När illusionen tagit slut
En vanlig platityd man hör bland vissa kretsar är att “Vi skapar vår egen verklighet“, och att vi därför borde fokusera på det som är “positivt” och “kärleksfullt”. Man får även ofta höra att “verkligheten är en illusion” och att “tiden inte finns”. Och eftersom verkligheten bara är en illusion, varför bry sig? Det enda som räknas är det egna lugnet, den egna inre friden. Det går inte att göra något åt det yttre.
Navelpillning deluxe.
Även om jag visserligen tror att vi skapar vår egen verklighet via vår kapacitet att uppfatta den objektiva bakomliggande strukturen, och att den därför kan uppfattas olika beroende på just vår kapacitet att uppfatta den, så blir min egen slutsats av detta precis den omvända: det absolut högsta målet borde vara att försöka se världen som den är, och inte som vi vill att den ska vara. Att bara se det som är “positivt” och “kärleksfullt” kan bara leda till ett självhypnotiskt drömliknande tillstånd. En värld med sömngångare, som tror de är vakna och lever i ett euforiskt tillstånd av “love ‘n light”. Dagens sömngångare är morgondagens drömmar, och försvinner lika flyktigt när morgonen kommer.
Sweet dreams ’til the mornin’ come.
Även om vi, som människor, som varelser av kött och blod, atomer och kvarkar, bara är en illusion, och tiden inte finns, så lik förbaskat blöder du om du gör dig illa. Du blir ledsen när en nära går bort. Allting må vara en illusion, men dess syfte är ju att vi ska lära oss om oss själva, så varför inte ta tillfället i akt. Att inte leva livet fullt ut är att frånta Skaparen, som är Skapelsen, en potentiell möjlighet att förstå sig själv. Att inte se livet som det är, och acceptera dess fulländning i alla detaljer, är att sätta oss själva på en piedestal jämte Skaparen och hävda att vi själva minsann vet bättre. Hybris maximus.
“Know thyself“.