En Annan Verklighet

Jag är en rätt tråkig person. Jag har ett rätt vanligt jobb. Betalar skatt. Bor i ett grått Svensson-område i en helt normal mellanstor svensk stad. Min värsta lagöverträdelse är att jag ibland cyklar utan lyse. Går mot rött händer väl när det är kallt och ruggigt. Kör kanske lite för fort om det är en varm sommardag och solen skiner. Men that’s it. Har inte varit i slagsmål sedan trean på mellanstadiet. Knarkar inte. Försöker inte fiffla med deklarationen, även om det säkert skulle gå. Kort sagt, jag är en helt normal och tråkig Svensson.

Och ändå behandlas jag som en terrorist.

Om du läst något av de andra inläggen på denna blogg finns det en enda sak som skiljer mig från de flesta andra. Jag är en s.k. “sökare”. Och vad är det då, kanske ni undrar. Jo, det ska jag berätta. Lyssna noga. För nu avslöjas det, den stora hemligheten. Att vara s.k. “sökare” innebär att man läser, diskuterar, och skriver om allt som har med sanning att göra.

Hängde du med? För det var allt. Det blir inte bättre än så. Vi tar det igen.

Att vara s.k. “sökare” innebär att man läsare, diskuterar, och skriver om allt som har med sanning att göra. Oavsett område, vare sig det är politik, historia, ekonomi, filosofi, psykologi, kemi, fysik, och så vidare, så handlar sökandet om att försöka titta under ytan och få en förståelse för hur allting hänger ihop, och vad som sägs om allt detta som är sant och vad som är falskt. Vad som är tro och vad som är fakta. Vem ska man tro på tro på när allt är så här? Ingen, inte ens sig själv, och utifrån den utgångspunkten försöker en sökare dekonstruera och sedan pussla ihop sin världsbild. Kort sagt, det är en i stort sett intellektuell och andlig sysselsättning, och är således något som inte passar de flesta. Helt ok. Jag är inte så road av dokusåpor och kändistrams so we’re even.

Så varför anses då detta vara så farligt? Varför? Vad i att läsa, diskutera, och skriva är det som är så fasansfullt hemskt att jag och mina medsökare behandlas som terrorister.

Nu undrar ni säkert vad jag pratar om, och varför jag tar upp just detta just nu. Bakgrunden är följande:

Telefonavlyssning i förebyggande syfte och buggning kommer att tillåtas om regeringen får som den vill. På tisdagen sa den socialdemokratiska riksdagsgruppen ja till de två lagförslagen från regeringen.
[…]
Regeringens nya förslag innebär att polisen får rätt att bugga personer som är misstänkta för brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, och narkotikabrott och grova sexualbrott som ger så långa straff.

Det som fick mig att sätta i halsen när jag läste detta var formuleringen “förebyggande syfte”. Jag har hört den förut. Jag vet vad det leder till. Nu har alltså det psykopatiska inslaget i den amerikanska livsstilen nått även till våra gränser. Jävlar, nu är det kört! Jag trodde, hoppades, och ville att vi skulle slippa sånt trams, men det är bara att inse att även vi nu har drabbats av den masspsykos som slagit ner som en mörk dimma över landet i väster.

För fem år sedan besökte jag ett par bekanta i USA, och även de är s.k. “sökare”. Det vill säga, de läser, diskuterar, och skriver. Då vi inte träffas så ofta diskuterades därför allt mellan himmel och jord, och mer därutöver, och jag fick en trevlig sightseeing av området de bodde i. Efter en härlig dag ute i solen kom vi tillbaka till deras hem, och fortsatte diskutera både det ena och det andra, såsom vänner gör. Inget konstigt med det.

Dagen därpå kom tre anonyma paket med posten. Det första paketet innehöll en spionprogramvara som skulle övervaka ens aktiviteter på datorn. Det andra paketet innehöll en webbkamera. Det tredje paketet innehöll prenumerationserbjudanden på tidningar som behandlade varenda ämne som vi diskuterat dagen innan, runt femton stycken. Vi visste inte vad vi skulle tro. Var det ett skämt? Att någon avlyssnat oss var tydligt, men vad ville de egentligen? Det kändes märkligt att veta att någon hade förföljt oss runt hela dagen, och dessutom hade de hört allt vi sagt inne i huset. Så det var nog ett hot, typ “vi hör vad ni säger, akta er”. Vi kunde dock inte låta bli att gapflabba åt det hela. Någon hade alltså lagt ner hela sin själ på att leta upp tidsskrifter och tillhörande prenumerationsblanketter kring alla våra diskussionsämnen. Måste ha tagit hur lång tid som helst, för det var en hel del rätt obskyra ämnen såsom metoder för mumifiering i forntida Egypten. Stackars sate. Men samtidigt förstod vi allvaret i det hela. Någon var tydligen inte glad åt att vi läste, diskuterade, och skrev om sanning. Nehej, det var alltså inte tillåtet. Yttrandefrihet, vadå? Vi fick sedan via en av våra källor reda på att det var en amerikansk säkerhetstjänst (tre bokstäver, inga pluspoäng till den som gissar rätt!) som stod bakom det hela.

