En Annan Verklighet

Den svenska bloggosfären diskuterar just nu livligt idén om “Intelligent Design” (ID), det vill säga tanken om att vår värld inte är enbart konstruerad som en strikt konsekvens av de fysiska lagarna. Eftersom det är ett tema som är relaterat till de idéer som G’s system innebär tänkte jag göra ett försök att kommentera ur det perspektivet. Men först av allt är det intressant att läsa de inlägg och kommentarer som görs runt detta ämne. Det finns en tydlig polarisering i frågan, och båda sidor verkar ha ett stort personligt intresse av att “vinna”. Den monoteistiska genen in action - min Gud har rätt och din har fel, och i detta fall verkar det vara den materialistiska Guden i ena ringhörnan och den religiösa Guden i den andra. Att se den andres perspektiv, att ta till sig det som är av värde, och skapa en djupare förståelse för sig själv, den andre, och världen i stort verkar tyvärr inte vara något som lockar svenska bloggare. Himla synd.

Om man nu ska ge sig på att diskutera Intelligent Design kändes det vettigt att läsa på lite först, så jag surfade runt och hittade en webbplats som beskrev det hela. Så vad går då det hela ut på, direkt från källan, så att säga. ID beskrivs som följer:

ID is a scientific theory that intelligent causes may have played a crucial role in the origin of the universe and of life and its diversity. It holds that design is empirically detectable in nature, and particularly in living systems. ID is an intellectual movement that includes a scientific research program for investigating intelligent causes and that challenges naturalistic explanations of origins that currently drive science education and research.

Notera att än så länge står det inget om någon Gud, eller att religion skulle vara inblandat. I nästa andetag finner vi i samma dokument under rubriken “Relationship between Intelligent Design and Creation Science”:

Intelligent Design is not creation science. ID is simply an hypothesis about the direct cause of certain past events based on an observation and analysis of data. ID does not arise from any religious text, nor does it seek to validate any scriptural account of origins. An ID proponent recognizes that ID theory may be disproved by new evidence.

Så mycket tydligare än så kan det väl knappast bli. Kreationister kan alltså kalla sig för förespråkare för ID som en möjlig lösning till den problematik som ID identifierar, men ID i sig förespråkar inte kreationism i dess religiösa, typiskt sett kristna, form.

Dock går det ju inte att undvika att tala om ID utan att nämna dess relation till Kreationister, och då speciellt den Bibel-trogna falang som finns inom vissa, framför allt, kristna kretsar. Att Kreationister har valt att hänga på trenden med ID har väl undgått få, och anledningen är relativt enkel att förstå. Vi lever idag i ett samhälle som hyllar vetenskapen framför allt, och där det som inte är vetenskapligt bevisbart inte existerar. Att i ett sådant klimat förespråka en livsstil som per definition innebär att använda tro och känsla som ledljus är att leva en tynande tillvaro. När så ID kom till fann Kreationister ett ljus i tunneln, ett sätt att föra fram sina åsikter med en terminologi som kunde locka nutidsmänniskan. Professor Kenneth Miller beskriver situationen:

As [Kurt] Wise makes clear, he believes that the real danger of evolutionary biology to Christianity is not at all what most scientists might suspect. It is not that evolution’s version of natural history threatens to unseat the central Biblical myths of unitary creation and the Flood. Rather, it is the chilling prospect that evolution might succeed in convincing humanity of the fundamental purposelessness of life. Without purpose to the universe, there is no meaning, there are no absolutes, and there is no reason for existence.

I en värld där inget har mening, där inget syfte finns utom det du själv godtyckligt väljer att ha, finns inget utrymme för en religiös tro. Eftersom endast en Gud kan finnas (den monoteistiska genen, remember?) är således lösningen att med vetenskapens egna regler ompaketera ett andligt budskap för att passa den moderna materialistiska människan. Ironi i kubik.

Ett av de grundläggande problem som Kreationister har är den bas som deras hypotes baseras på: bibeln. Ah. Vilket underbart kärt ämne, så hopplöst insyltat i känslor, tro, och hopp. Denna lilla skrivelse har gett upphov till så mycket gott och ont att tanken svindlar. Den är beviset på tesen att “en fjärt i asien kan skapa orkaner i europa”. Man undrar om de som skrev bibeln hade kunnat ana dess konsekvenser.

