En Annan Verklighet

Vetenskapen har misslyckats. Fatalt. Totalt. Utgångspunkten var att genom den vetenskapliga metoden kunna skapa bevisade teorier som kan ge oss kunskap om den värld vi lever i. Metoden skulle, i teorin, vara att formulera teorier som sedan via observationer och experiment verifieras. Genom att förfina observationer kommer vi fram till allt bättre teorier som kan hjälpa oss att förstå verkligheten.

På vad sätt har alltså detta synsätt misslyckats? Det är ett antal grundläggande orsaker som ligger bakom detta. Som jag tidigare beskrivit i denna blogg utgår vetenskapen från ett dogmatiskt materialistiskt synsätt, vilket i sig sätter gränser för vad som är accepterbara teorier. Rationaliseringen av denna begränsning är att annars kommer “Gud” innanför dörren, och då försvinner det logiska tänkandet och tro och känsla tar överhanden. Denna rationalisering är å ena sidan förståelig, och samtidigt gör den vetenskapen till en i grunden ovetenskaplig metod: om observationer av icke-materialistiska fenomen görs kan inte vetenskapen konstruera teorier som förklarar dessa, och kan därför inte ge oss en bild av hur vår verklighet fungerar, och är därför inte tillämpbar som metod för att förstå vår verklighet. Mycket energi ägnas därför åt att ignorera, häckla, och på andra sätt trivialisera icke-materialistiska fenomen såsom “spöken”, “UFOn” och “telepati” och liknande. Och anledningen är just att om dessa skulle anses vara verkliga fenomen kan inte vetenskapen, som den praktiseras idag, skapa teorier som förklarar dessa fenomen.

Ett annat grundläggande problem med vetenskap är hur forskning bedrivs, finansieras och publiceras. Eftersom vetenskap inte utvecklar sig själv måste det göras av forskare. Och forskare måste få pengar för att bedriva den verksamheten. Men pengar ges främst, eller enbart, till de forskare som stöder allmänt accepterade teorier. Forskning har därför som mål att komma fram till resultat som verifierar dessa teorier, eftersom de annars har svårt att få pengar, och ännu svårare att få resultaten publicerade i journaler och tidningar. Resultat som inte anses vara “populära” filtreras därför bort. Detta invaliderar vetenskapen, kanske inte som metod, utan som tillvägagångssätt i dagens samhälle. Vårt samhälle är helt enkelt inte konstruerat för att uppnå vetenskapliga mål, utan för att uppnå helt andra mål som i sig är ovetenskapliga.

Men ett av de mest fundamentala problemen är att vetenskapen inte tar hänsyn till att observationer som görs av forskare är i grunden subjektiva, och inte kan vara något annat. Att inte inse denna grundläggande omedvetenhet om hur vi fungerar som varelser i relation till vår omvärld är direkt katastrofalt. Och omedvetenhet kan omöjligen leda till medvetna handlingar och resultat.

Vetenskapen som metod att uppnå kunskap är därför ur ett empiriskt perspektiv omöjlig att realisera.

Vad är då alternativet? Min egen uppfattning är att en metod för att uppnå kunskap måste ha som grundläggande förståelse att vi människor är subjektiva varelser. En forskare måste därför först studera sig själv och sina uppfattningsmässiga begränsningar och problem. Först när detta gjorts under en längre tid, och dessa begränsningar antingen minimerats eller förståtts, kan forskaren ägna sig åt att undersöka andra fenomen.

En kunskapens metod kan också ej acceptera den grundläggande begränsning som vetenskapen gjort, d.v.s. att världen är i grunden materialistisk, eftersom detta är ett godtycklig antagande som kanske gäller och kanske inte. Möjligheten att den inte är det måste tas hänsyn till.

En annan viktig aspekt är att det kausala förhållandet mellan teori och observation måste vara det omvända från idag, d.v.s. en forskare bör först observera verkligheten utan att begränsas av hur en viss teori är utformad, eftersom detta påverkar resultatet. Forskaren måste vara medveten om detta. När empirisk data från ett givet område erhållits bör en hypotes som beskriver observationerna tas fram. Men hypotesen bör inte värderas utifrån dess kapacitet att bevisas, utan snarare utifrån dess kapacitet att användas i praktiken. När t.ex. icke-materiella fenomen observeras och en hypotes tas fram är det ofta av naturen svårt eller omöjligt att bevisa hypotesen eftersom icke-materiella fenomen i princip aldrig är mätbara, och krav på mätbarhet är ett i sig godtyckligt antagande.

Livsdugligheten hos en hypotes skall istället värderas utifrån hur stor mängd data den kan förklara. Utgångspunkten är alltså datat istället för teorin, vilket är den stora skillnaden, och det är därför underförstått att de allra flesta hypoteser inte kommer klara av att förklara hela mängden data. Och det skall därför samtidigt nämnas att det finns olika typer av data, och en hypotes är av extra stort värde om den inte bara kan förklara det som kan anses vara “normal” data utan även det som anses vara “anomalier”. Anomalier räknas ofta bort från datamängder med dagens vetenskapliga metod, eftersom de “stör”, då teorin anses vara viktigare än datat. Det är idag skrämmande vanligt att en datamängd “anpassas” för att kunna “bevisa” en teori. Om då kravet på just bevisbarhet tas bort, kan denna tendens hos forskningen hanteras på ett mer konstruktivt sätt. Illusionen om teoriers perfektion är en av de saker vi måste få bort.

Vetenskapen har misslyckats. Fatalt. Totalt. Men genom medvetenhet om varför så skett kan vi ta fram en ny hypotes om hur vi skall kunna komma närmare kunskap om vår verklighet, utan att falla i samma fällor som vetenskapen gjort. Även om det är otroligt svårt så måste det göras. Annars kommer vi ett leva i en illusion. En dröm. Och drömmar är flyktiga.