two races are similar: they have the same lower centres, the same structure of the Personality and the same physical body, although more often than not this is stronger in the pre-adamic man than in the adamic; regarding beauty, we must not forget that pre-adamic man and woman were created by God on the sixth day, in His image and after His likeness, and that the daughters of this race were beautiful. (pp. 108-109)
By identifying himself with the ‘I’ of his Personality, Adam lost consciousness of his real ‘I’ and fell from the Eden that was his original condition into the same condition as the pre-adamics… The two humanities, coming from two different creative processes, later mingled on the level of organic life on Earth… From then on, the coexistence of these two human types, and the competition which was the result of this, became the norm…we can see that throughout the centuries, even in our own day, adamics in their post-fall condition, have been are are generally in an inferior position to the pre-adamics.
…For the moment we will restrict ourselves to repeating that contemporary adamic man, having lost contact with his higher centres and therefore with his real ‘I’, appears practically the same as his pre-adamic counterpart. However, unlike the latter, he still has his higher centres, which ensure that he has the possibility of following the way of esoteric evolution. At present, pre-adamic man is deprived of this possibility, but it will be given to him if adamic humanity develops as it should during the era of the Holy Spirit. (p. 129)
Som den observanta läsaren säkert har märkt är den adamiska rasen i klart underläge idag, då den pre-adamiska rasens materialism och fixering vid yttre kvaliteter genomsyrar hela vårt samhälle. Den del av den pre-adamiska rasen som dessutom är “trasiga” och inte försöker härma den adamiska rasen vad gäller just empati och känslor utgör till stor del vad vi i dagligt tal beskriver som “psykopater”, och som tidigare beskrivits i denna blog så är “patokratin” - “psykopatisk politik” - idag det ledande styrelsesättet i världen.
Men även om mänskligheten består av två raser, och dessa är i princip lika stora befolkningsmässigt, så är det viktigt att poängtera att populationen idag är så sammanblandad att det inte går att säga att en viss folkgrupp är det ena eller andra. Inom en familj kan båda förekomma. I artikeln “Organic Portals” beskrivs detta förtydligande på följande sätt:
The DNA of these two races is so mixed that both can be found within the same families. Your brother, sister, mother, father, daughter or son. Not somebody “other” across the world or across the street worshipping a different god or with a different skin colour. It may be somebody you live with every day of your life, and if so, they have but one reason to be here, to drain, distract and deflect souled beings from evolving.
Med detta som bakgrund blir det enklare att förstå och acceptera varför föreställningar som “Tusen år hos Gud” finns, och vad de representerar. Och att det finns ett annat sätt att förhålla sig till livet, som är diametralt motsatt. Och att båda är rätt, beroende på vem man är!
Ibland tvingas man göra ett val. Först kanske man inte vet att man gör ett val. Sedan kanske man inte förstår valet i sig, och dess konsekvenser. Därefter tvingas man att återupprepa valet gång på gång, för att bekräfta att man gjort ett val överhuvudtaget. Vad väljer du?