Vilket osökt för oss in på ämnet: vem skrev bibeln? Andra har dryftat detta ämne, så jag tänker endast referera till en av huvudpunkterna:

The great Jewish scholar, Rashi de Troyes, (1040-1105), makes the astonishingly frank statement that the Genesis narrative, going back to the creation of the world, was written to justify what we might now call genocide. The God of Israel, who gave his people the Promised Land, had to be unequivocally supreme so that neither the dispossessed Canaanites nor anyone else could ever appeal against his decrees. Rashi’s precise words were that God told us the creation story and included it in the Torah “to tell his people that they can answer those who claim that the Jews stole the land from its original inhabitants. The reply should be; God made it and gave it to them but then took it and gave it to us. As he made it and it’s his, he can give it to whoever he chooses.

Eftersom bibeln, däribland skapelseberättelsen, skrevs av människor för människors syften, är det därför svårt att ha den som grund för någon form av historisk och vetenskaplig teori. Vad gäller just kristendom - och för den oinvigde kan jag nämna att G’s system ibland refereras till som “esoterisk kristendom” - är det även intressant att notera att dess så-kallade anhängare sällan följer de fundamentala principer som Kristus exemplifierade i bibeln. G beskriver detta i ISOTM på följande sätt:

Whether he likes it or not he shows his attitude towards religion by his actions and he can show his attitude only by his actions. Therefore if his actions are opposed to those which are demanded by a given religion he cannot assert that he belongs to that religion. The vast majority of people who call themselves Christians have no right whatever to do so, because they not only fail to carry out the demands of their religion but they do not even think that these demands ought to be carried out. Christianity forbids murder. Yet all the whole of our progress comes to is progress in the technique of murder and progress in warfare. How can we call ourselves Christians?

Jag skulle med anledning av ovanstående aldrig någonsin kalla mig för kristen - så pass självinsikt har jag - men att däremot säga att jag i mina bästa stunder nästan efterlever Kristna principer känns ok. Men mina bästa stunder är sällan och kortlivade.

Vad har då denna utläggning om kristendomens problem med ID att göra? Den kritik som jag ofta ser föras fram mot ID är just att kristna med en fundamentalistisk tolkning av bibeln inte bara är dess främsta, eller snarare mest högljudda, förespåkare, utan att de även representerar ID som helhet. Jag vill med anledning av ovanstående med viss bestämdhet hävda att så inte fallet. Kristendomen har sina egna problem att brottas med, och de har låtit dessa gå ut över ID av ovan givna anledningar (och säkert mer därtill), men att klandra ID för detta känns som ett försök att vinna enkla poäng. Enkla poäng, men rätt torftiga. Tusen gånger noll är fortfarande noll.

Om vi för ögonblicket bortser från just den bibel-trogna tolkningen av ID, och istället ställer oss frågan mer generellt: kan en Gud ha haft ett finger med i spelet vad gäller vår evolution? Som av en ren händelse finns det en passande historia om just detta. Ouspensky skriver i ISOTM:

The story is about an over-aged student of a seminary who, at a final examination, does not understand the idea of God’s omnipotence.
“Well, give me an example of something that the Lord cannot do”, said the examining bishop.
“It won’t take long to do that, your Eminence”, answered the seminarist.
“Everyone knows that even the Lord himself cannot beat the ace of trumps with the ordinary deuce.” Nothing was more clear. There was more sense in this silly story than in a thousand theological treatises. The laws of a game make the essence of the game. A violation of these laws would destroy the entire game. The Absolute can as little interfere in our life and substitute other results in the place of the natural results of causes created by us, or created accidentally, as he can beat the ace of trumps with the deuce.

Guds kapacitet att ingripa kan med andra ord liknas med en biljardspelares. Gud kan placera bollarna, använda sina erfarenheter och kunskaper om bollarnas position och sedan med en stöt blåsa liv i det hela. Men därefter kan Gud, eller det Absoluta som är den term G använder, bara se på. Ett ingripande av det Absoluta i tingens skeende är fullständigt omöjligt eftersom det skulle förstöra hela syftet med spelet.

Och till de av er som nu inflikar att biljardbollarna i ovanstående exempel enbart följer naturens lagar och därför i god materialistik anda kommer att ge upphov till ett förutsägbart resultat har jag bara en sak att säga: läs på kvantmekanik. ’nuff said.