Det var sista gången jag besökte USA, och trots många förfrågningar om att resa dit igen i jobbet har jag totalvägrat. Det känns direkt olustigt. Jag älskar det landet för sin natur, sina goda viner, och för att jag har massor av kompisar där, men episoden ovan lämnar en bitter eftersmak som är svår att ignorera.

Förutom denna väldigt konkreta händelse har det sedan dess varit en strid ström av “agenter” som försökt infiltrera vår lilla grupp av “sökare” (=mailing lista, typ), med metoder a la COINTELPRO som beskrivits i tidigare blogginlägg. De flesta är väl rätt harmlösa och lätta att avslöja och skicka iväg, men en del är lite överjävliga. En av dem blev nära vän till mig, och det kändes fruktansvärt trist när man insåg vilket syfte han hade: han agerade tämligen pro-gun och militant och tanken var att få hela gruppen associerad med sånt, för att sedan kunna hävda att vi var en “terroristgrupp”. Det tog ett tag innan vi lyckades reda ut vad som hade hänt, och vilka kopplingar den personen hade till andra inom COINTELPRO-svängen. Han, liksom de flesta andra, åkte ut illa kvickt. I dagsläget har vi endast en brittisk MI5-agent kvar i gruppen som vi vet om, men han får vara kvar mest för att det är sånt himla jobb att lista ut vilken de skickar härnäst om han kickas ut, och han verkar dessutom ha inte så lite ångest för det han jobbar med. Att ha ett samvete är nog inget vidare om man har ett sånt yrke.

Scary shit. Men sånt är livet.

Så när ni hör Bodström prata om att “Vill vi verkligen bekämpa den grova organiserade brottsligheten, så måste åklagare och polis få de här verktygen. Vi kan inte år efter år bara klaga på polisen, utan vi måste se till att de här brotten klaras upp och att skyldiga personer ställs till ansvar och döms” så har ni här ett exempel på vad han menar. Visst, en och annan “grov brottsling” hinner de säkert med, men det är med största sannolikhet normala människor som inte bryter mot någon lag, och inte har för avsikt att göra det heller, som kommer få största delen av spionerikakan. Jag kan redan se Aftonbladets rubriker framför mig: “VANLIG MÄNNISKA VAR TERRORIST! HAR DU EN SOM GRANNE?”, eller varför inte “SVENSKA FUNDAMENTALISTER FINANSIERAR TERRORNÄTVERK”. Alla är misstänkta, ingen är skuldfri. Rena rama 1939-propagandan lär det bli, beprövade tekniker som går hem i stugan.

“He who trades liberty for security deserves neither and will lose both.”

Men som sökare skulle jag egentligen ljuga om jag påstod att jag inte förstod varför de agerar på detta sätt. Klar jag förstår. Det hela är väldigt enkelt, men man måste greppa en grundläggande detalj: vi lever i en patokrati, inte en demokrati. Andrew M. Lobaczewski beskriver i “Political Ponerology: A science on the nature of evil adjusted for political purposes” detta styrelsesätt på följande vis:

The actions of [pathocracy] affect an entire society, starting with the leaders and infiltrating every town, business, and institution. The pathological social structure gradually covers the entire country creating a “new class” within that nation. This privileged class [of pathocrats] feels permanently threatened by the “others”, i.e. by the majority of normal people. Neither do the pathocrats entertain any illusions about their personal fate should there be a return to the system of normal man.

I ett patokratiskt samhälle, där psykopatins paranoida kontrollmani härskar, är det därför naturligt - om än på ett sjukt och förvridet sätt - att sökande efter sanning måste undertryckas och hanteras med alla medel. Att spionera på sina “egna” (HA! en psykopat skulle sälja sina egna barn om priset var rätt) är således ett fullständigt rationellt sätt att systematiskt trakassera de som hotar den makthierarki som medelst patokratins ideologi byggts upp, uppsminkat såsom “demokrati”. Scary shit.

First they came for the Jews
and I did not speak out
because I was not a Jew.
Then they came for the Communists
and I did not speak out
because I was not a Communist.
Then they came for the trade unionists
and I did not speak out
because I was not a trade unionist.
Then they came for me
and there was no one left
to speak out for me.

Är det verkligen en sådan värld vi vill leva i?