Om fri vilja
I filosofiska kretsar finns det ett ständigt återkommande ämne, ett tema som samtidigt frustrerar och kittlar: “fri vilja”. Anledningen till frustrationen är oftast att diskussionen grundas i ett materialistiskt och deterministiskt perspektiv. Om vi består av atomer, och atomer bara följer naturlagarna i deras banor, är då våra handlingar förutbestämda sedan tidens begynnelse? Finns det bara ett sätt som saker och ting kan ske? Kan vi kontrollera vårt eget öde?
Det finns en bra analogi som kan användas för att beskriva ett alternativt scenario, där “fri vilja” existerar och då ej som ett strikt resultat av naturlagarna. Tänk er en fabrik där många människor jobbar för att producera t.ex. bilar. Varje person har en viss funktion, ett visst steg att genomföra, och alla steg sammantaget producerar i slutänden en ny bil. Varje del i denna process har mycket liten möjlighet att påverka dess position och hur jobbet genomförs. När det gäller bilens design och utformning, om det ska vara en stor eller liten, framhjulsdriven eller bakhjulsdriven, blå eller gul bil, inga av dessa beslut tas av de som är en del av processen att ta fram själva bilen. De kan inte ta den typen av beslut då de ej besitter den kunskap som behövs för att kunna ta övergripande beslut om vad fabriken som helhet skall producera.
Fabriken har dock en ledning, bestående av ett fåtal personer som har som uppgift att inhämta information från omvärlden och fabriken, och utifrån denna ta beslut om hur fabriken skall fungera och vad som skall produceras. Men lika lite som en fabriksarbetare kan ta beslut om vad som skall produceras, like lite kan styrelsemedlemmen göra för att bilen faktiskt skall bli till. De lever i en symbios, där den ena tar beslut och den andra genomför.
Min hypotes och alternativ till den strikt deterministiska materialistiska livssynen är att vi fungerar på samma sätt. De atomer som utgör vår kropp är fabriksarbetarna, och vårt medvetande utgör styrelsen. Vår kropp kan inte göra något utanför ramarna som naturlagarna sätter upp utan hjälp från vårt medvetande, och vårt medvetande kan inte påverka världen utan det verktyg som vår kropp utgör.
Det som skiljer vårt medvetande från atomerna är kunskap. Information, och förståelse för hur denna information kan användas. Vi, som styrelse över vår kropp, har tillgång till kunskap som vi kan applicera genom att styra vår kropp till att göra saker. Våra observationer av omvärlden kan, via kunskap, omsättas till handlingar.
Med detta som utgångspunkt kan vi förstå hur vi, i en värld av deterministiska atomer, ändå har en viss kontroll över oss själva. Eller snarare, har en möjlighet till kontroll över oss själva. För en av de viktigaste poängerna med just fri vilja är möjligheten att ignorera dess existens, så som de flesta av oss gör då vi överlåter ansvaret för våra handlingar till naturlagar och uppgivet slänger armarna i luften och utropar “det var inte mitt fel, jag hade inget val!”. Den typen av existens, av omedvetna handlingar i ett hav av okunskap, är den i särklass vanligaste i dagens samhälle, då vi valt att somna in som medvetna varelser, att hänge oss åt en strikt materiell uppfattning om vår omvärld. Styrelsen har somnat på sin post. Ljuset är släckt och ingen är hemma.
Ironi i kubik.
En av de mest smärtsamma och viktiga faser som varje person som vill förstå sig på den esoteriska världen måste gå igenom är att observera sin egen mekaniska existens, sin egen frånvaro av utnyttjande av möjligheten till fri vilja. Vi är så totalt vana vid att inte ta ansvar för våra handlingar, samtidigt som vi är omedvetna om detta i tron att vi har koll på läget, att det kommer som en smärre shock att så är fallet. Och det kanske ännu mer smärtsamma och förbluffande är sedan vår totala oförmåga att göra någonting åt det. Även om du inser att dina handlingar är av en mekanisk natur kan du inte göra något åt det, annat än att observera att så är fallet. Jag har själv gått igenom detta, och gör det ännu, och det är helt sanslöst märkligt. Men ändock, att det är så går inte att förneka.
Under skrivandet av detta har jag t.ex. observerat ett antal saker som jag omedvetet gör, och som jag inte kan göra något åt. De bara händer. Vanor och ovanor som är invanda banor i både kropp och tanke. Vi har alla denna typ av beteenden. Det enda som skiljer mig från de flesta är medvetenhet, via självobservation, om att jag har dessa vanor och ovanor. Men jag kan inte få bort dem, bara så där, endast med hjälp av medvetenhet.
Vad är då lösningen? Vad krävs för att kunna förändras? För de som vill lära sig att utnyttja möjligheten till fri vilja är första steget just denna observation, då observationen i sig förändrar det som observeras. Gör ingenting, för du kan inget göra. Och det behövs inte, för allt eftersom du observerar dig själv, dina tankar och dina handlingar, så kommer de att förändras. Först långt därefter kommer du att ha en möjlig chans till att göra något aktivt för att ändra dig själv.
Och även då måste detta göras med stor omsorg, och med hänysn till lagen om aktion och reaktion. Det som de flesta personlighetsutvecklingsgurus missar är att varje gång en enskild egenskap hos en person ändras så ändras en till, som inte avsågs att ändras. Lär dig noggrannhet och du riskerar bli mer irriterad över andras lathet. Lär dig lugn och du riskerar bli oberörd av hemskheter. Och så vidare. Så därför, börja med observation, och endast observation. Låt din fria vilja utvecklas i takt med att du får mer kunskap om dig själv. Lär dig utnyttja den som ett verktyg, men med omsorg och ansvar.
Och glöm inte att skratta åt det hela då och då, dina vanor och ovanor, dina invanda banor och beteenden. Ett gott skratt förlänger livet!