Hur står det då till med den så-kallade vetenskapliga falangen, och relationen till ID? Man kan i de relativt spydiga kommentarer som ID får, av vilka flertalet snarare verkar riktade mot Kreationism, urtyda samma desperation vad gäller tron på den egna Guden, den att vetenskapen, i detta fall representerad av Darwins evolutionsteori, har rätt och inga andra rätta skaper finnas. Det tragiska är att det vetenskapliga synsättet är lika insnöat som det religiösa, fast baklänges. Karl Popper skriver följande i The Logic of Scientific Discovery om vetenskapens grundprinciper:

[…] All the statements of empirical science (or all ‘meaningful’ statements) must be capable of being finally decided, with respect to their truth and falsity; we shall say that they must be ‘conclusively decidable’. This means that their form must be such that to verify them and to falsify them must both be logically possible. Thus Schlick says:
‘[…] a genuine statement must be capable of conclusive verification’;
and Waismann says still more clearly:
‘If there is no possible way to determine whether a statement is true then that statement has no meaning whatsoever. For the meaning of a statement is the method of its verification

Verkar väl rimligt, eller hur? Njae, det beror ju liksom på vem som avgör om ett påstående är verifierbart. Problemet är att vetenskapen i allmänhet inte inser sina egna begränsningar. En uppenbar begränsning i empirisk forskning är att den är statistisk, och därför av naturen begränsad. Ur ett fåtal observationer tas ofta generella påståenden fram. Kanske inte av den som gjorde observationen, men den monoteistiska genen (”min Gud har rätt, och din har fel”, remember?) har en tendens till att utveckla vaga påstående såsom “under förutsättning X med observationsmaterial Y har Z observerats” till “För alla Y gäller Z”. Baserat på min egen subjektiva erfarenhet och efter att ha träffat flertalet empiriska forskare har jag observerat att så är fallet. Men hur väl definierat är X? Hur stort är Y i förhållande till den totala möjliga mängden? Och hur observerades Z? Togs det hänsyn till observatörens alla subjektiva tillstånd? Var han/hon trött? Ledsen? Tappat glasögonen för dagen? Går det att överhuvudtaget säga någonting, utöver ett konstaterande att det är fantastiskt svårt att säga någonting överhuvudtaget!

Sedan har vi även problemet med vetenskapens mer eller mindre totala oinsikt i dess position. Att inifrån ett system försöka förstå ett system är en i det närmaste omöjlig uppgift. Låt mig exemplifiera. En vacker dag blir en av cellerna i min kropp självmedveten och försöker glad i hågen lista ut så mycket som möjligt om dess universum. Den kan observera andra celler, blodkroppar, virus och bakterier. I god vetenskaplig anda tas teorier och teorem fram om verklighetens struktur och uppbyggnad. Cellen är lycklig över dess kapacitet att förstå sin omgivning. I själva verket är den, som vi ju vet, i det närmaste helt ute och cyklar eftersom den i sin modell inte insett att den är en del av en kropp, som bor på en planet, i ett solsystem, i en galax, i ett universum. Och det finns naturligtvis ingen möjlighet för cellen att kunna veta allt detta, och det är ju just detta som är poängen. Tron på vetenskapens metod som väg till absolut vetande är lika idiotisk som de bibeltrognas referat till skapelseberättelsen som modell för hur vi kom till.

Vetenskapen har även ett inbyggt problem som beskrivs av genetikern Richard Lewontin:

[…] It is not that the methods and institutions of science somehow compel us to accept a material explanation of the phenomenal world, but, on the contrary, that we are forced by our a priori adherence to material causes to create an apparatus of investigation and a set of concepts that produce material explanations, no matter how counterintuitive, no matter how mystifying to the uninitiated. Moreover, that materialism is absolute, for we cannot allow a Divine Foot in the door.

För att summera: religionen har alltså använt sig av vetenskapens metod för att komma fram, och vetenskapen har använt sig av religionens tro för att rationalisera dess materialistiska syn. Ironi i kubik.

För att inte tala om det enorma problem vad gäller hur forskning finansieras. “Naturligt urval” blir snarare “selektivt urval” när det gäller vilka tankar och spår som följs. Ja jisses.

I sammanhanget kan jag nämna att jag själv arbetar med kvantfysik, och har i mitt liv levt ihop med ett antal biologer och kemister, och på intet sätt tycker att vetenskap i sig är förkastligt. Jag hara bara ingen övertro till dess kapacitet att ge oss den slutgiltiga sanningen. G påpekar att det system han beskriver är bortkastat på alla utom de desillusionerade som tappat tron på alla andra vägar, och som genuint tröttnat på lögner i alla dess former. Jag räknar mig till den sälla skaran.

Så om nu både religionen och vetenskapen har sina respektive problem att brottas med, och ID framstår som ett skilsmässobarn som slits mellan två föräldrar, hur kan man se på det hela ur ett esoteriskt perspektiv? Det får tyvärr vänta till en annan dag, för nu har det blivit en annan dag!